Uglan.

Jag kan stava till uggla men jag skriver ugla av en anledning, vi har ju en dotter och hon kan antagligen stava till uggla nu men när hon var liten så pratade hon ibland om en uggla men uttalade uggla som uglan, det tyckte jag lät så roligt så jag började också säga ugla så jag har nog ibland trott att det är rätt uttal för uggla.

Om man ska vara noga så tror jag med till säkerhet gränsande visshet att detta är en sparvuggla. Denna sparvuggla satt helt plötsligt på en pinne vid vårt trädgårdsland på kolonilotten i sommras, just när jordgubbarna mognade som bäst och jag var fruktansvärt irriterad över att trastarna pickade på våra jordgubbar. Om dom då nöjt sig med att äta upp hela jordgubben men det gjorde dom inte, däremot gillar dom att smaka på alla mogna gubbar, det är inte aptitligt för oss att äta på jordgubbar som är halvätna av trastar.

Men så kom ugglan och som ett trollslag försvann alla trastar från trädgårdslandet, detta visar att ugglan har respekt med sig. Jag har nu beslutat att ugglan ska få bo hos oss i fortsättningen, jag ska linda in den i en filt så den inte fryser ihjäl i vinter och nästa sommar sitter den på sin pinne igen.

Visst är det roligt när naturen fungerar helt med egen kraft, eller nästan med egen kraft.

Hans, som hjälpt till en del i harmonin som uppstått i jordgubbslandet.