Promenad.

Mycket folk på isen.

Än är jag inte död sa Janne Vängman, jag förstår att en del funderat, men jag har bara varit lite lat, vilket är anledningen till att jag inte skrivit på ett tag. Sedan sist jag hörde av mig har jag hunnit vara ut och slagit runt med några före detta arbetskompisar, det var på onsdag kväll, vi var sex stycken och vi åt och drack öl några timmar, naturligtvis pratade vi en del allvar och en massa strunt.

Torsdag och fredag minns jag inte vad jag gjorde, det är så nu för tiden, i dag lördag har min fru och jag promenerat runt Luleå. Vi började hemma, gick mot norra hamn, runt udden, och kom så småningom till södra hamn och sedan raka vägen hem. Det är en bra bit, men det var skönt i det väder vi har nu, solen sken och det var en minusgrad, kan det vara bättre? Jag föreslog att vi skulle ta av oss på överkroppen för att öka D-vitaminintaget men min fru var rädd att hon skulle börja frysa om tuttarna så det förslaget föll direkt.

Det känns bra att man kan gå ut utan att frysa näsan av sig så i morgon ska vi ut igen, och nästa dag, och nästa. Jag om någon behöver motion men det är svårt inne, man måste ut , dels för att det känns bättre, dels för att det blir större svängrum.

Hans,som tror att vad det gäller vädret blir det bara bättre.

Takskottning.

Stefan påbörjar skottningen.

I dag har Stefan och jag varit till vår kolonilott och skottat fram kolonistugan och förrådet från snömassorna. Som ni ser kastar sig Stefan över snön direkt vi kommer dit, jag var upptagen med att planera skottningen samt att fota alla tak så man minns hur det såg ut denna vinter.

På de sex år vi ägt kolonilotten har vi aldrig skottat snö från taket men i år verkade det som om det var drygt en halv meter snö så jag började fundera om taket håller! Vi har ju köpt stugan färdigbyggd så jag har ingen aning om hur kraftiga takstolarna är, så lite, även om det inte var mycket var min oro befogad.

Att jag bjöd in Stefan var dels för att få sällskap, dels att skotta tak är inget enmansjobb, man kan ju ramla ned och bryta nacken och då är det bra om någon är med som kan räta ut den.

 Nu visade det sig att det inte var så riskfyllt, vi gick aldrig upp på taket, dels för att gå på ett snöigt plåttak är helt omöjligt, man åker garanterat ned, sedan var det inte nödvändigt, det var så mycket snö så vi nådde upp från markplan.

Allt gick bra, snön var nedriven på nolltid, ingen hamnade under snömassorna och vi hade rätt så kul. Efter skottningen fikade vi medhavd kaffe och macka så det gick ingen nöd på oss.

Hans, som inte känner sig sliten eftersom jag tycker att dom yngre ska jobba.

Jobb på gång.

Så ser vår kolonistuga ut idag.

Vid dagens kolonibesök upptäckte jag att det fanns jobb att göra, om någon dag ska jag dit och skotta taket, det var liksom inte läge i dag, det kom på så hastigt, ett sådant jobb kräver lite planering plus en stor portion arbetslust. Det kanske var det sista som inte var på topp i dag.

Hans, som har ett par dagar på sig att hämta in lite oförbrukad arbetslust, jag har inte tid att skotta snö från taken före tisdag nästa vecka.

Översnöade kolonistugor.

Den längst bort sabbade mitt foto genom att ha skottat taket.

Ett besök på kolonilotten i dag kräver lite kondition, man plumsar i snö upp till låren även om jag måste erkänna att det inte ökat så mycket sedan vi var där för tre veckor sedan men det var ju så det räckte redan då.

Det gick att få upp dörren med lite muskelkraft även om man fick ta i, som jag sagt förut står inte stuga och altan stilla vintertid och ibland är stugan lägre än altangolvet och då är det tvärstopp med att öppna dörren, när det händer blir det problem eftersom vi åker dit för att vattna blommorna som vi förvarar i stugan vintertid.

På tal om blommorna, ja tack dom trivs bra i ensamheten och börjar växa på allvar just nu.



Hans, med skoskaften fulla av snö.

En vecka går fort.

Man blir trött av att resa.

I morse åkte vårt barn och våra barnbarn hem till södra Sverige vad som nu är bättre med det, ja det är klart dom kan gå ut utan att frysa näsan av sig.

Den som sitter på bilden är ett av barnbarnen, modern och storebror är något längre, hon som sitter tyckte att det var okristligt tidigt (ja hon sa så) att stiga upp strax efter sex för att hinna med ett flyg så när vi kom till Kallax Airport så var hon redan restrött och satte sig på golvet medan mamman lämnade in sina väskor och fick erfoderliga papper för att kunna passera säkerhetskontrollen.

Allt gick bra och enligt uppgift är dom nu återförenade med resten av familjen. Och vi då? Jo vi sitter ensamma igen och lyssnar på tystnaden och väntar på nästa gång vi ses. Sånt är livet, varför kan inte barnen gifta sig med grannens ungar. Jo jag vet, det blir inavel.

