Snö.

Snacka om snö!

Klicka på bilden så får ni se snö!

 

I går förmiddag stämde uttrycket "snön bara vräker ned" till hundra procent! Herre du milde vad det snöade, och just när min fru och jag bestämt oss för att ta en romantisk promenad i Luleås innerstad.

Jag går inte så fort nu för tiden så det kändes nervöst när min fru råkade komma ett par meter före och bara försvann i snöfallat, det kändes ensamt, jag var tvungen att ropa "stanna vänta på mig" till dess att jag fick henne inom synhåll igen, ja det var en spännande promenad, romantiken såg man inte mycket av men som tur var kom vi hem utan att helt tappa bort varandra.

Väl innomhus slutade snön att vräka ned och det blev riktigt hyfsat väder. På kvällen var vi på Bio och såg Änglagård 3, en småtrevlig bagatell som man mådde bra av att se men förmodligen snabbt glömmer bort.

 I övrigt minns jag inte vad vi gjorde resten av dagen, har ni tänkt på det att dagar som det inte hänt något annat än den vanliga lunken har lätt för att försvinna i glömska och liksom aldrig mer poppa upp, i alla fall är det så för mig. Om det däremot händer lite ovanliga saker som t.e.x om man skulle vinna ett nobelpris eller nåt det så skulle man nog komma ihåg det ett tag.

Nu ska vi tävla i Vetgirig, en tävling med en fråga varje dag på nätet som vi brukar tävla i varje dag, man vinner inte ett dugg men man känner en viss tillfredställelse när man kommer på rätt svar.

Hans, inte insnöad.

Kolonilotten.

Kolonistugor på Hertsön.

I dag har vi varit till våran kolonilott, det var inget höjdarbesök,där ska det vara grönt och skönt när man kommer dit, det var det inte. Jag är ju inte så obändigt stark och utan gränser som jag alltid trott att jag är så bara att ta sig fram till lotten i en drygt halvmeter snö var en utmaning. Sedan gällde det att skotta sig fram till dörren i stugan vilket också gick men att öppna dörren var däremot omöjligt.

Har ni hört talas om tjäle? Det ar ett fenomen som är obligatorisk i våra trakter, det betyder att marken fryser så till den milda grad att allt som ligger direkt på marken höjer sig, våran altan till stugan ligger på marken men det gör inte stugan! Den står på plintar som inte rör så mycket på sig när marken fryser upp, är det någon som räknat ut vad som hänt? Ja alla norrlänningar naturligtvis, för dom är det vardagsmat, Stugan fryser upp lite grand men altanen fryser upp rätt så mycket, dörren till stugan går inte att öppna.

Det var vad vi upptäckte när vi kom dit, vi kom inte in i stugan och det var ju för att vattna blommorna i stugan vi åkte dit, Efter att ha kliat sig i huvudet en stund, så fick ja träflisor under naglarna, nä det fick jag inte det skrev jag bara för att vara rolig, jag skruvade istället loss golvbrädan som var närmast dörren och då gick den att öppna. Inga trängde sig in i den minimala springa som öppnat sig in mot stugan, hon fick lite problem med att få med sig tuttarna men eftersom jag alltid ställt upp när det är tuttproblem så kunde jag lösa problemet genom att platta till dom lite, det var nöjsamt.

Blommorna blev vattnade vilket dom uppskattade, jag skottade lite mer snö vilket naturligtvis var onödigt eftersom den kommer att tina bort till våren. Det var lite lättare att ta sig tillbaka  till bilen eftersom vi trampat upp ett spår i det meterdjupa snötäcket.

I eftermiddag har jag badat bastu med några andra gamla gamla gubbar som bor i samma hus, det är bra eftersom man inte behöver spänna musklerna för att imponera, dom andra har changerat lika mycket som jag. Man går från klarhet till klarhet.

En bra dag om man sätter den i relation till åldern, man måste inse att åren går.

Hans, som vaknat till verkligheten. 

Faktoider.

Så såg inte vikingahjälmen ut.

Nu är jag tillbaka till Faktoiderna, jag har skrivit om sådana ett par gånger tidigare så nu vet ju alla vad en Faktoid är, men för säkerhets skull ska jag förklara det en gång till.

En faktoid är: Försanthållna osanningar, halvsanningar och missuppfattningar.

Med andra ord, saker som man hör och är helt övertygad om att det är sant för att det har man ju alltid hört, men det är inte alls sant, om man börjar forska så kommer man förr eller senare fram till att det är bara sånt som folk trott i alla tider, men det är bara svammel.

Nu ska jag avslöja en faktoid som jag i min outgrundliga dumhet alltid trott på, jag har alltid trott att vikingarna hade horn på sina hjälmar! Det finns inte så mycket bilder på hjälmar, av naturliga anledningar naturligtvis, inga människor gick ju omkring med digitalkameror på vikingatiden.Men av dom få bilder som finns har ingen hjälm horn. Överhuvadtaget var dom troligen inte ens så intresserade av hjälmar . Man har enligt de uppgifter jag lyckats få fram bara hittat en hjälm i Sverige, den var hornlös.

