Smörknivar.

I dag ska jag ondgöra mig över ett fenomen som uppstått på sista åren nämligen plastsmörknivar. När dom första dök upp i vårt hushåll protesterade jag, vi hade tidigare använt rostfria smörknivar, plötsligt poppade det upp plastknivar för smörhanteringen. Jag påtalade att jag inte tyckte om dom, men trots detta blev dom kvar, jag tyckte och tycker att det är ett grymt sätt att köra över familjens överhuvud i en viktig fråga.

Jag har bevisat med bland annat fotot ovan att plastsmörknivar äter man med tiden upp, dom nöts ju och dom delar som nöts bort hamnar naturligtvis på smörgåsen för vidare transport ned i magen. Kan det vara nyttigt? Hur många plastsmörknivar äter man upp under ett liv? Jag kommer naturligtvis att ha ett lågt intag av plastknivar på grund av min höga ålder och att plastknivarna är en senare uppfinning som inte fanns när jag var ung, men dagens ungar blir ju matade med smörgåsar som smörats med plastkniv, hur många hinner inte dom få i sig under sitt liv?

Tror någon att en rostfri kniv nöts av att bre smör, skulle inte tro det. Jag fattar inte vitsen med att överhuvud taget börja tillverka plastsmörknivar annat än att det ökar fösäljningen, åter en produkt som är helt onödig men eftersom man lyckas lura folk till att köpa den kan man tjäna pengar. En rostfri kniv nöter man aldrig opp, i alla fall inte med att bre på smör så om man inte slarvar bort den så kan man klara sig med en hela livet.

Nu har jag fått spy min galla över plastsmörknivar som jag skulle vilja bojkotta men själv har börjat använda för att den alltid finns till hands, där är problemet, fanns dom inte skulle ingen använda dom. Ett litet plus för plastkniven, rostfria görs inte i färg!

Hans som är på bättre humör efter att ha skällt ut alla plastknivar.

Februari.

Översnöad kolonistuga.

 

En optimistisk resa till kolonilotten visade att det är inte tid att sätta potatis än, det blev en besvikelse, vi ser ju att det är snö här i stan men eftersom kolonilotten ligger lite längre söderut än centrala stan så trodde vi att våren hunnit lite längre där ute. Det har den inte! Detta kan bero på att det bara är cirka sex kilometer dit ut och klimatförändringarna kanske inte är så märkbara på en så kort sträcka, dessutom har jag vid närmare eftertanke kommit på att jag kanske missbedömt vädersträcken något, det är nog mer österut än söderut.

I alla fall var allt som väntat på kolonilotten så efter att med stor möda och mycket flås lyckats plumsa oss fram till stugdörren, skottade vi oss in i stugan och där frodades pelargoniorna över all förväntan. Visst är det otroligt? Vi har inte ens pratat med dom på hela vintern så där föll myten om att man ska prata med sina krukväxter, pelargonior kanske också njuter av lite lugn och ro.

Summan av kardemumman är att vi får lugna ned oss lite till även om det börjat klia i en del av våra gröna fingrar, om kliandet blir allt för besvärande kan vi åka ut och skotta fram jordgubbslandet så kanske vi får jordgubbar till midsommar.

Hans, som tror att jag går i ide ett tag till.

Den Norrbottniska mannen.

 

                                                     Vildmannen.

 

Jag läste i en dagstidning en undersökning som gjorts som hette och handlade om: "Vem är den Norrbottniska mannen"? Det var tolv personer som svarat, så efter att ha läst svaren så vet jag nu vad folk anser om Norrbottensmannen.



 

Den första som svarat var nog inte så mycket att bry sig om, han hade nämligen aldrig varit längre norrut än i Hälsingland, men han hade jobbat ihop med några Pitebor och tyckte att nog var väl dom bra! Nästa som svarade ansåg att dom alltid går klädd i flanellskjorta och fiskar och snusar hela tiden!

Nästa åsikt kom från en tjej som sa att han är snäll pålitlig och trogen men lite korkad, det var ju fint betyg.

 

Sedan blev det en pensionär som svarade och påstod sig vara en stor beundrare av den Norrbottniske mannen, man kanske inte ska dra alla över en kam men det var ju snällt sagt. Sedan fortsätter det: blyg, tystlåten och inbunden, har bättre rykte än Stockholmare, är karlakarlar, tycker att Stockholmare är fjollor, sur och grinig påstod en som varit och åkt skidor i Åre en gång, tydligen var det en norrbottning där samtidigt, machotyp som dricker hembränt och åker snöskoter, en hade gjort lumpen i Luleå och överlevt så han var nöjd.

 

Sedan lugn, eftertänksam, inte social, otillgänglig, inåtvänd, tyst, seriös,trygg, den sista ansåg att vi är samer som går omkring och joddlar hela tiden.

 

Man ser att folk i södra delarna av landet är uppgraderade och kunniga om detta främmande folkslag. Jag bor ju här och visste inte allt som dom visste, men jag är väl det som kallas hemmablind.

 

Hans, som tycker det är intressant med undersökningar om vanligt folk.



Tjejer.

Nelly med mor och mormor.

