Skakigt.

Julgran.

I dag när jag promenerade förbi Kulturens Hus kom jag på den fantastiska idén att jag skulle fota julgranen som står i rondellen, det gjorde jag också men när jag kom hem och kollade på fotot så fick jag se att alla lampor i granen såg ut som metkrokar!

Anledningen till ljusmetkrokarna är naturligtvis att jag är för kaggerhänt, nu blev nog dom flesta lite fundersamma så det är bäst jag förklarar, kaggerhänt betyder enligt det språk jag är född och uppvuxen med att jag inte hållit kameran stilla i fotoögonblicket på grund av att mina händer skakat till just när det knäppte, alltså kaggerhänt.

Det var inte bara mitt fel, vår Herre var lite inblandad också, han sköter ju ljussättningen och det är ju halvmörkt redan klockan två den här årstiden, halvmörkret gör att slutartiden när man fotar blir väldigt lång och då behövs det inte många hundradels millimeters rörelse med kameran så har man ljusmetkrokar.

Jag kunde naturligtsvis tagit kameran och ett stativ och rusat tillbaka och tagit ett nytt foto men det iddes jag inte, dessutom tycker jag att ljusmetkrokarna är riktigt snygga, hela granen blir liksom fylligare.

I dag har jag gjort en del ärenden på stan och kommit underfund att det gamla ordspråket "Om huvudet är dumt så får kroppen lida" stämmer till hundra procent, gud vad man får gå när man glömmer saker. Nåja man blir vältränad också.

Hans, för dagen nyklippt,det hann jag också.

Femtio år.

Födelsedagstårta.

Nu har vi varit på femtioårskalas, inte i dag men i går, det var Ulf som fyllde femtio, det är inte klokt, jag tyckte det var nyss han var barn. I alla fall så var det dags att uppvakta på femtioårsdagen så vi åkte till Gammelstad, anledningen till det var att det är där han bor så det var liksom enklast att åka dit om vi ville träffa honom.

Och det gjorde vi, träffade honom alltså, inte ser han ut som någon femtioåring, han ser ung ut, han kanske har haft ett lätt liv, vad vet jag, själv var jag rätt så sliten när jag var femtio. Nu däremot blir jag bara yngre och yngre, snart är jag barn på nytt, kanske inget att längta till, men det sägs ju att det är inte jobbigt för den som är i det tillståndet, det är dom som är runt omkring en som lider mest.

Nu börjar jag blogga trist, jag går tillbaka till femtiorsfesten, den var bra, vi hurrade för femtioåringen, vi åt och fikade, vi pratade en massa, kollade när han öppnade presenter, vi käkade tårta, och när vi var så mätta så vi knappt kunde sitta, stå eller ligga (det sista provade vi inte) åkte vi hem. En trevlig kväll, vilket jag hoppas jubilaren också tyckte.

I dag har det varit julskyltning på stan, jag råkade hamna i det när jag var ute på en promenad, jag visste inte om det innan jag hamnade i smeten, herre du milde så mycket folk det var ute på stan, har inte människor annat att göra än att kuta runt och kolla på skyltfönster som ju finns kvar i morgon också och förmodlingen resten av månaden.

Nu är inte jag rätt person att anmärka på att folk rusar omkring på stan, några timmar senare var min fru och jag ut för att kolla, då hade det börjat falla snöblandat regn, vi avbröt rätt så snabbt och gick till Konsum och köpte middagsmat som vi nu ätit upp.

Hans, som tycker att det är mycket som händer antingen det är skyltsöndag eller en vanlig söndag.

Födelsedagskalas.

Stefan väntar på att få hugga in på tårtorna.

Fredag den 18/11 var vi på födelsedagskalas, det var Stefan som fyllde år igen, det är bara ett år sedan sist men han tycker det är roligt att fylla år så han bara fortsätter.

Det är hans mor som fixat tårtor, jag tyckte kanske innerst inne att det var överdrivet mycket tårta för en som bara fyller drygt förtio år men som vanligt hade jag fel och hon rätt, vad jag förstår är allt uppätet för länge sedan. Den kväll vi var där blev det en del kvar även om jag gjorde vad på mig anbelanger för att faten skulle bli tomma.

