I lingonskogen.

Lingonplockning.

Stilstudie.

Lingonland.

Rast.

Här finns det bär!

Slutresultat.

Lingon.

Visst ser dom goda ut.

I dag har vi plockat lingon, det var ett beslut som vi tog i går efter att vi sett på väderkartan i tv. Det blev strul från första stund, först sov vi till halv nio, sedan drack vi i vanlig ordning på söndagar morgonkaffet i sängen, det tog väl en timme till men sedan kravlade vi oss upp och tittade ut genom fönstret, det regnade.


Nå det slutade efter ett tag så vi började prata om att vi kanske ändå åker till skogs och kollar efter lingon, enligt samstämmiga rapporter från hött och mött så finns det inga lingon i år så det kändes väl så där att ge sig ut.


Vi blev hungriga och åt frukost men sådär efter tolv nån gång kravlade vi oss ut till bilen med bärplockare och hinkar, jag hade bara ställt fram en hink p.g.a lingonrapporterna vi hört men min fru som ju är utomordentligt klok tog med en till.


Vi åkte till ett av våra superhemliga ställen där vi brukar plocka alla våra lingon, det är rätt så nära stan, nästan inom stadsgränsen, så vi var snabbt på plats. Inte var det så blött i skogen och inte fanns det så mycket lingon, men det fanns några så vi började gneta på med plockarna. Ni vet hur det är man går lite hit och dit och tittar mest ned i backen och plötsligt kom vi utan att söka på riktigt fina lingontuvor, bären var stora och fina vilket ju gör att det går fortare att fylla en hink så efter ett par timmar hade vi plockat tjugo liter!


Eftersom vi bara hade två hinkar så hade vi inget annat val än att åka hem vilket i alla fall min rygg tyckte var toppen. Tjugo liter var cirka nitton mer än vad jag förväntat mig, denna förväntan baserad på vad folk sagt om årets lingonmängd i skogarna. Nu känns det bra, inte så att vi är nöjda med årets skörd om det skulle bli så att vi inte hittar mer lingon innan dom fryser bort, men det gör vi säkert, så dåligt är det inte i lingonskogen.

Hans, som tycker lingonsylt är gott.

Seniorer på grönbete.

Kolonist med besökare.

På tisdag kryllade det av pensionärer på kolonilottoområdet, anledningen var att PRO-Luleå Centrala ordnat en resa för intresserade ut till kolonilotterna på Hertsön, det var ingen resa där alla samlades och åkte i samlad grupp utan de som ville och hade bil fick åka själva medan andra åkte buss och dom fick Meit som färdledare, som förövrigt hittat på det hela.

Själv blev min fru och jag inblandade dels på grund av att vi är proare och dessutom har en kolonilott så att vi så att säga var hemtama på området. Klockan 10,40 var det tänkt att vi skulle möta upp på parkeringen för att lotsa alla vidare. Nu kom en del lite tidigare så vi gick hem till vår lott och så samlades alla där i stället.

Efter att ha inspekterat den fortsatte vi vidare, en del eftersläntare stannade och åt svarta vinbär från våra buskar, det unnade jag dom, som ni vet har vi pensionärer det inte allt för fett. Det blev en stilla promenad genom området med en del besök hos andra vänliga kolonister som visade sina odlingar, (ryktet hade gått så en del drog en presenning över sina bärbuskar). Vädret var toppen hela tiden, Gud ser till de sina.

Vandringen slutade med ett fika på Miljögården, personalen blev lite stressade när vi vällde in men allt gick bra och jag tror alla var nöjda. Tanken var att jag skulle svara på frågor om området och berätta lite om kolonilottoföreningen men det blev inget av med det eftersom "flocken" spreds ut över ett rätt så stort område så för att komma till tals skulle jag behövt en megafon vilket jag inte hade.Nu tror jag inte det spelade någon roll dom flesta verkade nöjda ändå vilket jag förstår det är en otrolig miljö att vistas i.

En bra dag tycker jag och min fru som höll sig längst bak i kön och tog hand om eftersläntarna.

