Löständer.

 

Jag såg i dagens tidning en bild som jag blev väldigt rörd över, visst är den gullig? Inte själva bilden kanske, men den fantastiska idèn som änkan fått, att spara löständerna efter gubben för att få titta på hans leende i stunder av ensamhet. Det är kärlek det, eller kanske ett desperat sätt för att man känner sig väldigt ensam när man är ensam.

 

Nu skulle ju min fru få vissa problem om hon skulle fastna för idén eftersom mina tänder sitter fast, än så länge i alla fall. Men man behöver ju inte härma efter alla goda idéer som man läser om i pressen.

 

På tal om något helt annat, herregud vilket tråkigt väder vi har, den här årstiden ska ju solen lysa från en molnfri himmel och vi ska ge oss ut på skaren och åka spark. När jag var ung, (vilket inte är så länge sedan om man ser det i jämförelse med när Adam och Eva var unga), så brukar vi cykla till skolan på skaren! Nu kanske en del som läser detta tror att vi inte hade någon väg att ta oss till skolan på, men så eländigt hade vi det inte, men det var roligare att cykla på skaren.

 

Som alla som läser det här förstår så händer det inte så mycket i min närhet just nu. Det är med andra ord svårt att komma på nåt att blogga om.

 

Hans, som nu ska äta frukost, mest för att jag har lite långtråkigt just nu.

Hermelin.

Samuel Gustav Hermelin.

 

 

I Hermelinsparken i Luleå står en staty av Samuel Gustaf Hermelin född 4 april 1744 i Stockholm, död 4 mars 1820 också i Stockholm. Gustaf Hemelin hade många titlar, eller vad sägs om: svensk friherre, kartograf, industriman och kolonisatör, det klingar i bondöron minsann.

 

Han hade fina anor, var son till riksrådet friherre Carl Hermelin och Hedvig Ulrika Benzelstierna, hans farfar var Olof Hermelin. Jag har ingen aning om vad det var för figurer men det var säkert fint på sjuttonhundratalet, men då var inte jag född.

 

Nu står han trots sina anor och fryser i Hermelinsparken med snö både på näsan och öronen. Det kommer jag att slippa eftersom ingen människa kommer att ens tänka tanken att jag ska stå staty i någon park över huvud taget och framförallt inte i en park som är uppkallad efter mig. Hur skulle det för övrigt låta med: Hansparken.

 

Gustav Hermelin avlade hovrättsexamen och bergsexamen vid Uppsala universitet 1761 och blev bergsråd 1781. Han invaldes som ledamot nummer 191 av Kungliga Vetenskapsakademin 1771. Elva år senare rese han till Nordamerika för att studera industrier, och upprättade då diplomatiska förbindelser för Sverige med landet.

 

När han kom tillbaka till Sverige drog han igång gruvversamheten i Norrbotten och det är väl av den anledningen han står som staty i Hermelinsparken, jag har inte en aning om vad den parken hette på den tiden men efter att Hermelin ställts dit så var namnet givet.

 

Malmfyndigheten i Gällivaretrakten påträffades tidigare under 1700-talet, men på grund av avståndet att frakta fram malmen blev det förluster och först när järnvägen blev klar i början av 1800-talet blev brytningen lönsam. Hermelins insatser ledde till att stora områden i trakten blev nybyggen och folk flyttade dit söderifrån. Trots de ekonomiska motgångarna var han mycket populär och kallades Lapplandskungen.

 

Man kan ju fundera på varför statyn står i Luleå och inte i Gällivare, men det är klart, det är ju fler människor som får se den i Luleå.

 

Hans, som kan skriva mycket mer om Samuel Gustav Hermelin men inte gör det idag i alla fall.

Bödel.

Snart ett huvud kortare.