Hans, som krypit på golvet en vecka.

Jag har en plan.

Vårt yngsta barnbarn.

I dag inräknat är det bara tre dagar kvar innan vår dotter och två barnbarn åker tillbaka söderut, tiden går lite för fort ibland.

Min plan går ut på att när dom andra åker iväg så ska Nelly stanna hos oss i första hand två veckor, går det bra och vi kommer bra överens så har jag planerat att hon får stanna till påsk i alla fall. Jag tror inte att hon själv kommer att protestera eftersom jag tycker att vi är sams för det mesta. Det kommer inte att bli några problem med maten heller eftersom hon är väldigt matfrisk och verkar äta vad som helst och det har vi gott om.

Under tiden hon är här kommer vi att bearbeta henne så att hon efter vistelsen här är helt övertygad om att den bästa plats på jorden är hos oss i Luleå så att även om vi till och från skickar hem henne till sina föräldrar och syskon så kommer hon alltid att längta tillbaka hit, förmodligen kanske även smita ut och försöka ta flyget tillbaka.

Resten av tiden dom är här så kommer jag att klura på hur jag ska lura iväg hennes mor och storebror så att dom "glömmer" henne. Jag tycker förövrigt att hon verkar må bra av luftombyte, även om vi har lite kallt, i dag minus 29 grader så är hon just nu frimodigt ute på stan med sin ömma moder.

Hans, som planerar vidare.

Kylslaget.

Grilltappar!

Nu är det vinter och skidan den slinter, nä det gör den inte alls det är för kallt, i dag minus tjugofyra! Även om man lätt överlever den temperaturen så är det så här, jag har inte plockat fram skidorna än, varför skulle jag då göra det när det är minus tjugofyra.

Eftersom vi har gäster söderifrån på besök så kom jag på att i dag ska vi grilla, jag har hört att det gör dom i landets södra delar stup i kvarten och man vill ju att gästerna ska känna sig hemma. Jag måste säga att det gick väl så där, hamburgarna frös fast i grillgallret så jag fick spetta lös dom, sedan försökte vi äta men det avbröts sedan ett par tänder gått av.

Hamburgarna fick fåglarna och vi åt fil istället, det var hemskt gott och våra gäster var nöjda, det visade sig att när vi började prata mat så åt inte dom heller så exklusiv mat, som vår dotter sa "är man uppfödd på filmjölk så är det svårt att ändra matvanor".

Hans, som gömt undan filén till dess vi är ensamma igen.

Väntat besök.

Barn och barnbarn kliver av flyget.

Nu har vi fått ett efterlängtat besök bestående av vårt yngsta barn tillsammans med vårt yngsta barnbarn, det finns även ett till barnbarn med, som av någon konstig anledning lyckats komma utanför bilden trots att han är nästan två meter lång.

Jag gillar inte att han förmodligen redan till sommaren är längre än vad jag är, eftersom jag är familjens överhuvud så borde jag också få vara längst, jag är ju redan klokast, starkast och vackrast men vill vara allt. Jag har hört att man kan mata ungdomar med något så dom stannar av i växten men kommer inte på vad det var, någon som vet? Hör av er.

Det är inget fel på den avlånga unga mannen, inte på modern heller men när Nelly som hon håller i sin famn tittar på en och skickar ut ett leende så får dom nog finna sig i att komma lite i bakgrunden. Nu tror jag inte dom lider av det eftersom den ungen är lika populär hos dom som hos oss, men där skulle man verkligen behöva det där stopp att växamedlet för det är en underbar ålder hon är i just nu.

Summan av kardemumman är att det är trevligt med långväga besök och det kanske livar upp ett par gamlingar så dom lever lite längre, om det nu är något som resten av mänskligheten bryr sig om.

Hans, som trivs just nu.

Dimma.

Dimmigt i Södra Hamn.

I dag var det en dimmig morgon, eftersom jag är intill dumdristighet äventyrlig bestämde jag mig för att ta en livsfarlig promenad rakt in i dimman. Jag var helt införstådd med att går jag in i dimman är det inte säkert jag någonsin hittar ut.

Jag var medveten om att gick jag vilse i dimman och inte hittade ut så skulle ja naturligtvis förr eller senare svälta ihjäl, svälter man ihjäl så dör man, så visst hurvades jag lite när jag såg och kände hur dimman slöt sig om min kropp, (om ni inte är från Nederluleå så kanske ni inte vet vad hurvas är, det är om man skakar i hela kroppen på samma sätt som när man fryser utav h-vete. Då förstår ni hur jag kände det när jag med friskt mod klev in i den vita soppan.

Det gick över förväntan, vad jag var mest rädd för var att jag skulle gå över kajkanten i denna mjölkiga omgivning, risken att jag skulle drunkna var inte stor eftersom det är is på havet men det är klart till sommaren tinar isen och om man är osnabb är man kvar på isen till dess den blir vatten, så ofarligt var det inte.