Hans, tillfällig kolonistguide.

Glasögonorm.

Glasögonprydd.

Nu har Stefan som den åttonde i vår familj blivit utrustad med glasögon, han har på sista tiden ett flertal gånger sagt att han inte ser när vi suttit tillsammans framför hans bärbara dator, jag har tagit på mig att lära honom att använda datorn vilket faktiskt har gått över förväntan, men ibland har det hänt att han verkat ovanligt oförstående när jag visat något och pekat ut någon text och sagt "men ser du inte?" Svaret har varit nej, till att börja med trodde jag att det var ett sätt att slingra sig när det var något han inte förstod, men när han upprepat det nog många gånger så började vi säga," han kanske inte ser".

Så bar det iväg till optikern, han ser inte på nära håll! På långt håll är det okej men framför datorn har nog det mesta blivit suddigt. Så nu har han glasögon, det besvärar inte Stefan ett dugg, tvärtom verkar han mycket glad över dom, delvis beror det förmodligen att det är roligt att se klart, men jag tror också att han på något sätt känner sig mer vuxen med glasögon på näsan.

Så nu är det bara fyra kvar i vår familj som inte behöver glasögon, men det kanske inte räcker livet ut, jag var femtiofem när jag började använda dom och dit har alla fyra rätt så länge till. Speciellt Nelly som nyss fyllt ett år.

Hans, ser som en falk med glasögon.

Liten släktträff.

Pelle fotar fotografen.

Det var ingen stor släktträff, men överraskande, min yngre lillasyster ringde och sa att dom var på väg norrut och föreslog att vi skulle träffas när dom kommit lite närmare.

Nästa dag ringde jag och frågade var dom var, och då sa dom att vi har parkerat husbilen i Gäddvik, närmare kunde dom nästan inte komma så vi åkte dit.

Det är trevligt att träffas, dom bor ju hundra mil söderut så vi ses inte alltför ofta. Vi satt ute och fikade men så försvann  solen och då blev vi inbjudna att provsitta i deras husbil där det var varmt och skönt, det är länge sedan jag satt i en husbil, jag tror att det är trettio år sedan vi hyrde en husbil och körde runt lite grand, den bilen går inte att jämföra med dagens.

Efter ett tag gick Pelle ut för att laga mat till oss på sin födelsedagspresent, ett gasolkök. Han påstod att det var svag värme på köket när vi började gnöla om att vi var hungriga, det tror inte jag, han var säkert rädd om gasen så han drog på för lite, men klart blev det och nog var det gott, och nog blev vi mätta.

Efter maten var det inte stor idé att stanna kvar så efter några minuter åkte vi hem (minuterna för att jag har lärt mig när jag var liten att man ska inte börja springa omkring direkt när man ätit för då tror maten att den kommit i en hund).

Detta var i går, i dag åker dom söderut men först kom dom förbi till oss för att säga hej, jag undrade om dom hittar till oss eftersom det är något år sedan sist och Pelle sa att han hittar överallt för han har GPS i bilen, det är en otrolig apparat, han hittade verkligen nästan, och efter att jag sökt igen honom på stan och pekat lite hittade han ända fram.

Nu har vi pussat dom farväl och nästa stopp blir hos min och Vivis lillebror i Umeå, där är dom inte än, i alla fall om dom håller fartgränserna, men Umeborna jobbar visst till fem tror jag så det är ingen brådska. Det var i alla fall en rolig överraskning att dom kom så kör nu bara försiktigt så ni kommer hem också.

Hans, förståndig storebror.

Blåbärsplockning.

Jag är inte knäpp, jag ser fortfarande skillnad på blåbär och lingon, vi åkte ut i skogen för att plocka blåbär och naturligtvis åkte vi till ett av våra gamla båbärställen där vi plockat en del bär under våra avlånga liv.

