Barn och barnbarn.
Nu är vår väntan över, dom kom , vi var med dom en vecka och och i morse åkte dom!
Det är som det är, jag vet inte om jag skulle vilja bo med dom men nog vore det roligt om dom var på promenadavstånd. Det är dom inte, om man inte tycker att etthundratrettiofem mil är en lämplig promenad.
Det blir tyst! Om jag ska vara ärlig vet jag inte om jag skulle stå ut med dom i fler veckor men just nu känns det tomt.
Och regnet bara vräker ned, kan vara det som gör mig lite deppig, men egentligen, vi har ju längtat efter regn i sex veckor, nu har det snart regnat ett dygn, det borde ju vara bra för potatisen, men jag har ju bara satt fyra potatisar, inte kan man hänga upp sitt liv på fyra potatisar, nä jag skiter i potatisen, men jag deppar för att det regnar, jag har inga andra problem.
Snart är det dags att se Rapport, sedan är det väl nåt annat att se, sedan nanna till dess att man blir väckt av morgonsolen, för i morron blir det sol tror jag, då ska vi ut till kolonilotten och lyssna på hur det växer så det knakar.
Hans, som lyssnar på regndropparnas dans på fönsterblecket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar