När olyckan är framme.

Sunderby Sjukhus.

 

På måndag hamnade vi på sjukhus, med vi menar jag min fru och jag samt Ulf och Stefan. Visst låter det dramatiskt! Det var det väl också till att börja med men som tur var så lugnade det ned sig. Det började med att man ringde från Stefans jobb och sa att Stefan ramlat och slagit hål i huvudet, dom hade ringt efter ambulans och skulle köra honom till Sunderby sjukhus.

 

Vi satt i pyjamasen och drack vårt morgonkaffe i godan ro, det blev full aktivitet, på med kläderna och ut till bilen för snabb förflyttning till Europas modernaste sjukhus (som det kallades när det var nybyggt) och där hade just Stefan kommit in, Ulf var där före oss men han bor ju lite närmare, han var där till och med före Stefan så nog kan man säga att han ställer upp för sin lillebror.

 

Nu var det väl inte så farligt med Stefan, ja visst han hade ett hål i huvudet som syddes igen, och ett hack i näsan där det sipprade ut lite blod, men han var vid gott mod och hade blivit röntgad. För att göra en lång historia kort så var vi där hela dagen innan vi fick besked om att han skulle läggas in eftersom han även fått en hjärnskakning, dagen efter fick han komma hem, vi hämtade honom och nu ligger han här och tycker att vi ska passa upp honom , vilket vi också gör efter bästa förmåga.

 

Hans, som tycker det känns bra att göra nånting för någon annan.

 



Tankar.

           Ungdomlig?

 

Jag kom hem nyss efter en träningsrunda runt nästan hela Luleå, jag förmodar att det finns någon här och där som undrar vad jag tränar för, här kommer svaret, trots min höga ålder vill jag hemskt gärna behålla min spänstiga kropp.

 

Det är en sak som jag funderar på,  hur kommer det sig att trots att jag i min ungdom hade både muskler och midja och nu har varken det ena eller det andra så väger jag tio kilo mer än vad jag vägde  när jag var nitton år. Eftersom saker försvunnit så borde jag blivit lättare. Det är klart jag har fått större öron men det kan väl inte göra tio kilo?

 

I alla fall är det skönt ute, minus åtta grader och ingen vind, tyvärr är det ingen sol i dag men det är nog bara en tillfällighet, jag tror att vi nu kommer att gå soliga tider till mötes.

 

När man går helt ensam så är det mycket som snurrar runt i huvudet, i dag kom jag att tänka på en historia som jag tyckte var väldigt rolig när jag var ung, så här går den: Johansson låg för döden, och dog efter ett tag.

Det gick ett par år, sedan dog frun också och kom till Sankte Per, då hade hon börjat sakna sin man lite så hon frågade om hon skulle få träffa sin man, "vad heter han då" frågade Sankte Per, han heter Johansson sa frun, "inte en chans" sa Sankte Per, "vi har miljoner med det namnet. Men vi brukar spara deras sista ord så om du kommer på vad det var så kanske jag kan hjälpa dig", jo sa frun, "han sa att om jag skulle ligga med någon annan karl efter hans död så skulle han vända sig i graven", "då vet jag" sa sankte Per, "det är honom vi kallar för rotationsjohan".

 

Hans, som inte tänker så viktiga tankar alltid.

 

 

 



Lite paus.

Sista rimfrostbilden.

Nu har rimfrosten ramlat ned från träden, strax blev den lite svårare att beundra, rimfrosten alltså, den liksom försvinner i det övriga vita.

Jag har lite svårt att hinna blogga några dagar framöver, om en stund ska jag åka ut till Luleå Airport och hämta några Stockholmare som kommer upp till Norrbotten på grund av en begravning som äger rum i morgon, en tung dag.

Återkommer på bloggen till nästa vecka , kanske.

Hans, livet är inte toppen alltid.

Rimfrost.

Vita träd.

 

Jag är ju förhållandevis ung, under förutsättning att man jämför med dom som är född på artonhundratalet, men jag minns inte att jag har sett så mycket rimfrost på träden som det varit på sista tiden. Normalt är ju att det blir rimfrost någon dag för att sedan blåsa bort nästa dag, nu har det varit vita träd i veckor, dom blir dessutom vitare och vitare dag för dag.

 

Fotot tog jag från Kulturens Hus, synd bara att fotgängaren inte var vitklädd så han hade harmoniserat med bilden i övrigt, men det är klart då hade man nog inte upptäckt honom över huvud taget.

 

Jag tycker det är vackert med vita träd, nästan att man hoppas att det ska sitta kvar till sommaren, jag tror det skulle vara häftigt mot alla gröna gräsmattor.

 

Jag tycker att vi haft en hyfsad vinter i år, eftersom jag går ut och promenerar nästan varje dag så upplever jag vädret i alla fall minst en timme om dagen, nog har man upplevt kallare vintrar. Men det är klart än har vi en månads vinter kvar så man ska inte ropa hej. Men den vintermånaden kan bli skön eftersom solen nu börjat värma och dessutom har det äntligen börjat bli ljusare. Eftersom den här bloggen blev lite av en väderleksrapport så kan jag meddela att i dag har vi minus tio grader och helmulet, alltså solfritt.

 

Hans, detta är skrivet efter att jag har sett ut genom fönstret, om en stund ska jag gå ut och möta verkligheten.

Årets isdjur.

Vitryggad Hackspett.

