Storforsen.

Barnbarn vid forsen.

I går var vi till Storforsen, för vår del var det länge sedan sist så det var absolut läge även om det inte var vår idé utan Thomas en av våra besökande Boråsare som föreslog resan.

Samma Thomas har en Mitsubishi Grandis som verkligen är en rymlig bil, vi fick plats alla sju som är vår nuvarande storlek på familjen, till råge på bekvämligheten så körde Thomas fram och tillbaka till Storforsen så jag bara åkte, vilket är lite ovanligt när jag är ute och åker bil nu för tiden då det är jag som kör. Jag förstår min fru som slutat köra bil, det är skönare att bara åka med.

Jag ångrar inte att vi åkte dit, Storforsen är imponerande och mäktig. När man kommer nog nära är det som att det drar i benen, man får en känsla att om man gick lite närmare följde man med nedför forsen och det vore nog ingen behaglig upplevelse. Vistelsen har blivit betydligt bekvämare sedan jag var där första gången för cirka 45 år sedan, nu har det byggts träbryggor med räcken nästan hela vägen efter forsen, då för länge sedan skuttade man mellan stenar och klippor för att förflytta sig, nu är jag inte så skuttbenägen så det var skönt.

Nog forsar det minsann! Tur att det finns räcken eftersom vi hade en livlig sjuåring i sällskapet, att balansera på klipporna vid forsen skulle nog blivit stressigt utan räcken. Två av deltagarna i utflykten såg forsen för första gången, Alex blev imponerad, han hade nog inte i sin livligaste fantasi (och hans fantasi är livlig) trott att han skulle få se något så dånande och kanske lite skrämmande scenario. Nelly som inte sett forsen tidigare heller tog det lite mer colt, hon kände sig väl trygg i vagnen eller också kanske man inte tar in det på samma sätt när man fyllt ett år för två dagar sedan.

Det var en bra dag för alla tror jag, för egen del är jag helnöjd.

Hans, lika imponerad varje gång vid Storforsen.