Kroatien.

Hamnen i Vodice.

Om nu någon saknat mig här på bloggen så beror det på vissa omständigheter, ja jag är inte i omständigheter som det brukar heta, utan omständigheterna beror på att jag inte varit hemma hela tiden.

 Söndagen 15/9 klockan 18,40 steg vi på ett plan på Kallax Airport för direktflyg till Split i Kroatien. Med vi menar jag förutom jag, min fru, Ulf och Pia, Stefan, och Pias föräldrar, sammanlagt sju personer. Där gjorde resebyrån ett klipp.

Efter tre-fyra timmars resa landade vi i Split och sedan var det en timmes resa med buss innan vi var framme vid hotellet, inget att klaga på än så länge.
På måndag blev det bad och sol mest hela dagen. Tisdagsmorgonen började kall och blåsig men det blev varmt efter ett tag, vi promenerade till Vodices centrum. Vodice är stan där hotellet ligger.

Resten av veckan förflöt på liknande sätt, sol, lite bad, promenader och restaurangbesök, en öl då och då, lite shoppande och mycket slöande. Nu pratar jag om mig själv, om någon annan hade en annan agenda får dom skriva om den, om den tål offentlighetens ljus.

Jag ska inte tjata mer om det, vi åkte hem på söndag den tjugoandra.
Sedan har vi haft fullt upp med att hjälpa Stefan flytta till sitt nya boende som verkar bli bra.
 
Hans, som snabbt har aklimatiserat sig till höstvindarna här hemma.

Bagge.

 

 

 

 

Bilden ovan föreställer en dyngbagge, alltså en skalbagge som smörjer kråset med dynga, eller för att alla barn som läser min blogg ska förstå... den äter bajs, visst låter det gott, bajs är najs tycker den.

 

Att jag nu kommit på tanken att skriva om ett sånt äckel-päckel beror på att det i dagens tidning fanns en liten notis som handlade om just dyngbaggar. Det är nämligen så att tre forskare vid Lunds universitet har tillsammans med en sydafrikansk kollega fått "nobelpris". Dom har uppmärksammats för ett udda och kul inslag i forskningsvärlden, nämligen att dyngbaggarna kan använda ljuset från Vintergatans stjärnor för att hitta rätt i nattmörkret!

 

Visst är det otroligt! Det hade jag ingen aning om. Om man säger så här: mycket ska man höra innan öronen trillar av.

 

Hans, som nu är lite mer upplyst.

Matmarknad!

 

Nu är den bästa marknad som någonsin varit i Luleå över, på lördag kväll var den slut. Den här bilden är från fredag kväll när dom flesta gått hem.

 

Tidigare på dagen var det nog publikrekord för marknader, i Luleå i alla fall, vi är nu drygt sjuttiofemtusen invånare i stan, jag tror att sjuttiotusen av dom var på marknaden på fredag och åt sig igenom alla stånden. Det var lite trångt, men det var roligt att se all mat och smaka på så mycket man orkade.

 

Vi hade planerat att äta middag på marknaden på fredag, det gick inte bra, köerna till alla stånd där man sålde mat var kilometerlånga (lite överdrivet) men långa var dom. Vi tycker inte om att stå i kö så vi gick hem och åt fil! Men lördag förmiddag innan alla hunnit dit då åt vi lunch, det var lika gott som det såg ut.

 



Hans, som inte smakade just detta men det är vackert på bild.

Marknad i stan.

Den fjärde till sjunde september råder det ingen brist på mat i Luleå, ingen kan säga att dom svalt ihjäl på grund av matbrist, vi gästas nämligen av en marknad som i huvudsak är en ren matmarknad, det är klart man måste ha pengar, maten är inte gratis, men det finns mycket gott.

Det ligger en doft av mat över hela Luleås storgata och eftersom det är den internationell turnerande marknaden "Geraud" så finns det mat från många länder. Jag tycker att det är den häftigaste marknad som någonsin funnits i Luleå, ja inte bara i Luleå, jag har aldrig besökt en trevligare marknad.

Jag gillar oliver, tänk att hamna framför ett stånd som består av minst tjugo olika sorterts oliver, för att inte säga ost, det finns alla sorter i alla möjliga smaker och utseenden. I ett annat stånd finns det etthundratjugo sorters Engelsk fudge!

Det enda problemet för mig är att försäljarn också är från minst femton olika länder och eftersom jag inte är så språkbegåvad så är det teckenspråk som gäller, då menar jag inte riktigt teckenspråk utan att vifta med armarna och prata svenska, men det går att handla på det sättet också, kanske för att alla som står där är sugna på att sälja, och vi som går där gärna vill köpa.

I alla fall lär det vara första gången denna typ av marknad är norr om Uppsala så lite nytt är det för både dom och oss. Jag hoppas att dom kommer tillbaka nästa år, och om dom får sälja så mycket som det verkar så är det nog stor chans att vi får se dom igen.

Hans, som tycker att ni som inte besökt marknaden än ska lägga på ett kol, i morgon är sista dagen.

 

Godis så långt ögat ser!



Uglan.

Jag kan stava till uggla men jag skriver ugla av en anledning, vi har ju en dotter och hon kan antagligen stava till uggla nu men när hon var liten så pratade hon ibland om en uggla men uttalade uggla som uglan, det tyckte jag lät så roligt så jag började också säga ugla så jag har nog ibland trott att det är rätt uttal för uggla.

Om man ska vara noga så tror jag med till säkerhet gränsande visshet att detta är en sparvuggla. Denna sparvuggla satt helt plötsligt på en pinne vid vårt trädgårdsland på kolonilotten i sommras, just när jordgubbarna mognade som bäst och jag var fruktansvärt irriterad över att trastarna pickade på våra jordgubbar. Om dom då nöjt sig med att äta upp hela jordgubben men det gjorde dom inte, däremot gillar dom att smaka på alla mogna gubbar, det är inte aptitligt för oss att äta på jordgubbar som är halvätna av trastar.

Men så kom ugglan och som ett trollslag försvann alla trastar från trädgårdslandet, detta visar att ugglan har respekt med sig. Jag har nu beslutat att ugglan ska få bo hos oss i fortsättningen, jag ska linda in den i en filt så den inte fryser ihjäl i vinter och nästa sommar sitter den på sin pinne igen.

Visst är det roligt när naturen fungerar helt med egen kraft, eller nästan med egen kraft.

Hans, som hjälpt till en del i harmonin som uppstått i jordgubbslandet.