Staketet.

Vårt nymålade staket.

Förra veckan kom vi på att vi skulle måla vårt staket på kolonilotten, det har vi kommit på förr men det har aldrig kommit längre än till en tanke, ibland till och med till ett uttalat förslag, men där har det blivit stopp, det har inte blivit nåt målande.

För drygt åtta år sedan köpte vi lotten och då målade vi staketet, det var nämligen bara grundmålat när vi blev ägare till lotten. Så här i efterskott tyckte jag att vi målade hela första sommaren så av den anledningen har jag omedelbart börjat prata om nåt annat när någon nämnt att staketet behöver målas. Jag gillar inte att måla nämligen.

Men nu kunde jag inte spjärna emot längre, staketet började se för eländigt ut så vi satte igång. Min fru som tycker om att måla peppade upp mig så jag har varit rätt så duktig, ja hon också. Inte var det så farligt! Bortskrapningen av gammal färg gick lätt, den hade redan lossnat av egen kraft och sedan var det bara att måla och guuud vad snyggt det blev.

 Tyvärr har vi lite kvar att måla, det regnar i dag så vi får vänta till dess att staketet är torrt innan det blir helt färdigt. Då frågar vän av ordning: "men varför börja skriva om det då innan det är klart", det är enkelt, jag har inget annat att skriva om för tillfället, så lite äventyr är jag med om så att måla staket blir en händelse av betydelse.

Hans, som tycker att nymålade staket är det vackraste som finns.

Idioter!

Skadegörelse!

I dag vaknade vi till en trist syn, våra blomlådor som vi hängt upp på staketet var kastade på marken! Visst har man rätt att bli arg? Vad är det för mening med att göra så, i stället för att gå förbi på gatan och beundra blommorn så sträcker man sig in över staketet och kastar blomlådorna in på gräsmattan. Hur många hjärnceller fattas i huvudet på dom som gör så? Förmodligen tycker dom själva att dom är duktiga, eftersom dom inte har något i huvudet att imponera på sina kompisar med så tycker dom väl att nu har jag visat hur tuff jag är, stackarna.

Dom är ju inte så modiga heller, en gång för något år sedan när jag råkade se skadegörelsen så öppnade jag altandörren och frågade vad dom pysslade med, fy fan vad dom sprang, tufft va. I natt sov jag när det hände, skönt då slipper man bli frestad att skjuta en svärm hagel i ändan på dom.

Nu har det hänt, lite tidigare än vanligt i år, annars brukar det ske i samband med Luleåkalaset. Jag har alltid trott att det är sådana som inte kommit till hos någon tjej och kanske fått utlösning på det här sättet i stället.

Hans, något uppgiven.

Spöregn.

Kolonist.

I dag har det regnat! Enormt mycket, det bara vräkte ned. Trots det åkte vi ut till kolonilotten, inte för att sitta där i en solstol och känna hur regnet sakta men säkert blötte ner oss från topp till tå. Nej vi hade ett viktigare ärende, vi har köpt en ny gräsklippare och jag ville åka ut med den till kolonilotten så den skulle börja aklimatisera sig.

Vi trodde att vi skulle vara ensamma på området på grund av regnet, men döm om vår förvåning när en av våra grannar stod där i hällregnet och plockade regntvättade jordgubbar! Kolonister är ett tufft släkte, vi reagerade inte så mycket heller eftersom vi vet att det är så.

Nog om detta, jag packade upp gräsklipparen men klippte inget gräs, jag ville inte att klipparen skulle bli blöt om hjulen så den åkte direkt in i förrådet där det är torrt och skönt, den verkade trivas.

Sedan åkte vi hem, och eftersom vi har garage till bilen och paraplyer för färden mellan garage och bostad så kom vi hem helt torra. Det var skönt, men vi skänkte en tanke till vår säkert vid det laget väldigt blöta jordgubbsplockande kolonigranne. Men å andra sidan får vi inte äta jordgubbar i kväll.

Hans, som vanligt på hissnande äventyr.

Sommarfåglar.

Nelly busar med sin mamma.

Nu har dammet nyss lagt sig sedan våra sommarfåglar åkt hem till Borås, det blir inte så många dagar vi får träffa våra barnbarn varje år, men så är det när ens egna barn blir vuxna och tycker att etthundratrettio mil är ett lämpligt avstånd till sina föräldrar.

Nu har vi ju en gren till av släkten som bara bor en mil från oss, deras barn har vi haft mycket glädje av när dom växte upp, men nu är dom vuxna och har börjat röra på sig så snart är det slut på den närheten också, men sånt är livet.

Det är alltid dom yngsta som får mest uppmärksamhet, ( förlåt Alex för att det inte blev något fiske den här gången, men det var så mycket annat som skulle hända så tiden tog slut, men nästa gång ska vi planera bättre.)

Nu rör det sig inte så mycket här hemma, dammet har lagt sig till ro igen, vi tillbringar vår mesta tid på kolonilotten och hemma rör vi oss långsamt för att inte störa dammråttorna. Sista veckan har varit fin på lotten, man riktigt ser hur det växer, det är nu som det är som vackrast med växtligheten så vi ska strax dit och kolla hur mycket det växt sedan i går.

På tal om växt, vad dom växer ungarna nu för tiden, kan det vara för näringsrik mat? Om vi nu slår ihop våra barnbarn så är det nu tre som  nästan är lika långa som jag, men bara nästan, jag kommer inte att erkänna nåt annat.

Hans, som är lite deppig i dag.