 

Nu har den landat i Stadsparken, årets isdjur som i år blev en fågel, den är som vanligt väldigt välgjord och imponerande. Det är tjugoåttonde året som vi har ett djur av snö och is i Stadsparken, alla tillverkade av samma människa, en konstnärlig parkarbetare i Luleå som jag inte förstår hur vi ska klara oss utan den dagen han lägger av.

 

Den vitryggade hackspetten är rätt så sällsynt men ska finnas efter hela Sveriges kust, dom behöver inte trängas, enligt vad jag har läst lär det inte finnas mer än cirka femton individer i Sverige, detta enligt en uppskattning som gjorts 2006 och det året misslyckades alla försök till ruvning, det kläcktes inte ett enda ägg. Men enligt samma uppgift lär det ha lyckats bättre åren efter det för hackspetten så katastrofala försök att utöka populationen. Den är klassad som "akut hotad" i Sverige.

 

Hanarna av Vitryggad hackspett har röd hjässa, honorna svart och båda har ett skrattande läte: "goeddi, goeddi, goeddi". Nu tror jag inte möjligheten är så stor att vi får se eller höra någon så jag tror att vi får nöja oss med den av snö och is som vi har i Stadsparken. Jag tycker det var hög tid att visa upp den innan den är helt utdöd och lätet får vi väl klara oss utan eftersom fåglar av snö är tystlåtna. Den lär ska finnas hela vägen från vår kust och i ett smalt stråk österut ända till Asien så vi får väl leta österut om vi vill träffa någon.

 

I Stadsparken lär den inte bli kvar mer än drygt en månad sedan brukar isdjuren rinna ut i avloppet. Det är ju också ett öde.

 

Hans, som tog en promenad till hackspetten så fort jag fick höra att den var på plats.

 



Vårvinter.

Vårvinterbild.

 

I dag är det lite gråare väder, bilden ovan är tagen för ett par dagar sedan och då kom solen mig till mötes på min promenad runt Skurholmsfjärden. Det är otroligt vackert nu med rimfrost på alla björkar, samt tallar och granar med snö på grenarna. Jag antar att det är nu som vårkänslorna ska poppa upp men för min del har jag blivit så trög så jag antar att det blir lucia innan det poppar hos mig.

 

Vi går oftast den så kallade "Hälsans stig" när vi promenerar, så och i dag, jag kanske nämnt det tidigare, vi går hemifrån samtidigt men sedan skils våra vägar åt och vi går åt vart sitt håll, efter cirka en halv timma möts vi, säger hej åt varandra och går hem. Detta arrangemang beror på våra vitt skilda benlängder, det blir orytmiskt om vi följs åt. Jag brukar komma hem lite tidigare, det också kanske beroende på benlängden.

 

Men nu har det kommit en aspekt till i det hela, det är ju allmänt känt att damer lever och är friskare än herrar, om någon betvivlar det så gå på ett PRO-möte, där är det minst två tredjedelar damer mot knappt en tredjedel herrar, den varierande livslängden är därmed bevisad enligt all för mig känd vetenskap.

 

Nu tillbaka till min lilla familj, detta kända fenomen håller nu på att visa sig hemma hos oss, tidigare när vi gick våra promenader brukar jag komma hem tidigare än min fru, detta förstärkte jag genom att snabbt slita av mig ytterkläderna och pjäxorna, sedan satte jag mig i en fåtölj med dagens tidning som jag började läsa på näst sista sidan, detta gör jag för att ge sken av att jag varit hemma ett bra tag.

 

Nu funkar det inte, jag hinner knappt ta av mig mössan så är hon också hemma, i dag kom hon när jag just fått av mig ena pjäxan, då är det svårt att sitta och se blasé ut med dagstidningen i handen, vintermössan, jacka och handskar på. Jag måste hitta en genväg på vår motionsrunda.

 

Hans, som har fått ett problem.

Solen!

Nu ser vi solen!

 

Vi har inte sett solen sedan i juli! Visst är det synd om oss? Ser just att det blev ett skrivfel och jag har inget suddgummi, det skule inte stått juli, utan jul. Det är skillnad det, int är det så synd om mig.

 

Även om det inte var så länge som i juli sedan vi såg någon sol så nog är den välkommen. Det är något speciellt med vårvintersol så nog går vi härliga tider till mötes.

 

En annan härlig sak, i dag har vi slängt ut julgranen! Jag tycker att ju äldre man blir dess fortare blir man less granen. Det är fortfarande roligt att ta in den till jul men jag har lessnat på den för någon vecka sedan och nu är den alltså i julgranarnas himmel.

 

Att man snabbt blir less granen nu för tiden tror jag har att göra med att tiden går så fort, och det i sin tur måste ju bero på att man får sämre minne eftersom, Jag minns att det har varit jul men sedan var det plötsligt en vecka in i januari i ett nytt år! Hur gick det till, Jag vet inte men fort gick det.

 

Att jag inte synts här på bloggen på ett tag beror på att dom som tillhandahåller bloggunderlaget har gjort om det på något sätt så jag har hållit på i flera dagar för att få in bilden ovan, ja inte hela dagar, men tid har det tagit och jag är fortfarande lite osäker hur jag bar mig åt för att lyckas så det blir väl samma h-vete nästa gång. Varför ska det finnas klåfingriga människor som ändrar på ett koncept som funkat bra i flera år.

 

Hans, som tycker att det är lite skönt ändå när man lyckats med en sak som man nästan gett upp.