Har ni hört talas om antiklimax? Det var vad jag råkade ut för, plötsligt lättade dimman och solen sken från en molnfri himmel över hela hamnpromenaden, till råga på eländet dök det upp en gammal gubbe (säkert över femtio) som stannade och sa "visst är det ett fantastiskt väder". Spänningslöst sa jag och gick hem.

Hans. efter en äventyrslös dag. 

Blizzard.

Snart är vägmärkena under snön.

Min promenad gav lite extra motion i dag, det är jobbigt att gå i meterdjup snö, nu tog jag till, decimeter skulle det vara. Det snöade hela tiden och jag kom osökt att tänka på en bok som jag läst för ett antal år sedan, boken heter Blizzard och var väldigt spännande. Den handlade om när det inte slutade snöa i New York med omgivningar, vad jag minns var det ett elände med all snö, hela New York var omöjlig att färdas i om man inte hade skidor, tyvärr minns jag inte handlingen i detalj men spännande var den. Jag skulle gärna läsa den igen men har sökt här hemma och på nätet men inte hittat någon så om någon har boken så kan väl jag få låna den.

Jag tyckte som sagt var att det var jobbigt att promenera i dag, fjorton grader kallt, en visserligen svag vind men det drog kallt mellan husen på Storgatan och dessutom vräkte snön ned, men vitt blev det så vitt jag kunde se.

Nu är jag lyckligt hemma och lycklig över det så några mer strapatser blir det inte i dag.

Hans, inte så insnöad som det ser ut.

Isängel.

En ängel i Stadsparken.

Nu har vi en ängel av is i Stadsparken, den är tillverkad av äkta Norrbottnisk havsis, eventuellt lite bräckt eftersom den mäktiga Lule älv rinner ut i närheten av det ställe som ängeln har växt fram. Bry er inte om det jag skrev nyss, det är bara svammel, jag har ingen aning om var isen till ängeln växt fram men jag tyckte det lät förtroendegivande och lite romantiskt.

Jag har tagit en rätt så lång promenad i dag, ja jag har inte irrat omkring i blindo jag hade ett ärende till Norra Strandgatan och bara att ta sig dit är en bra bit, om man då som jag går med raska steg som om jag har bråttom, vilket jag inte har, så känns det i bakbenen, och det är meningen eftersom jag håller på att träna upp min kondition.

Resten av dagen har varit träningsobefintlig, med andra ord har jag inte rört mig många knop efter promenaden, vilket inte betyder att jag blev orkeslös efter den utan snarare att jag varit otroligt lat.

Nu kommer jag inte på nåt att skriva så ha en bra kväll.

Tack för mig, Hans.

Medelålders Plus

 

Det låter som hos oss.

 

 

 

 

 

Klicka på bilden blir den större.

Kortklippt.

Efter frisörbesöket.

Det kanske var en onödig bildtext, ingen människa tror väl att bilden är tagen före frisörbesöket. I alla fall, jag var till frisören i går, jag måste säga att om jag anat att ett frisörbesök skulle föranleda så mycket motion så är det inte säkert det blivit av. Jag var nämligen ute på min dagliga motionsrunda när jag kände att det blev ovanligt varmt under vintermössa, jaha tänkte jag nu har jag fått feber, jag är sjuk, oj,oj hoppas jag klarar mig hem.

Det gjorde jag, men när jag kom hem tog jag av mig mössan och såg att mitt hår stod i alla väderstreck och långt var det. Detta är en lång och omständig förklaring varför jag beslutade att gå till frisören. Min frisör, alltså den jag brukar gå till håller till på Skurholmen, i vanliga fall brukar jag cykla eller åka bil dit men nu var jag liksom uppe i varv så jag gick dit, kände mig lite trött i benen när jag kom fram men tänkte att jag får vila under tiden jag blir klippt.

Det var stängt! Inte bara nu utan ända in i mars, jag kände att jag inte skulle vänta utan började promenera hem, efter ett tag kom jag på att det finns ju andra frisörer och efter ett litet irrande i stan så gick jag in i en för mig helt okänd frisersalong. Det var några kunder före mig så jag fick vänta ett tag, frisören var rätt så kort men jag tänkte att jag är ju inte så lång när jag sitter så det ska nog gå bra.

Det blev min tur, jag är nog längre än jag tror, han körde ned stolen så långt det gick, jag blev tvungen sitta bredbent så inte knäna var i vägen när han skulle klippa runt öronen. Men vad han klippte, han var snabb som en vessla, jag blev lite rädd om öronen men han rundade dem som en racerförare tar en hårnålskurva. Nästa jag tänkte var att "nu tar han allt hår, jag blir hårlös", men icke sa nicke, hips vips var det klart, jag hade hår kvar och med facit i hand måste jag säga att han hade klippt mig bra, jag tror aldrig jag varit så prydligt klippt förut och fort gick det, den frisören har fått en ny kund.

När jag promenerade hem tänkte jag på att jag har nog inte gått så mycket på en dag på tre månader, och utan att känna mig alltför trött, nu är jag frisk!

Hans, nyklippt och nöjd.