Födelsedag.

Sven 84.

Ingas storebror heter Sven, han har fyllt 84 år på söndag, vi åkte dit lördag för att uppvakta födelsebarnet, med oss i bilen till Kalix där Sven bor hade vi Eskil och Birgitta (Stockholmare) och Astrid (Porsöbo) alla i bilen förutom jag och Birgitta är syskon till Sven.

Framme i Kalix var redan tre andra syskon och en massa annat löst folk så det blev så att säga rätt så folkrikt i deras lägenhet, men som man brukar säga finns det hjärterum så finns det stjärterum, så allt gick bra. Vi stoppade i oss smörgåstårta och vanlig tårta så magen var överfull när vi åkte hem igen.

Sven verkade nöjd med att syskonen hälsade på, men eftersom han numera inte är riktigt frisk så blev han nog trött innan vi åkte iväg så han kanske blev lite glad att det blev lugnt i huset.

Hans, som hade trevligt trots bara ingift släktskap.

Istid.

Läge för broddar.

Vi tog vår nästan dagliga promenad i går, det är en förrädisk tid vi lever i just nu, ömsom barmark ömsom is. Barmarken är bara till för att man ska känna sig trygg så man travar på med samma fart när det blir is, sedan innan man hinner vara med så ligger man i Sunderbyn med gipsat ben. Nu har det inte gått så för mig, jag har nämligen broddar!

Utan broddar är det ju med lårbenshalsarna som insats man går på promenad i dessa istider, eller också stannar man hemma! Nu är ju det ändå farligare, enligt statistiken så är det dom flesta gamla käringar och gubbar som bryter benen, bryter dom hemma när dom snavar över en mattkant.

Jag vet inte är det inte dags att gå i ide om man inte orkar lyfta foten över en mattkant? Men det är ju självfungerande, dom som inte klarar av att lyfta benen hamnar ju i ryggläge för ett bra tag framöver.

Nu är jag medveten om att jag med den här bloggen har bäddat för att om jag skulle råka bryta ett ben så är det säkert ingen som läst det här som kan hålla sig för skratt. Men ett gott skratt förlänger livet sägs det så lite gott har man gjort för någon.

Hans, som inte vågar gå ut innan det blir barmark.

Ynklig.

Utskolning av plantor.

Nu skolar min fru ut första plantorna för den här våren, eller plantan kanske man ska säga eftersom hon bara hunnit med en än. Vi sätter en hel del frön som sedermera ska ge oss en del blommor på kolonilotten, man kan knappt tro att det ska bli nåt av dom plantorna så smala och ynkliga som dom är, men dom brukar växa till sig, det som behövs för att dom ska bli kraftiga är ljus, utan ljus blir det bara så kallade vattenskott, långa gängliga bleka.

Det finns människor som jag brukar kalla vattenskott, framför allt unga flickor som inte vågar äta för att dom är rädd att dom blir för tjocka, Långa gängliga bleka, vattenskott. Detta var en parentes i odlingsmödorna.

Eftersom plantor som ska skolas ut ser ut som dom gör så är det min frus jobb, hon har liksom bättre finmotorik i fingrarna än vad jag har, dessutom har hon bättre minne så hon kommer ihåg att vattna dom också vilken är en viktig del i deras överlevnad.

Jag får rycka in lite senare när blombänkar och trädgårdsland ska grävas, dessutom har plantorna växt till sig då så dom tål även min behandling så då får jag plantera.

Hans, som ser fram mot vårbruket på kolonilotten.

Sol.

Snöstorm?

Klockan sju i morse hörde jag väderleksrapporten, enligt den skulle vi ha snöstorm med drivis. Det måste jag kolla upp, det verkar spännande tänkte jag, på med kläderna och ut i naturen.

När jag kom ut möttes jag av en sol som strålade som om den vunnit högsta vinsten på lotto, det fanns inte tillstymmelse till snöstorm, några plusgrader, vindstilla och sol som sagt var. Jag gick en sväng och hånade väderlekstjänsten, inte verbalt utan inne i huvudet alldeles för mig själv, men jag var inte nådig, var köper dom sina prognoser ifrån! Det finns ju inte det minsta tecken på snö över huvud taget, inte ens några moln, bara sol.

