I väntans tider.

Nelly.

Angående titeln "i väntans tider" så är det inte så att vi har klantat till det så att min fru är gravid, nä så här är det, om tre dagar ska vårt nyaste barnbarn tillsammans med sin mor åka norrut för att hälsa på oss en hel vecka, det är det vi väntar på.

Det ska bli väldigt roligt att få träffa dig Nelly, naturligtvis blir det roligt att träffa modern också men där är väl förändringarna

inte så stora som hos en som bara är drygt nio mån.               

Det är drygt fyra månader sedan vi sågs så att du ska känna igen oss är inget som vi hoppas på, däremot kommer vi att känna igen dig även om du blivit dubbelt så stor sen sist, delvis beror det naturligtvis på alla fina foton som din mamma lagt ut på bloggen. Bloggar är bra när avstånden är stora.                 

Vi kommer att fjäska väldigt mycket för dig, du kommer inte att kunna glömma oss i första taget, jag tror att du kommer att längta tillbaka till oss i flera månader.                                               

Hans, pappa, morfar.

Välkommna båda, från oss båda.

Rosenbalsamin.

Ett knippe rosenbalsaminer.

Nu ska jag berätta rosenbalsamins historia, inte hela världens rosenbalsaminers historia utan våra rosenbalsaminers.

Det började för tjugo-trettio år sedan när min fru stal några frön från en blomma i ett av byggnaderna på Hägnan, ett friluftsmuseum i Gammelstad.
Nu kanske någon tycker varför hänger han ut sin fru på detta sätt, men jag tror inte hon får några obehag av detta sedan jag fått förklara. 

För det första, stölden som sådan är preskiberad, dessutom var det bara några ynka frön som i alla fall ramlat  av och hamnat i dammsugarpåsen vid nästa städning, dom fröar av sig rätt så mycket så det räckte säkert till i alla fall och för att sätta stopp på alla gliringar och glåpord såsom tjyvräfsa och liknande uttryck mot min fru så är det så att det räknas inte som stöld när man tar blomfrön.

I alla fall härstammar årets Rosenbalsaminer i vårt köksfönster från dessa första frön, vi har alla år sedan den dagen varje vår planterat frön från förra årets och drivit upp nya blommor. Visst är det fantastiskt! År efter år i drygt tjugo år!

Årets blommor satte min fru den tjugotredje januari och nu är dom största drygt femtiofem centimeter höga. Av ett frö som är cirka en millmeter stort. Naturen är fantastisk, dessutom finns det nu nya frön att skörda om man vill, för att använda nästa år. Snart ska blommorna ut i fönstren i vår kolonistuga, där passar dom perfekt.

Å andra sidan är det rätt så små frön som det blir människor av också, och dessutom är dom roligare att så.

Hans, som funderat i biologins fantastiska värld.

Rivning.

Fritz Olssons rivs.

Ja nu har den börjat, rivningen av Fritz Olssons Affär, det känns lite konstigt, den har ju alltid funnits, inte alltid bland annat Jesus kom före, men drygt hundra år i alla fall.

Jag är inte så väldigt upprörd, dom har fått en ny lokal i Ebeneser och enligt mig så är det en bättre lokal. Ebeneser är en gammal kyrka så det blir roligt att se om det påverkar guldpriserna, dom kanske inte har mage att ta hur mycket som helst för varorna i denna gudeliga miljö.

Jag kommer att följa rivningarna och meddela när allt är bortrensat så ni behöver inte gå dit, det är faktiskt nog många som står där och gapar. Jag menar inte att dom är högjudda utan precis vad det står, dom gapar, vad det beror på vet inte jag men jag har en teori, eftersom rivningarna inte är nere på gatunivå än så står alla med huvudena lite bakåtlutande och då är det kanske lätt att hakan faller ned. Efter att ha upptäckt detta fenomen bet jag själv ihop tänderna så ingen kan säga att jag stod där och gapade.

För övrigt har vi ett bra vårväder med sol nästan hela dagarna så det känns skönt när man tittar ut, det är inte lika skönt när man förflyttar sig till utsidan av huset, vinden är inte varm.

Hans, som väntar på en ny galleria.

Eyjafjallajökull.

Det mörka hotet?