Inte var där några blåbär, ja några var det, små och torra, jag som inte varit speciellt intresserad av blåbärsplockning tidigare heller (tacka vet jag lingon, dom gillar jag) blev väldigt fort less. Till saken hör att det är så varmt i dag, sedan man travat femtio meter in i skogen rann svetten om mig, då började jag gnälla som ett litet barn om att vi skulle åka hem och min fru var inte svår att övertala.

Det blev fort svalt i bilen, halélujja för luftkondtioneringen så då beslöt vi att åka förbi till ett lingonställe som vi plockat massor av lingon på, inte för att plocka det förstod vi är för tidigt, men för att kolla om det är några lingon på gång, det är bara två-tre veckor till det är lingondags. 

Jag kan härmed meddela att det kommer att finnas lingon men tyvärr inga mängder, dom klasar som jag fotat var inte dom enda men det är glest mellan klasarna, så det blir en jobbig höst, för lingon måste vi ha, det är vardagsmat, blåbär är bara för omväxlings skull.

Det var vårt äventyr i dag, inte så äventyrligt, vi såg inte ens någon björn.

Hans, som aldrig sett en björn annat än i djurparken.

Surströmming.

Överblivet.

Ja nu har vi begått en alldeles egen surströmmingspremiär, jag vet inte när den officiella surströmmingspremiären går av stapeln, men det är väl då som årets strömmingar börjar säljas. Vi nöjde oss med fjolårets i onsdaskväll när Ingeborg, Doris, Bosse, Inga och jag samlades i vår kolonilottostuga för att äta surströmming. Vad mycke långa ord det blir i det här avsnittet, det är bra då blir det mer text även om jag har lite att skriva, det gäller att vara smart.

Det är otroligt med surströmming, bara man känner doften börjar det vattnas i munnen, jag vet faktiskt ingen annan maträtt som gör sådant intryck. Jag måste erkänna att det finns mat som doftar godare men hur gott det än doftar blir det inte samma känsla av längtan att få hugga tänderna i den första tunnbrödsmackan med surströmming, lök och potatis. Jag har nog inte varit så där fullfjädrad surströmmingsätare som många andra, bland annat har jag inte varit speciellt intresserad av ovan nämda macka utan mer ätit rätten som vilken fisk och potatisrätt som helst. Alltså med kniv och gaffel, ingen noggrant preparerad tunnbrödmacka där smöret smälter och rinner mellan fingrarna.

Fortfarande börjar jag surströmmingsätande så, men det är bara för att jag inte kan stå emot till dess att jag gjort en macka, men efter några tuggor med kniv och gaffel så börjar pysslet med att kleta smör på tunnbröd, skära skivor av mandelpotatis och täcka brödet, sedan surströmming och sist massor med hackad lök, jag upptäckte just... gud vad det låter gott.

Nu ska jag berätta vem jag tycker synd om, det är alla dom som inte vågat prova på att äta surströmming, efter dom första surströmmingsmackorna är man fast, då är det som jag skrev i början: bara man känner doften.....

 Sluta säg fy f-n vad det luktar, smaka i stället.

Hans, vi orkade inte dom två sista enligt bild.

Luleåkalaset.

Nu är vi mitt uppe i Luleåkalaset, vi tycker inte att det är så himla kul, vi har ju inte så stor erfarenhet av själva kalaset eftersom vi liksom vuxit ifrån tivolin och extatiska skrik från ungdomar vid de uppträdanden som finns här och där inom området.

En anledning till att det är mindre kul för oss är att vi aldrig får ha våra planteringar ifred under kalasdagarna, förra året var det ett gäng snorhyvlar av manligt kön som druckit några pilsner och skulle visa sig duktig inför sina kompisar, ett av inslagen i den duktighetsdemonstrationen var att rycka upp blommor från blomlåderna på staketet till vår innergård, dom är inte intresserad av blommor eftersom dom bara rensade lådorna och slängde ut blommorna på gatan, vilken kreativitet!