Jag fortsatte min promenad, efter en halvtimme upptäckte jag att solen var lite svagare och när jag tittade upp såg jag att den tidigare klarblå himmlen nu började fyllas av så kallade slöjmoln, efter en halv timma till var det helmulet.

Nu är jag hemma och det ser ut som om det aldrig mer ska bli en blå himmel, få se om det inte snart börjar snöa. Man får verkligen säga att väderlekstjänsten vet vad dom pratar om, dom är verkligen duktiga, om folk bara lärde sig att lita på dom så skulle livet bli betydligt lättare.

Hans, som vänder kappan efter vinden.

Frej.

Frej Lindqvist.

Torsdag vid lunchtid var vi lämpligt nog till Kulturens Hus och åt ärtsoppa samtidigt som vi såg och lyssnade på Frej Lindqvist.

Att vi skulle äta just ärtsoppa var väl rätt så naturligt eftersom det var torsdag, men att vi överhuvudtaget skulle äta samtidigt som Frej uppträdde var något som arrangörerna hittat på. Jag vet inte om det var för att dom tyckte det var för tunt med bara Frej eller lite med bara ärtsoppa.

Så nu blev det både och, det var inte så dumt, ärtsoppan var god och Frej var intressant att lyssna på, han verkar räkna Luleå som sitt andra hem eftersom han är född i Helsingfors men växt upp i Luleå. Nu uppträder han både i Helsingfors och Luleå, inte samtidigt förståss, men det verkar vara friskt byte mellan städer och språk.

Det var ett lite annat sätt att äta lunch, men roligt med omväxling, vi delade bord tretton med fam. Norman och trots det olycksaliga numret på bordet fick vi i oss ärtsoppan utan att någon ärta satte sig på tvären.

Hans, redan hungrig igen. 

Politik.

Ett paprikapaket.

Jag läste en sak som jag först tyckte var väldigt roligt i måndagens tidning, det var Norrbottens Kurirens som jag har förstått politiska redaktör som skriver ledaren i tidningen som var rolig, bara en sån sak. Han verkar inte så rolig minsann, men nu skrev han om den rödgröngula oppositionen eller som han kallade det "paprikapaketet".

I mina blå ögon var det riktigt roligt till dess att jag tänkte till, vadå rödgröngula? Vilket parti är gult? Jag är inte så otroligt politiskt utbildad men ett gult parti borde man ha hört talas om, när jag tänkte till så blev det ju bara ett misslyckat högerpolitiskt skämt som inte hade någon förankring i verkligheten.

Nu har utrycket "paprikapaketet" verkat fastna hos Norrbottens Kurirens ledarskribent, så vad jag förstår så måste vi döpa något parti till det gula partiet. Jag personligen tycker att det vore okul (lulemål) om det inte går att fortsätta använda ett så roligt ord bara för att det inte finns något gult parti. Kan inte kommunisterna börja kalla sig det gula partiet, att vara röd är ju så utnött.

Nu har jag för första gången i denna blogg skrivit om politik, det kommer nog att bli länge till nästa gång, så klipp gärna ut detta inlägg och spara det under huvudkudden.

Hans, politskt mycket korkad.

Äntligen !!!!

Vinstlotten.

Nu har det hänt, jag har vunnit pengar! Döm om min otroliga glädje när jag skrapade min tia-lott och fick se att jag hade tre lika! Sedan dom första glädjeyttringarna ebbat ut så upptäckte jag nästa sak som nästan blev för mycket, vinsten var dessutom dubbelt upp, visst är det otroligt jag vann tjugo kronor!