 

 

Dagen efter kom det nya gratulanter till Stefan och då blev det enligt vad vi hört slut tårta innan det blev slut på gäster, vilket stör min fru.

 

Det är så med Stefan att han tycker att det är en världshändelse när han fyller år så han brukar ringa runt lite grand och meddela att nu är det på gång, det är inte så att han gör det för att få en massa presenter, det är i hans ögon ointressant men däremot att det kommer folk till honom och uppmärksammar hans födelsedag det gillar han.

 

 

Ett värre trauma för min fru var när han fyllde förtio, det kom femtiofem personer nästan samtidigt till hans då lilla lägenhet, tårtor och övrigt kaffebröd var beräknad för cirka tjugofem så det blev lite magert för dom sista, men Stefan trivdes och hjälpte till så gott han kunde med att göra slut på förplägnaden. Min fru och jag var personalen som kokade kaffe och bar fram kaffebröd så länge det fanns.

 

 

Jag tyckte det var roligt att Stefan hade det bra, det var ju han som fyllde år och han brydde sig inte om att tårtorna tog slut, jag hade fullt upp med att koka kaffe så den som fick lida var min fru som kände ett ansvar för kaffebrödet, men vem hade ens i sin vildaste fantasi trott att så många skulle komma.

 

 

Hans, som tycker det kalaset är historia och vi tycker att det är roligt att Stefan har många bekanta.

Helröret.

Så ser ett helrör ut innifrån.

Detta är en passage över Varvsgatan som förbinder Tutti-Fruttihusen med centrala stan, det är ju bra att det finns för dom stackare som bor där ute i periferin, själv har jag ingen större nytta av det eftersom jag bor på rätt sida av Varvsgatan. I går använde jag det i alla fall när jag var ute på min tänkta dagliga promenad ( jag har tänkt gå varje dag, så blir det inte).Det är den alltid lika fyndiga allmänheten som döpt överpassagen till "helröret".

När man byggde dom då mycket omdiskuterade Tutti-Fruttihusen så byggde man även "helröret" för att folk skulle komma in till stan och träffa oss som varit förutseende och bosatt oss centralt. Tanken var att man skulle bygga två rör, ett på varje sida om bostadsområdet, som tur var så var det någon klok människa som kom på att vi är väl inte i New York! Vi klarar oss med ett. Det har visat sig räcka, jag tror inte det heller kryllar av folk eftersom många rusar över gatan under röret, naturligtvis trafiksäkrare i röret men jag har i alla fall ingen kännedom om att någon blivit ihjälkörd under röret heller.

Nu finns det där i alla fall och inte är det så dumt, när det är vinter är det skönt att gå där, inga stormvindar där inne, ingen snöstorm och inget regn heller om det nu skulle bli blidväder. Som i går, efter ett tag på min promenad så frös jag om näsa och öron, därför genade jag genom röret, jag gick sakta så jag hann bli varm och det räckte ända till dess jag kom till mitt lilla hem i civilisationen.

I dag har jag och Stig varit ut till kolonilotterna och läst av elmätarna, där fanns inget rör att värma sig i men vi frös inte ihjäl i alla fall, kanske delvis beroende på att det var någon plusgrad.

Hans, som gjort lite nytta idag.



Ingen snö. Hurra.

Vinterbild från 2010.

Det är många som tjatar om att "tänk att vi inte fått någon snö i år" och "det är ju snart jul vad tråkigt det är med en jul utan snö". Men skärp er nu, kolla på bilden, ser det mysigt ut? Plumsa omkring i ett par decimeter snö, skrapa bilrutorna så fort bilen stått ute några minuter, för att inte prata om ni som bor i villa, skotta snö morgon och kväll, är det kul? Det verkar faktiskt inte så när man sett hur en del skottat sina infarter under årens lopp.

Sluta prata om att vi inte har någon snö, det är toppen tycker jag och ändå behöver inte jag skotta, jag bor i lägenhet och vi har råd att leja skottare. Men ändå tycker jag det är bra, som i dag tillexempel, gatorna är helt torra, det är minus fem grader, vinden orkar knappt röra flaggan borta vid ICA som är min vindmätare, kollade nyss, flaggan rörde sig lite lojt, dessutom håller solen på att kravla sig upp över horisonten. Kan det vara bättre?