Nu har vi ett tag fått läsa i tidningar och sett på tv att ett svart hot(eller var det sot) hänger över våra huvuden, jag tror att många tycker det är skrämmande, en del kanske tror att det svarta molnet ska ramla ned och inte kanske krossa oss men i alla fall kväva oss så vi faller döda ned.

Detta har inte hänt och nu pratas det om att molnet har blåst bort och nu bara ligger längst ner i södra Sverige och det är ju så långt söderut så det nästan är utomlands så då är det inget att bry sig om.

Tänk att det blir så mycket liv av att en vulkan på Island, som man inte ens kan uttala namnet på, får ett utbrott som dessutom sägs av förståsigpåare vara av mycket lindrig art.

Jag har själv inte varit allt för upphetsad över molnet men jag har funderat på en sak, hur kommer det sig att enligt media har vi ett kolsvart moln över oss och rätt som det är blir det sol. Hur kan solen lysa igenom? Solen måste väl vara över molnet,eller. Visserligen sägs det att molnet är väldigt högt upp senaste måttuppgiften jag hörde var strax under 8000 meter, det är ju högt, men inte för solen, ingen ska försöka inbilla mig att solen är så nära.

Jag har fått en förklaring nu, molnet sägs vara så glest så solen utan vidare lyser genom, då kan det ju inte vara så farligt att få det i skallen heller. Om det dessutom är i Göteborg så kan vi häruppe sova lugnt.

Hans, som tycker att det har lättat lite.

PS. har just hört på nyheterna att molnet är på väg tillbaka, man ska inte ropa hej. DS.                                                                          

 

Bra granne.

Kungafamiljen?

Vi har varit på Kulturens Hus och sett på After Dark! Detta tack vare en granne som tänkte på oss när dom fick två biljetter över, dom  ringde på och frågade om vi ville ta över biljetterna, naturligtvis ville vi det vilket vi inte ångrar.

Det var en fantastisk föreställning med en fart och ett tempo som gjorde att en och enhalv timme var över på nolltid, det var väl det enda man kan klaga på i så fall, inte tempot men att föreställningen tog slut så fort.

Är det något som ska kallas show så är det vad After Dark presenterar, det är glitter och glamour så det slår gnistor om det. Dessutom är dom roliga också, och vackra, det är de snyggaste tjejer som jag sett på mycket länge och då får man betänka att det inte finns med en enda tjej! En del av "brudarna" är inte ens unga.

Men bra kondis har dom, f-n vad dom dansade, Christer Lindarw var på scenen nästan hela tiden, jag förstår inte hur han orkar med dom smala benen. Nytt för i år är att Lars-Åke "Babsan" Wihelmsson också är med och han gjorde sitt han också.

En häftig show och en bra kväll. Tack Estrid och Torbjörn.

Hans, som glömde att det inte var tjejer som dansade.

Inkognito.

Igenkänningsskyddad.

Bland insändarna i dagens tidning fanns en om en katt som bajsade i en trädgård där den inte hörde hemma, hon som skrev insändaren var mycket upprörd och till råga på eländet hade hon fotagraferat katten och lagt in bilden också.

Men nu kommer det fina i kråksången, alla insändare som skickas in redigeras så och denna, det är tydligt att det var en kattvänlig redaktör som tänkt på kattens intrigitet och dolt ögonen på den. Det kändes bra, varför ska katter lämnas ut, så gör man ju inte med människor.

Tänk er själva, att bli igenkänd i hela kvarteret som katten som skiter var som helst, vilket öde!

Hans, som tror på mänskligheten.

Vårsol.

Granne.

I går söndag såg man redan när man steg upp att det skulle bli en fantastiskt fin dag, vad vädret beträffar alltså som ju är en sak som man inte kan styra över, resten var upp till en själv.

Vi beslöt ta med fika och åka ut till kolonilotten, sagt och gjort, vi fördelade arbetet så att vi snabbt skulle komma iväg, jag plockade fram en ryggsäck så vi skulle ha något att bära allt som skulle med. Det tyckte jag var en bra prioritering, min fru satte igång att göra mackor och koka mjölkchoklad, under tiden ställde jag fram skorna som jag skulle ha på mig, sedan fick jag vänta rätt så länge innan matsäcken var klar men när jag fick besked om att nu är det klart hoppade jag i skorna och tog på ytterkläderna. Nu blev det tyvärr lite mer väntan, inte hade min fru förberett med några skor som det bara var att hoppa i som jag gjort, men hon jobbade på så vi kom iväg.

