I dimma dold.

Hamnkranen.

I går traskade jag ut i den dimmigaste dagen i höst här i Luleå, hamnkranen på bilden som för två och ett halvt år sedan var utrotningshotad, står som ett monster från yttre rymden med konturerna usuddade av dimman. Vad bra att vi demonstrerade mot rivningen! Ja ni läser helt riktigt, vi demonstrerade, det är faktiskt enda gången i mitt liv som jag varit med och demonstrerat för någonting.

Tack vare detta bland annat, togs rivningsbeslutet på kranen bort, den får leva kvar i alla fall tills vidare. Det var enligt mig ett helt riktigt beslut, den är ju ett ovanligt stiligt minne från den tid som varit när Luleå var en hamnstad med fartyg från hela världen liggande vid kajerna. Ni kanske förstår att jag känner mig delaktig i att den står där i dimman.

Nu har det skrivits om att hamnplanen som faktiskt ser för eländig ut just nu, ska rustas upp och i och med det ska också kranen snyggas till med bland annat lite målarfärg, eller lite , det går nog några burkar innan den är målad. Enligt vad jag förstår är det ett miljonprojekt, eller kanske det är för lite med ett i sammanhanget, men bara det blir bra så får dom gärna ta från mina skattepengar för att få det gjort, men det måste nog till mer än mina pengar, dom skulle nog bara räcka till något enstaka stag i kranen.

Nog om kranen. I dag är det farsdag (det står för far inte fars), tyvärr är mitt enda barn etthundratrettiofem mil härifrån så henne lär man inte få se, men hon har ringt. Som tur är så har jag ju några så kallade bonusbarn även om dom nu snart är lika gamla som jag, så har dom aviserat sin ankomst hit till vårt lilla hem, så därför ökar jag nu skrivtakten för att bli klar till dess dom kommer.

Nu är jag klar.

Hans, som ska fira fars dag.