Det är klart man är glad, men säg den glädje som bara är glädje, jag kom på, "vad i hela friden ska jag göra med pengarna". Jag har inte haft några problem tidigare med penningplacering eftersom det inte funnits något att placera, men nu finns det! Frågan är ska jag återinvestera i en ny lott eller ska jag helt enkelt rajta upp pengarna? Nu är det lätt kom jag på, jag vann ju dubbelt upp! Så nu är det bestämt, en ny lott och för resten blir det lite rajta upp.

Hans, som har penningbekymmer eller kanske "vad ska jag skriva om bekymmer".

Rum för rasande.

Ronny Eriksson och Benneth Fagerlund.

På torsdag kväll hade vi roligt, nu är det väl inte så mycket att skriva om, det har vi ofta, men jag skriver i alla fall för den kvällen skrattade vi med jämna mellanrum i två timmar. Vi var nämligen på Norrbottens Teatern och såg "Rum för rasande" med Ronny Eriksson och Benneth Fagerlund. Jag tycker Ronny är otroligt bra, varför jag skrev att vi skrattade med mellanrum var för att Ronny försöker inte vara rolig hela tiden han kan vara väldigt allvarlig ibland. Det är mycket samhällskritik som kommer fram på ett intelligent klurigt sätt, så inte är det bara att skratta hela tiden även om det är mycket skratt.

Det började  med att vi blev hembjudna till Doris och Bo på middag, det var väldigt gott, det ända som inte var bra var att jag åtminstone var så mätt så att när vi skulle gå till Teatern efteråt kändes det väldigt framtungt, men det kanske var självförvållat. I alla fall såg vi fyra tillsammans med några hundra till "Rum för resande" och tyckte efteråt att vi haft en bra kväll.

Hans, som snart ska ut och roa sig igen, men det är en annan historia.

Utsikter.

Höghus på Kronan.



Här är snart ett färdigt boende med bra utsikt, från alla lägenheter som är högre än skogen får man nog utsikt över hela stan. Jag hoppas att någon bekant till mig flyttar dit så man får hälsa på och beundra utsikten, det är ju så här med utsikt, man blir fort blasé på sånt man ser varje dag, så mesta behållningen av en utsikt är nog att man får visa den för andra.

Vi har en bra utsikt från vårt köksfönster, vi ser rakt in i Karpens parkeringshus, det är för oss nya bilar hela tiden så den utsikten nötar man inte upp i första hand. Men det finns väl andra fördelar med att bo så högt, jag har hört att så höga hus rör på sig när det blåser och det är ju bra när man ska sova, man blir vaggad till söms.

Jag måste påpeka en sak, det är inte blåsten som gör att husen på fotot lutar till vänster, det är fotografen som inte lyckats hålla kameran rakt. Detta skrivet för att man ska slippa höra rykten om att "folk har inte ens flyttat in och dom håller redan på att ramla omkull".

Hans, som upplevde allt detta på en vanlig motionsrunda.

Is.

Isväg mot Gråsjälören.

På söndag tog vi en promenad till Gråsjälören som ligger ett par kilometer ut från Södra Hamn. Det var ett fantastiskt fint väder, speciellt när vi gick ut för då hade vi solen framifrån och vinden bakifrån, hem var det naturligtvis tvärtom, men det gick bra det också.

Det är ett populärt initiativ som kommunen tagit när dom började ploga vägar på isen, som synes är det många som åker skridskor och spark men man har ju också tänkt på oss som ingen spark har och börjar bli för klantiga för skridskor så därför har man gjort liksom en trottoar på varje sida, där är det lätt att gå utan att halka.

Vi var snabbt ute på Gråsjälören där det fanns mycket folk som solade och åt, många hade matsäck med sig, dock inte vi, man sålde varmkorv i en kiosk men när jag tänkte köpa så upptäckte jag att jag glömt alla mina pengar hemma men som tur var sa min fru att nu ska jag bjuda på en korv, hon hade alla sina pengar med sig så korv blev det. Sedan gick vi hem.

Hans, som börjar bli hungrig igen.

Äckligt.

Hundskit?

Nu ska jag ondgöra mig över hundägare som låter sina hundar bajsonera överallt, visst är det äckligt? Skulle det sedan vara så att man råkar trampa i en sån hög så blir det dubbeläckligt, det är ju lite svårt i ett sådant här fall avgöra om det är hunden eller husse som producerat högen vilket gör det hela tredubbelt äckligt.

Vad jag vet så är det lag på att man ska ta upp efter sin hund vilket man märker på det att när gångstigen eller gatan går i sådan terräng att folk i närheten kan se vad som sker på densamma så är det rätt så glest med bajshögarna men i lite mer insynsskyddade sträckor ökar dom äckliga högarna rätt så mycket.

Jag har tänkt att jag ska bli den hemliga hämnaren som smyger omkring på och i närheten av gångvägarna runt Luleå och när jag ser någon som låter sin hund göra sina behov och sedan gå vidare utan att ta upp efter den så kommer jag att rycka in, jag tar upp skiten följer efter hund och husse eller matte till deras hem och sedan lägger jag bajshögen i deras brevlåda! Kul va?

Om dom sedan har brevinkast i dörren skulle min lycka vara fullständig, jag undrar hur många det är som inte förstår den piken.

Hans, som snart ska gå ut i det flödande solskenet.

Bok.

Så ser den ut.

Den sjätte februari i år skrev jag lite i bloggen om en bok som jag minns från min ungdom (ungdom i förhållande till i dag, alltså inte så ung) en bok som jag inte hittade igen, nu har min fru hittat den och det utan att ens söka efter den, det är väl vårt sökande efter saker i ett nötskal.

I alla fall kände jag att jag måste läsa den igen för att se om det jag tyckte var spännande då fortfarande är det, jo för all del den är rätt så spännande. Som jag skrev då så handlar det om ett snöfall som började lite oskyldigt i nordöstra USA och utvecklade sig till en rasande snöstorm som efter några dagar omöjliggjorde all trafik om man inte har snöskoter eller andra snöfordon. Även gående hade stora problem, till och med med skidor var det svårt men då mest beroende på stormen.

I boken är det invävt lite spioneri, hemlighetsmakeri, mord och annat småtrevligt. Jag har ca tjugofem sidor kvar att läsa just nu så jag kan tyvärr inte avslöja slutet så om någon vill veta det så får han läsa boken själv.

Hans, som nu ska ut i det härliga solskenet vi har i dag.

Mobilen.

En upp och nedvänd mobiltelefon.

Jag har gjort en investering för framtiden, nämligen köpt en ny mobiltelefon. Det var länge sen sist, jag vet inte hur gammal den jag använt till nu är, men den funkar än så varför köper jag en ny? Jag har länge tyckt att dom ser så läckra ut dom som andra går omkring och pickar på, speciellt ungdomar verkar leva sitt liv genom mobilen, dom sitter helt försjunken i den borta från allt som händer runt omkring.

Den telefon som jag hitintills använt har det bara gått att ringa med! Det är väl i och för sig tanken med en telefon att den ska ringas med, men bara ringa, jag har förstått att jag är ute, långt långt ute. Så nu har jag kommit till skott, jag har en ny telefon i min ägo, det första jag upptäckte är att den på grund av formen, den släta ytan och mina stora hårdhudade händer är hal som en ål, jag har redan tappat den ett antal gånger men som tur är inte i toaletten eller några andra svåråtkomliga ställen.

Den har pekskärm, det är ju inne har jag förstått, men var jag än tar på den händer det nåt, det finns knappar på sidorna också så varje gång jag ska ta den i min hand fotar jag mig själv eller någon annan. Så nu läser jag bruksanvisningen och pickar på knappar och pekskärm så gott jag kan, jag har redan insett att den hastighet som jag beundrat hos en del på stan när det gäller pickandet kommer jag aldrig att uppnå.

Nu är det ju så att med ålderns rätt har jag insett att det inte bara är när jag pickar på en mobiltelefon som jag inte kommer upp i samma hastighet som många yngre har men det får jag väl leva med.

Hans, som pickar vidare.