Jag ska snart ta en promenad, tänk att slippa plumsa i snö, underbart. På tal om jul, det är fem veckor dit, det kan hinna komma en meter snö till dess, men jag ska lägga in i min aftonbön att vi klarar oss utan.

Nu har ju väderleksrapporten varnat för snöstorm här i Norrland och i mellansverige, men jag hoppas att vi här vid kusten slipper, det är sällan jag ber vår herre om något så jag tror han lyssnar på mig. På julafton förresten, då ser ju alla på tv och där brukar flingor stora som vinterhandskar sakta dala mot marken där dom lägger sig i ett fluffigt, kritvitt täcke över hela nejden, så är det ju sällan, snö kommer oftast ihop med storm och små vassa flingor som nästan pickar hål på människor och djur.

Hans, som vill ha en grön jul.

Julgranar.

Julgran på Nytorget.

Nu börjar julgranarna växa upp som svampar ur jorden, eller rättare sagt ur asfalten. Dom växer fort, ena dagen inte en gran så långt ögat ser, nästa dag en jättegran mitt på Nytorget. En mycket stor och välformad gran som säkert blir fin när belysningen tänds. Det finns även en på Köpmantorget, den är också välformad, men jag tycker den lutar lite mot söder, men vadå, vad säger att en julgran inte får luta.

Det är väl den tiden nu när man säger att det lackar mot jul, jag vet inte precis vad det betyder men jag vet att det betyder att julen närmar sig. Men lackar....?

Inom närmaste kvarten ska  min fru och jag ut och slå runt, vi ska på PRO-möte! Det blir trevligt att få träffa folk, dessutom kanske man får höra nåt nytt. Dom flesta på våra möten är ju trevliga människor, men väldigt gamla, en del är till och med äldre än vad vi är och det vill inte säga lite.

Hans. som ska ut och umgås.







Proteus.

Proteus.

Ja nu är farsdag avklarad, blomman på bilden som jag fått av min fru heter Proteus och en sådan har jag förövrigt aldrig tidigare sett, nu menar jag inte specifikt just den här, det är klart att jag inte sett den eftersom jag precis fått den, nej jag menar att denna sort av blommor har jag över huvud taget inte vetat att dom existerar och självklart då inte sett den heller.

Nu kanske någon "vän av ordning" undrar varför jag får en blomma av min fru på farsdag, jag är ju inte hennes far! Jag vet faktiskt inte, jag tror inte att hon ser mig som någon fadersgestalt för henne, kan hända hon tycker att jag behöver en uppmuntran för mitt strävsamma liv som familjens överhuvud.

Tidigt i morse när jag tittade ut trodde jag att nu har vår herre tappat tålamodet, nu har han skickat syndafloden över oss, men det var bara ett skrämskott, det har lugnat ner sig med regnandet och är riktigt fint väder, inte nu så man går ut med bar överkropp, men man kan gå ut.

Bar överkropp förresten, det är inte läge att gå ut så även om det är tropisk värme, man har ju blivit så ful, det är inget muskelknippe man visar upp nu för tiden utan lätt vibrerande valkar, för att inte tala om brösten, jag tycker att det är grymt att man ska få hängbröst på gamla dar, nu pratar jag för egen del, det är ju nog knäppt att man som man får bröst men om dom vore lite spänstiga, men det är dom inte. Jag har en sak på gång som kanske hjälper mig, jag tror att jag kanske kan få överta någon av min frus avlagda behåar.

Nu måste jag skärpa mig, kan det vara vädret som gör att jag får så deprimerande tankar, och just nu när jag skriver. Om jag inte skrivit ner detta så vore det redan glömt, mitt minne är kort som en flugas liv när man sprutat radar på den.

Nu tror jag att jag ska gå ut i friska luften ett tag, det är som kläder som man hänger ut på vädring dom känns fräschare när dom kommer in.

Hans, snart nyvädrad.

I dimma dold.

Hamnkranen.

I går traskade jag ut i den dimmigaste dagen i höst här i Luleå, hamnkranen på bilden som för två och ett halvt år sedan var utrotningshotad, står som ett monster från yttre rymden med konturerna usuddade av dimman. Vad bra att vi demonstrerade mot rivningen! Ja ni läser helt riktigt, vi demonstrerade, det är faktiskt enda gången i mitt liv som jag varit med och demonstrerat för någonting.