När vi kom fram hade närmaste granne kommit före oss och verkade ha det rätt så slitsamt, vi pratade lite med dom och gick sedan in på vår altan. Vilken vacker syn, hela altangolvet var snöfritt, för bara ett par veckor sedan var det nästan en meter snö över hela altanen.

Vi plockade fram solstolar och började med fikat, vad gott det är med mjölkchoklad, kanske mycket beroende på att det numera är en sällan drucken dryck hos oss. Solen vräkte ned över oss så vi satte oss i "skaffa solbrännaställning", gud så skönt! Tyvärr vet jag inte om det var skönt hela tiden, jag somnade och då är man ju liksom borta men när jag vaknade var det fortfarande skönt.

Vi hade lite grejor planerade till eftermiddagen så vi åkte hem innan solen gick ned, det kanske var synd men vi blev bjudna på våfflor av Pia så det blev bra i alla fall.

En skön söndag, i dag är det också sol som vi ska försöka dra nytta av, det är en bra tid i Norrbotten nu med strålande sol, några plusgrader och massor av snö. Hur kan någon välja att bo någon annanstans?

Hans, inte så brun än.

Ensamma mamman 6

Minnesluckorna accelerar.

Surväder.

Bergnäsbron i dis.

I dag tog jag min nästan dagliga promenad i ett väder som var, i alla fall på våra breddgrader, ovanligt fuktigt. Diset, dimman eller det kanske var molnen låg ända nere vid fotknölarna, det kändes nästan som om jag vadade fram i ett molnlandskap. När jag sedan fått upp farten bildades det virvlar efter mig. En fördel var det med survädret, det gick lätt att andas, inte för att jag har några andningsbekymmer men jag vet att när jag gått en bit tänkte jag "vad det känns lätt att andas" av det drar jag slutsatsen att det gick lättare än normalt.

Jag hittade i alla fall hem, där stod min fru och lagade lunch så det var bara att sätta sig vid dukat bord, hon är som gullig.

Som ni ser försöker jag desperat hitta på nånting att skriva om men jag måste nog ge upp, min hjärna går på lågvarv så det virvlar inte runt alltför mycket därinne, till råga på eländet går inte texten i det här förb. programmet att justera så den blir som jag vill, så jag ger upp.

Hans, lite låg i dag.

Min första kärlek.

Nånting i den här stilen tror jag hon såg ut.

Det här blir en mycket personlig blogg, jag tycker själv att mycket som jag skrivit varit väldigt opersonligt därför blir det nu något helt annat. Jag ska berätta om första gången jag var kär.                                                                             

   

Hon var en ung dam på ca nitton år med långt blont hår som bodde en bit från där jag framlevde mitt liv just då. Hon hette Allis och brukade cykla förbi där jag bodde nästan varenda dag och redan första gången jag såg henne var jag kär. Varje dag brukade jag vänta på henne och varenda gång när jag stod där vinkade och log hon mot mig. Jag var överlycklig. 

Men säg vilken lycka som är beständig, en dag när jag stod där och hon kom cyklande hade hon sällskap av en ung man som jag visste hette Olle, dom pratde och flamsade och hör och häpna, hon såg mig inte ens! Efter den första chocken gick jag bedrövad hem.

Jag bodde då hos mina föräldrar vilket inte var så ovanligt vid den tiden, när jag kom in i köket stod min mor vid spisen och lagade mat, hon såg att jag var lite deppig och frågade hur det var, "jag har just bestämt att jag ska göra slut med Allis" sa jag, "men varför det" frågade hon, jag suckade tungt och sa " jag tror hon börjat fria på Olle".

Min mor vände sig mot spisen och började röra i en gryta, jag såg att axlarna skakade och trodde hon blev ledsen, hon hade lätt för det, men när jag gick fram för att trösta henne såg jag att hon fnittrade tyst för sig själv (hon hade lätt för det också) jag måste säga att det kändes i mitt sexåriga hjärta, först en Allis som glömt mig och sedan en mor som skrattade åt det.


Det har gått över nu, Allis har jag ingen aning om var hon tagit vägen och min mor förlät jag när jag fått lite distans till det hela eller om det var när jag fick mat, jag minns inte riktigt det är ju snart sjuttio år sedan.


Ja det var det det.


Hans, som rotat i mitt minnes minnen.

