Mygghelvetet

                                            Nu har dom kläckts.
Äntligen har myggen kommit.... det blir ingen sommar utan mygg tycker jag, jag tror mig veta att det är många som inte håller med mig och menar att nog klarar man sig bra utan myggbett!

Jag tror inte det, sommaren skulle kännas fattig utan miljoner mygg surrande kring öronen så fort man går ut, mygg surrar inte förresten, dom iar. Det visste jag inte när jag var ett barn så vi sa att "vad myggen surrar i kväll", men det var innan man började lösa korsord, där iar alla myggor.

En mygg är ju rätt så lätt att slå ihjäl så den aldrig mer kan sticka snabeln i mig eller andra, problemet är att det finns fler. Om man ser en mygga landa på någon del av kroppen som man har inom synhåll så kan man lugnt åse dess förberedelser inför, sett från myggens sida ett skrovmål. Den traskar liksom runt och och nosar någon sekund, sedan ser man att nu tänker den köra in snabeln i din kropp, då ska du sopa till den så benen far åt sex olika håll och snabeln skrynklas ihop till ett odugligt stickverktyg, myggan dör ju naturligtvis, har man problem med det så kan man försiktigt lyfta bort myggan och hoppas att den lärt en läxa så att den inte kommer tillbaka.

Vad heter det egentligen? Det jag just nu kallar snabel, det kan väl inte vara rätt att säga gadd heller, gadden är ju inget ätverktyg utan bara ett anfallsvapen. Där fick jag nåt att fundera på, snabel kan inte vara rätt heller då associerar man till en elefant och det är ju lite våldsammare grejer.

Jag vill inte vara oklar så jag gogglade på mygg! Jag blev inte mycket klokare eller så är jag nog klok, det finns 32000 olika myggarter i världen, i Sverige finns det mellan två och tre tusen olika så det tar tid att läsa om alla så det skippar jag. Det närmaste jag kom problemets lösning var att det stod att till myggens "stickverktyg" är kopplat en "snabel" som myggen suger blod med från sina offer.

Hans, som hela tiden har varit nära att ha rätt om snabeln.

Maskrosor.

Nu blommar dom.

Jag cyklade till kolonilotten på Hertsön i dag, hela vägen blommade dom, maskrosorna. Det var en skön cykeltur, på grund av vädret, och vacker, på grund av det gröna gräset, dom gula maskrosorna och här och där en blommande hägg.

Får jag ge ett tips? I så fall ta en cykeltur eller promenad på cykelvägen från Skurholmen, under Hertsövägen, fortsätt genom skogen fram till koloniområdet, det är otroligt vackert men förmodligen bara några dagar till, sedan börjar maskrosorna släppa iväg sina frön och då är dom inte så vackra längre.

Det var första gången i år som jag cyklade, det var skönt på övre delen av kroppen och efter ett tag en pina för benen, vad man är usel, ingen kondis, ingen styrka i benen, vid första uppförsbacken, den från under svartövägen och fram till Holms Kafé är en pina, benen känns som kokt spagetti fast ondare, man växlar ned så lågt att ett steg till stannar cykeln, man får stålsätta sig för att inte kliva av och promenera, men så kan man inte göra då skämmer man bort dom, benen alltså. Sedan när man kommer högst upp är man så trött så man orkar inte trampa i nedförsbacken heller.

Men det var i dag det, om en vecka går det bättre, när man var ung, och då tänker jag inte yngre än förra året då tog det två dar att få upp flåset, men det går utför med kroppen, den kräver längre träning.

Hans, som cyklade hem, och som ska cykla i morgon också om kroppen vill.

Fylleriet.

Överblivet.

På grund av rubriken i dagens inlägg kan man lätt dra den slutsatsen att nu har Hans och hans fru supit till, så är inte fallet, vilket framgår av bilden, det finns ju sprit kvar. Nä med rubriken menas att nu har jag fyllt år! Jag känner hur gratulationerna drösar över mig efter detta meddelande, därför tackar jag för den uppvaktning jag fick i går samt för den som jag kanske får efter dagens tillkännagivande.

Jag hade förberett mig inför födelsedagen med en flaska whiskey och en flaska med någon rosa, söt, god likör utifall det kom någon och hälsade på som såg spritnödig ut. Vi fick en del besök men om jag nu inte tittade dom i ögonen och upptäckte deras spritbegär eller om det inte fanns några sådana tecken eller om det var så att vi helt enkelt glömde bort att bjuda från inköpta flaskor vet jag inte , men sent på kvällen när vi satt ensamma och filosoferade så sa min fru "du bjöd inte gästerna på någon sprit?" Då kom jag på, jag hade glömt bort dom planerna inför födelsedagen.

Nå det var inget att göra åt det, man kunde ju inte gå hem till dom med en flaska i var hand så här i efterskott så min lilla fru och jag drack upp alltihop, det var kul! Nu sitter jag och skriver det här med utstående ögon och dunkande huvud, men jag gläds över att jag haft en trevlig födelsedag. Man kan säga att rubriken blev både fyllt år och ett kopiöst drickande.

Hans, som fyllt jämt (76) fy f-n vad jag är gammal! 



Kranen igen!

Hamnkranen.

Nu har jag hälsat på Hamnkranen igen, visst ser det bedrövligt ut? Det är ingenting mot vad verkligheten är, jag har varit dit i dag, alldeles nyss faktiskt, inte ser det kul ut. Ni som har läst min blogg nåt år vet att mitt hjärta klappar för hamnkranen i Luleå, ett tag skulle den rivas! Den i kommunen som kom med det förslaget anser jag att han skulle få sparken, den människan ska inte jobba någonstans, han ska svälta ihjäl.

Nu ska den i alla fall renoveras, det började med att man plockade ned kranarmen, förfärligt! Översatt till en människa är det som att hugga av båda armarna jäms med axlarna, kranen som varit så vacker såg stympad ut, jag led.... men samtidigt, jag är uppdaterad så jag visste att det var ett led i att få en nyrenoverad och vacker kran.

I dag har jag varit och kollat på den, i det sämsta tänkbara vädret vill jag poängtera, vi har nio grader plus, regnet vräker ned och dessutom är det nästan storm, i alla fall hård kuling. Men man är ju ingen vekling, har jag bestämt att idag ska jag kolla på kranen så gör jag det även om det skulle regna kobajs. Det var ingen vacker syn, inklädd i plast från topp till tå såg man inta mycket av kranens vackra och majestätiska resning, men jag är inte dum, jag förstod direkt att detta är som en fjäril i sin puppa, när en vacker dag puppan spricker upp och försvinner står där en gammal men nyrenoverad kran som kommer att bli ett blickfång i Luleå, halleluja.

Jag såg för min innre syn hur det skulle se ut, och kom hem dyblöt, frusen men lycklig, som tur är har jag en snäll fru som när jag kom hem tog av mig mina sjöblöta kläder, frotterade mig torr och höll om mig till dess jag var varm.

Hans, som inte ångrar utflykten med på grund av vädret, livet som insats, nu vet jag att det här kommer att sluta bra. I augusti ska det vara klart.