Jag läste i dagens tidning en artikel om glömda yrken eller yrkesbeteckningar, där stod det att numera var bödel ett jobb  som inte längre var aktuellt, i alla fall i Sverige. Det är nog bra, inte för att det inte finns människor som man önskar att det fanns någon som hackade huvudet av dom men det enda som jag har emot det är att det är så oåterkalleligt. Om man satt någon i fängelse till- exempel och upptäcker att det var fel, stackarn är oskyldig! Då är det ju bara att släppa ut honom, lite pengar för sveda och verk och allt är frid och fröjd, eller kanske inte, men i alla fall hen lever ju.

Men hur blir det om man har hackat huvudet av någon för att man tror att hen har gjort någonting så hen har gjort sig förtjänt av att bli ett huvud kortare och upptäcker att hen är oskyldig! Tror någon att allt är frid och fröjd om man söker igen huvudet och lämnar tillbaka det. Tyvärr det blev lite fel men här får du tillbaka huvudet, vi har ingen användning av det, vi ska halshugga den som verkligen är skyldig, så ditt huvud blir över.

Om man nu skulle sluta att raljera om halshuggning och prata lite allvar, det är det jag har emot dödsstraff, det är oåterkalleligt. Det finns helt klart människor som gjort sig förtjänt av att avrättas, men tänk om det blir fel..... det går inte att ångra sig.

Enligt experter finns det massor av människor som i dag sitter i våra fängelser som är oskyldiga, men om det upptäcks går det ju att ändra på, men om man hunnit halshugga dom eller på annat sätt haft ihjäl dom, vad gör man då?

Nu blev det mycket om bödel men det finns andra yrken som inte är aktuella i dag, t.e.x biografpianist, amma, gråterska, iskarl, förskärare, (en som skar upp steken vid hovet) likbjudare, (bjöd gäster vid begravningar) och sist men inte minst, sumprunkare... låter lite oanständigt, men var några som ruskade sumparna med fångad fisk för att syresätta vattnet, det var också ett jobb en gång i tiden.

Hans, som ska tänka ut andra jobb som försvunnit, till en blogg till.

Nils Ferlin.

Skulptur av Nils Ferlin i Filipstad 1975

 

 

Nils Johan Einar Ferlin, född 11 december 1898 i Karlstad, död 21 oktober 1961 på Samariterhemmet i Uppsala, var en svensk poet.

 

Jag sitter och läser dikter av Nils Ferlin, det är, eller var en klurig man som man borde börjat läsa för länge sedan, det har jag nog också men det är ett bra tag sedan, jag har liksom glömt bort Nils ett bra tag men i går kväll när vi lagt oss pratade min fru och jag om nåt som jag nu glömt eller kanske inte vill avslöja till eventuella läsare men i samband med det nämndes Nils Ferlin, jag fattar inte varför.

 

I morse satt det kvar i min i vanliga fall tomma skalle att vi nämnt Nisse, (jag tycker att jag börjar bli så bekant med honom nu så jag kallar honom Nisse). I alla fall kom jag på att jag har en bok som bara handlar om Nisse, den är på fyrahundratretton sidor så det är lite att hugga tänderna i. Det har jag gjort nu.

Han är lite suddig på bilden jag hittade, han kanske var full när den togs eller också är det ett överföringsfel.

 

Jag kommer att fortsätta läsa i Nisses bok, det är fantastiska dikter han skrivit, det är ju ingen bok som man sträckläser men den är intressant att bläddra i och läsa lite här och där. Jag tycker Nisse var extremt intresserad av döden, det finns nästan ingen dikt i boken som inte handlar om död och elände, men jag har ju inte läst hela än.

 

Hans, som i dag bjuder på ett litet smakprov.

 

Inte ens en grå liten fågel            Inte ens en grå liten fågel

som sjunger på grönan kvist        och aldrig en björk som står vit-

det finns på den andra sidan        Men den vackraste dagen som sommaren ger

och det tycker jag är trist.            har det hänt att jag längtat dit.

                                     Nils Ferlin