Ensamma mamman 5.

Så är det när minnesluckorna blir fler än minnena, jag vet.

Återfall.

Snödriva.

Återfallet består i att jag återigen skriver om snö, jag lovade för några veckor sedan att det var sista bloggen jag nämnde ordet snö, i alla fall fram till nästa vinter. Men det sket sig som mera ordfattiga personer brukar säga, jag visste inte då att vi skulle få en halv meter till av vit finkornig snö.

Snödrivan utanför vår altan är enorm, vi ser inte längre ut när vi sitter i soffan! Å andra sidan ser dom på utsidan inte oss heller så nu kan vi bära oss åt hur vi vill utan att skämma ut oss. Det är klart vi är inte helt isolerade, om vi reser oss upp så ser i vart fall jag personer som passerar på gatan, min fru som är något kortare får nöja sig med att hon ser typ basketspelare.

Jag har ett problem med  bloggen och undrar om det finns någon som kan ge goda råd, jag kan inte vänsterjustera texten vilket stör mitt ordningssinne något alldeles kopiöst. Det började när det blev förändringar i teckenraden som finns över där man skriver, tidigare låg vänster, centrera och högerjustering på rad, nu ligger dom under en gemensam knapp som man klickar på för att få fram dom och så långt går det bra men det är bara centrera som funkar, ja det funkar inte heller för det blir alltid centrera även fast jag inte gjort något. Är det jag som inte fattar? Vad gör jag? Hjälp mig någon!

Hans, på dåligt humör när det inte funkar.

Långfredag.

I dag, långfredag tog min fru och jag en promenad längs Storgatan. Vi passerade Stadsparken och beundrade hönsfamiljen som kommunen placerat ut.

Tuppen är magnifik, betydligt stiligare än hönan vilket ju är vanligt inom alla djurarter, inklusive människan.

Dom små kycklingarna är väldigt gulliga vilket också är samma sak  hos människan, dom nyfödda människobarnen uppfattas också som gulliga, det är dom ibland men inte alltid, ibland är det nånting som man säger för att muntra upp föräldrarna.

Jag för min del tycker gulligheten hos små barn börjar visa sig först efter cirka sex månader, då är nästan alla barn rätt så gulliga för att sedan efter sjuårsåldern sakta börjar tappa lite av sin charm. Inte alla men variationerna blir större och med tiden blir en del människobarn rätt så odrägliga, frånsett det sista så är likheten mellan människor och hönsfåglar stor.

Många människotuppar blir faktiskt stiliga när dom blir stora medan människohönsen i många fall behåller gulligheten sedan kycklingåldern, men är i övrigt mer lika höns än vad riktiga höns är. En annan likhet med höns är att dom är väldigt måna om sina barn och för all del även om sina tuppar ibland.

Hans, som har lätt att se likheter.

Döden, Döden.

Sakta vi går genom stan.

Jag läser just nu en bok av Björn Ranelid som heter ”Ansikte av eld”, huvudpersonen i boken heter Greta och är drygt nittio år! Plötsligt kom jag på att jag är ju snart där! Det blev som en uppenbarelse, jag är en gammal gubbe, det är någonting som jag inte tänkt alltför mycket på tidigare. Om jag nu eventuellt skulle bli lika gammal som Greta så har jag inte mer än tio femton procent kvar av livet, inte är det så mycket.

 Det sägs ju att man ska titta framåt men det verkar kort perspektiv så jag föredrar nog att titta bakåt, inte för att det är så upphetsande, jag har tydligen levt ett fridfullt liv, inte har jag varit med om några hemskheter av klass, och å andra sidan sett inte många större upphetsande glädjefnattsaker heller även om dom kanske överväger med någon procent. Med andra ord ett fridfullt liv, andra kanske skulle kalla det slätstruket.


Men i stort sett är jag nöjd, och om nu någon tror att jag är rädd eller orolig för den korta framtiden så glöm det, jag är inte det minsta orolig, det kanske har att göra med min optimism, det är inte ofta som jag varit rädd att något skulle gå käpprätt fel även om det gjort det ibland, men innan det hände trodde jag sånt händer inte mig.

 Så jag är inte orolig trots min upptäckt om korta framtidsutsikter, min enfaldiga optimism säger mig att det gäller andra, inte mig.
 
Hans, med korta men optimistiska framtidsutsikter.