Tack vare detta bland annat, togs rivningsbeslutet på kranen bort, den får leva kvar i alla fall tills vidare. Det var enligt mig ett helt riktigt beslut, den är ju ett ovanligt stiligt minne från den tid som varit när Luleå var en hamnstad med fartyg från hela världen liggande vid kajerna. Ni kanske förstår att jag känner mig delaktig i att den står där i dimman.

Nu har det skrivits om att hamnplanen som faktiskt ser för eländig ut just nu, ska rustas upp och i och med det ska också kranen snyggas till med bland annat lite målarfärg, eller lite , det går nog några burkar innan den är målad. Enligt vad jag förstår är det ett miljonprojekt, eller kanske det är för lite med ett i sammanhanget, men bara det blir bra så får dom gärna ta från mina skattepengar för att få det gjort, men det måste nog till mer än mina pengar, dom skulle nog bara räcka till något enstaka stag i kranen.

Nog om kranen. I dag är det farsdag (det står för far inte fars), tyvärr är mitt enda barn etthundratrettiofem mil härifrån så henne lär man inte få se, men hon har ringt. Som tur är så har jag ju några så kallade bonusbarn även om dom nu snart är lika gamla som jag, så har dom aviserat sin ankomst hit till vårt lilla hem, så därför ökar jag nu skrivtakten för att bli klar till dess dom kommer.

Nu är jag klar.

Hans, som ska fira fars dag.

Tillbakablickar.

Isbrytarna.

Nu har jag fotat isbrytarna igen, förra gången det hände var den sjätte nov. 2010.

Är jag tjatig med isbrytarfoton? Det tycker jag inte själv, ett år och två dagar mellan fotograferingarna är väl inte ofta?

Om ni går tillbaka i bloggen till sjätte nov. 2010 så är det lite skillnad på fotona, då 2010 var det is över hela stadsfjärden, nu finns det inte tillstymmelse till is över huvud taget. Ni kan också läsa att 2010 var det en centimeter jämt snötäcke över hela stan,nu finns det lika lite snö som det finns is. Nu tycker inte jag att en centimeter snö är något att skryta över, när det börjar röra sig om två meter .... då kan man skryta om snö.

En annan sak, då 2010 var isbrytarna mycket större på bilden, det beror inte på att dom i år har krymt, dom tål vatten. Anledningen att dom är större är att jag var närmare när jag fotade isbrytarna än vad jag var idag.

Nu kommer säkert nästa undran, varför fotade jag på längre avstånd i dag? Det har jag skrivit, var lite uppmärksam, det är ju ingen is i dag! Nu försökte jag ljuga, om jag tagit ett steg ut på isen i fjol skulle det nog varit plums i Stadsvikens kyliga vatten. Så det var inte anledningen till att avståndet ökat.

Möjligen kan det vara som jag nu skriver, man lär sig av misstagen, i fjol när jag kom hem hade jag ont i bröstet ( för lång promenad för att komma närmare fotoobjektet) det slutade med att jag tio dagar senare låg i Umeå med nyopererat hjärta. Det ville jag inte vara med om i år, så det blev långt avstånd till isbrytarna, lite zoom på kameran för att dom överhuvudtaget skulle synas och helt befriad från ont i bröstet. Man blir klokare av misstag.

Nu ska jag inte klaga över hjärtoperationen, den gick bara bra, men en gång till, nä tack. För övrigt var det bra att jag tog den där långa promenaden, det var den som gjorde att jag fick reda på att jag hade igenslammade kranskärl, det hade jag ingen aning om. Då trodde jag att jag var frisk och jag hade ingen tanke på att jag överhuvud taget kunde bli sjuk. Nu har den oskulden åkt också.

Hans, som är lite erfarnare och frisk igen.





Kalla fötter.

                                                   Iskallt.

Promenerade en dag förbi en av fågeldammarna som finns i stan, nog är det märkligt att änderna inte fryser ändan av sig, eller benen, ni har väl sett så smala, magra ben dom har, man tycker att efter ett par minuter i nollgradigt vatten skulle dom gå av vid minsta rörelse. Men det gör dom inte, änderna simmar omkring på ett sätt så det ser ut som om dom har det mysigt.