Vis av erfarenheten bar jag in lådorna som hänger mot gatan så dom inte skulle gå att komma åt. Vi satt uppe rätt så sent och tittade på en dålig film i tv och det var lugnt i vårat närområde men en liten stund efter att vi lagt oss hörde vi ljud utanför vårt sovrumsfönster. Jag steg upp för att kolla och såg två berusade tjejer som försökte ta sig ut från vår innergård genom att klättra över staketet, det brukar vara så, in går det bra, det finns grejer att kliva på från utsidan men från insidan finns inte sånt. Den ena var på väg över och den andra stod på utsidan och slet i henne, jag frågade vad dom gjorde där och hon svarade att hon råkat tappa sin väska in på andra sidan staketet och klättrat över för att hämta den, hur en sån tappning går till har jag svårt att begripa eftersom staketet är cirka tjugo centimeter högre än vad hon var. Utklättringen resulterade i att lådorna mot garageinfarten blev demolerade och växterna illa tilltufsade, En stor pelargon som vi hade en bit från överhoppningsstället ramlade tydligen någon över så den blir nog inte stor igen, i alla fall inte i år.

Jag tror hon klättrat över för att pissa! (Det kanske låter vulgärt med pissa i en i övrigt seriös blogg men just nu skulle jag skriva nåt ändå värre om jag kom på nåt)Varför kan inte flickor göra som killarna gör, stå i hörnet av parkeringshuset tvärs över gata och tävla om vem som kan pissa högst? Om nu någon förälder läser det här och har småflickor som ska ut och dricka öl sätt på dom blöjor så har vi ett problem mindre.

Vi har gått runt på Luleåkalsets område i dag, det var ju mitt på dagen så det hände inte några upphetsande saker men vi åt lunch så lite kalas blev det. Det var redan rätt så mycket folk i rörelse, på vissa ställen nästan trångt. Inga köpte en ryggsäck så nu kan hon börja gå på tur.

Hans, kalaset fortsätter i kväll!

Tennis.

Blivande tennisproffs?

Syns det att Alex tränar tennis? Det tycker jag nog, det ser man på drivet i slaget, det är inte alla åttaåringar (nästan åtta) som ser ut så där när dom slår iväg en tennisboll, vi får se om han fortsätter träna, det rör sig snabbt i huvudet i den åldern så nästa månad kanske han tränar fotboll eller simning.       

Med bilden här ovan har jag frångått mina principer, den är nämligen inte min utan min dotters och min princip går ut på att i bloggen använder jag bara bilder som jag tagit själv, men nu var det så att hon lämnat en massa bilder i min dator som hon knäppt när hon var här och eftersom bilden på Alex var så representativ för honom så snodde jag den. Om det nu skulle bli så att Alex blir tennisproffs och världsetta så kanske jag kan plocka fram den här bloggen och sälja den för stora pengar och då kommer jag inte att erkänna att jag snott bilden, vem som än säger något så är den min, om någon hänvisar till den här bloggen för att bevisa att jag själv sagt att bilden är stulen så kommer jag att neka, jag säger att det här avsnittet har jag skrivit i ett anfall av sinnesförvirring.                                   

Antingen Alex blir tennisprofs eller inte så hoppas jag att han inte förändras allt för mycket när han blir vuxen, det är klart han kan ju gå ned i varv lite grand för man har svårt att hänga med i den fart han har men i övrigt bör han inte förändras för mycket. Jag vet inte om alla håller med men jag anser att Alex är den mest humoristiska i familjen.(Nelly är svår att jämnföra med än eftersom hon inte lärt sig prata.) Han säger väldigt roliga saker, ett exempel är när han frågade sin mormor vad hennes halsband var gjort av och hon svarade att det var gjort av snäckor, oj sa Alex jag trodde det var gjort av dina tänder, det tyckte jag var väldigt roligt så nu vet ni vad jag har för humor.                                                                             

Nu har jag bloggat om alla våra barnbarn i Frufällan ( jag har aldrig vetat att det finns nåt som heter så innan vår dotter med familj flyttade dit) dom vuxna ska jag lämna ifred så vida dom inte gör något spektakulärt som kräver ett blogginslag.           

Hans, som önskar dom vore närmare.