 

Besöket av barn och barnbarn tog ett abrupt slut i går, det var visserligen planerat att dom skulle åka hem då men eftersom tiden dom varit hos oss gick så fort kändes det överraskande att dom helt plötsligt skulle åka hem. Men så är det väl för alla som har barn och barnbarn långt hemmifrån, man får se det positiva i det, man hinner inte bli less på dom!

 

Det känns intensivt att ha en treåring hos sig när man i vanliga fall bara umgås med vuxna människor, eller kan man kalla sitt vanliga umgänge övervuxna, det låter inte rätt, men ni förstår hur jag menar, dom flesta är i alla fall äldre än tre år. Men det är roligt, vad roliga saker en treåring kan säga, och vad kloka dom är, det är inget svammel där minsann, jo det är det också men dom är otroligt förståndiga för det mesta.

 

Det var en av dom snabbaste förbiilande veckorna i år, återigen är det bevisat, tiden går fort när man har roligt. På bilden ovan är vi på biblioteket, det är ett bra ställe att roa sig på när man är en grupp sammansatt av så olika åldrar.

 

Men som sagt nu är dom etthundratrettiofem mil härifrån och hemma hos sig och vi går här och försöker vänja oss vid tystnaden, vanorna återgår snabbt till det normala, man "soskar" runt lite i lägenheten, ibland "soskar" man utomhus för att få frisk luft och så man får se andra människor. Nu kanske någon tror att jag gnäller och kanske till och med att jag är missbelåten med mitt liv, så är det inte, jag är nöjd, men det är kul med omväxling ibland.

 

Nelly med mor, vi ses till sommaren!

Hans, som känner sig yngre efter en vecka med lek.

 

Ett besök.

Vår dotterdotter.

 

På lördag kväll dök dom upp, ja dök och dök, vi hämtade dom på Kallax Airport. "Dom" är alltså vår dotter med sitt yngsta barn, det är barnet som är på bilden, här håller hon på att lära sin katt att klättra över en stolsrygg, det gick väl så där, inte f-n klättrar leksakskatter.

 

Men enligt Nelly som dotterdottern heter så var den sååå duktig på att klättra, enligt henne var det självklart att katter klättrar, även dom som är sydda av nåt slags lurvigt tyg. Jag tycker att hon är lite barnslig, jag såg tydligt att hon puffade på kattstackarn som var helt oduglig på allt vad klättring heter. Kanske inte så konstigt eftersom jag också såg att klorna var sydda av garn.

 

Det må vara hur som helst med det, det är fantastiskt roligt att ha dom här och Nelly skulle nog kunna göra mycket värre saker än att tro att tygkatter kan klättra och jag skulle förlåta henne. Hon är bara den sorten som är svår att bli arg på.

 

Hans, som redan känner att en vecka är för kort.

I väntans tider.

Det är säkert många som missförstår rubriken, nej min fru väntar inte barn! Det är lika bra tycker jag, det skulle bli sådan uppståndelse, tänk er själva, pensionärer som börjar föda barn! Dom är ju snart barn själva, om dom inte dör innan förståss. Vår skapare visste vad han gjorde, människan skulle nog klantat till det om det inte varit omöjligt.

Nä, vi väntar på vår dotter och hennes dotter som kommer till oss på lördag, den ena snart förtio, den andra snart fyra, tyvärr stannar dom bara en vecka men vi har bestämt att för att utnyttja tiden till fullo så ska vi inte sova varken natt eller dag från och med lördag och en vecka framåt. När dom åkt hem, då ska vi sova.

Jag har gott ifrån en av mina principer att bara visa foton som jag själv tagit i den här bloggen, det här fotot har jag hittat i "molnet", för dom som eventuellt inte vet vad molnet är så kallas det så när man pratar om all datatrafik som finns i rymden. Jag tyckte det var en bra bild som faktiskt liknar våra kommande gäster.

I dag är det torsdag, snart är dom här!

Hans, som åker till flyget redan på fredag för att inte missa tjejerna som kommer på lördag eftermiddag.

Ät inte gul snö!

Gul snö.

 

På min motionsrunda i dag gick jag och förfasade mig över att den nyfallna snön som är så vit att det nästan gör ont i ögonen, efter ett tag är så gul av hundpiss att det kändes äckligt att kryssa fram mellan dom gula fläckarna. Kan inte hundägarna på något vis hindra hundarna att pissa hela vägen.

 

Det är ju redan bestämt att dom ska ta upp bajset efter sina sällskapsdjur, och det fungerar ju så där, många är bra på det, en del tittar sig omkring och går snabbt vidare, men folk är olika, en del känner sitt ansvar, andra bryr sig inte.

Men kan dom inte ta med sig pisset hem också? En skyffel och en plastpåse är allt som behövs, sedan när dom kommer hem är det bara att smälta den gula snön och vattna krukväxterna med den. Snacka om återvinning och på köpet fantastiska blommor i köksfönstret.

 

Alternativet till att bära hem det vore ju att sätta blöja på sin älskling, missförstå mig inte, naturligtvis menar jag hunden i det här fallet.

 

Tänk att vi hundlösa promenörer då kunde få njuta av den vita snön utan missprydande pissfläckar. Det finns ett alternativ till, gå ut i skogen med edra hundar, där är det väl bara dom vilda djuren som lider.

 

Hans. som har retat sig nog i dag och gått hem till sin hundpissfria lägenhet.