Den som ligger längst fram utav dom som jag fotat verkar hänga lite snor så han (det är en han) kanske i alla fall blivit förkyld vilket inte är så märkligt, jag för min del skulle fryst ihjäl om jag badat i det vattnet. Nu är ju jag så långt ifrån en and som jag kan komma så jag kanske inte kan förstå hur dom känner när dom badar i höstkallt vatten.

I går var vi på hantverksmarknad i Arcushallen, den är ju årligen återkommande och man blir alltid lika imponerad över hur duktiga människor det finns. Nu är väl inte allt som säljs där tillverkat hemma i köket men tillverkat någonstans och av någon är det i alla fall. Jag köpte en långbent mystisk figur som jag ska ge till Nelly när jag träffar henne. (Låt inte hon läsa detta, det ska bli en överraskning)

Hans, som föredrar varm dusch mot kallbad.

Alla Helgons dag.

Kyrkogården i Gammelstad.

I dag, Alla Helgons Dag har jag varit och hälsat på mina föräldrar på kyrkogården. Jag tände ett ljus och småpratade lite med dom, jag sa bland annat att i dag ligger ni bättre där än att vara i farten, då tänkte jag närmast på vädret, i dag har vi enligt vad jag nyligen lärt mig en relativ fuktighet på ett hundra procent, några procent till så börjar det regna, ytterligen några procent till får man börja simma.

Det där med simma var bara för att dramatisera lite, det krävs mycket vatten för en simtur.

I alla fall har dom det lite festligt på kyrkogården en sån här dag, det är otroligt mycke tända ljus över hela kyrkogården, det är vackert och ändå vackrare blir det när det blir helt mörkt. Det kändes faktiskt som att mina föräldrar var rätt så nöjda.

Nu har jag inte tid att skriva mer, det är snart lunchdags och då ska jag stilla min hunger. Vi får lunchgäster i dag så jag måste kamma mig innan dom kommer, det ska jag nog hinna, jag har så kort hår just nu så det behövs bara ett par drag med kammens tätaste sida, den med dom smala pinnarna ni vet.

Hans, som kommer att möta gästerna med nykammade hårtestar.

Luleå.

Stadshuset i Luleå.

Ja detta är maktens boning i Luleå, här sitter de kvinnor och män som styr vår tillvaro, med Karl Petersen i spetsen bestämmer dom allt! Till exempel vad vi ska betala i skatt, vad dom själva ska ha i lön, om våra gator ska sopas och vintertid snöröjas, vilka blommor som ska planteras i Stadsparken, om vi ska ha någon Stadspark över huvud taget, ja deras makt är stor.

Men dom måste skynda sig, dom har bara fyra år på sig, sedan blir det val och då åker dom ut om dom inte skött sig. En del har suttit i flera fyraårsperioder så dom har tydligen skött sig i våra, det vill säg gräsrötternas ögon.Visst har vi makt? Om dom som väljs in skulle väljas styckevis så att säja vore det nog en del som nu var arbetslösa, men dom väljs ju klumpvis så en del kommer med liksom på köpet.

Missförstå mig inte, jag är inte missnöjd, egentligen vet vi ju vilka som kommer att få någonting att säga till om när vi röstar på ett parti, och att Kalle P. skulle bli vårt överhuvud förstod väl alla, och varför inte, han är enligt min mening bra för oss.

Nu sitter han högst upp i stadshuset, tror jag i alla fall, jag har ingen aning, kanske är det så att chefen sitter längst ned, eller i mitten, vad vet jag. Jag tror bara, det naturliga vore ju att den som har mest att säga till om sitter högst upp, om det inte är så borde man möblera om, jag ska kolla upp det.

Snart kanske ni får läsa i tidningen att " Kalle P". bars under vilda protester upp till översta våningen på grund av en kommuninnevånares begäran, det var jag! Jag tycker att det är fel att högsta hönset ska bo längst ned så att kleti och pleti kan springa in och gnälla i förbifarten. Nä stäng av hissen och om han inte är högst upp så flytta upp vårt kommunalråd dit så han får lite arbetsro.

Hans, som känner sig nöjd efter att ha möblerat om i Stadshuset.