En hjälm är ju inget bevis, men man har hittat en hel del avbildningar av hjälmar, ingen har horn. Däremot skulle det varit korkat att ha horn på hjälmen, man slogs med svärd en hel del på den tiden, tänk själv, om din motståndare vevade till med ett svärd som kanske vägde nåt kilo och träffade ett horn på hjälmen, det kanske du inte överlevde medan på en rund fin hjälm gled bara svärdet förbi. Det är klart en arm kanske strök med i förbifarten men det var hårda grabbar så det bekom dom nog inte lika mycket som om huvudet slitits av.

Om någon nu tror att jag var med på den tiden så att jag vet vad jag skriver om så sluta tro det, så gammal är jag inte, bara nästan.

Hans, som kanske inte riktigt vet sanningen om det jag skriver om i dag.

Drömmen som försvann.

En utsikt.

Det är rätt så vackert i träden med all rimfrost nu för tiden.

I natt låg jag och planerade vad jag skulle blogga om i dag, trodde jag i morse, men jag kom inte på ett dugg om det när vi klivit ur sängen, jag har tänkt och tänkt men inget har dykt upp men jag har kommit på vad problemet är. Jag har inte alls legat vaken och funderat på vad jag ska blogga, det är mig helt främmande att fundera och planera sådant, jag brukar bara sätta mig vid datorn och sedan skriver jag allt (inte riktigt allt) som dyker upp i huvudet, det kanske märks.

Jag har kommit på vad som hänt, jag har naturligtvis drömt, jag har inte legat vaken på natten, det brukar jag inte eftersom jag har god sömn och inte har något minne av att jag legat vaken heller. Men när jag vaknade så var jag övertygad om att jag planerat en hel blogg, men innan jag klev ur sängen var allt borta vilket är typiskt för mina drömmar, det tycker jag är synd eftersom jag själv i alla fall tycker att jag drömmer rätt så roliga saker men jag kommer aldrig på vad det är när jag ska berätta om drömmen för min lilla fru.

Jag vaknar oftast före henne och har en dröm i huvudet som jag ligger och fnittrar åt, den ska jag berätta till min fru när hon vaknar men även om det bara tar några minuter innan hon vaknar och jag säger, "nu ska du få höra vad jag drömt" och plötsligt är det borta, jag kommer inte på nåt...allt är svart.

Så är det nog med bloggdrömmen också eftersom jag inte minns ett dugg. Visserligen har jag numera dåligt minne men några fragment brukar alltid sitta kvar.

Hans, en drömmare utan minne.

D-vitaminer.

Rimfrost.

När jag tittade ut genom köksfönstret i morse såg det ut så här, man måste bara gå ut när man ser solen på det här sättet, det är bråttom den är inte uppe så högt och försvinner snabbt.

Åtta minus, jag hoppade över långkalsongerna, det har jag i och för sig gjort i minst tio år nu, men tog på jacka mössa och handskar och gick ut rakt mot solen.

Det är så ljust nu när snön är relativt ren så man blir svårt bländad, men när jag kom ned till hamnen tog jag till höger och fick då solen från sidan så risken att jag skulle trampa ned någon mötande försvann.

Jag kände hur möjligheten för att några baciller skulle kunna fastna på mig försvann eftersom jag fylldes med D-vitaminer för varje steg. Det är otroligt, jag riktigt kände hur jag fylldes med vitaminer! Speciellt genom näsan strömmade dom in i den utsträckningen så att jag till sist blev täppt i näsan, eller också blev jag snorig, det är ju en vanlig företeelse när man blir kall om näsan vid promenader.

I alla fall gick jag en halvtimme och njöt av solen sedan gick jag hem och väl där njöt jag också men nu av att vara hemma, jag verkar njuta mycket, och det före klockan elva en lördagsmorgon.

Hans, nöjd med solen.

Nyss på service.

Mitt sargade bröst.

Det har snart läkt så att det inte syns längre, skönt då kan jag gå med bar överkropp på stan om jag vill, men eftersom jag aldrig gjort det tidigare så kanske det inte blir så nu heller. I alla fall inte i vinter.

På måndag var jag på återbesök till Sunderby Sjukhus angående min operation, som jag förstår var det det sista ordentliga besöket som har direkt samband till min operation,så jag anses nog vara frisk, men inte riktigt frisk ändå, jag skulle bli kallad igen efter tre månader, och en gång till efter sex månader efter dom sista tre, (hänger ni med?) och ytterligare en gång till efter sex månader till. Jag blir lite osäker, jag är nog inte riktigt frisk ändå men jag får börja leva som om jag är frisk, även om dom tyckte att jag kan ju ta det försiktigt i början, jag fick för mig att dom helgarderade så jag tror jag skiter i vad dom sa och kör som vanligt.

Det var måndag det, på onsdag var det Sunderbyn igen men nu på föredrag och jympa, föredraget handlade om hjärtat och var fantastiskt bra, en sjuksköterska som verkligen visste vad hon pratade om och gjorde det på ett intressant sätt, vad inte jag vet om hjärtat nu behöver jag inte veta, till och med min fru som är i branschen tyckte att det var det bästa hon hört om hjärtat.
Efter föredraget blev det gymnastik, inte är vi hjärtpatienter så sköra, dom körde stenhårt, var man lydig och gjorde som dom sa så var man sjöblöt i svett och rätt så trött när det var färdigt.
I dag har det varit lugnt så ni slipper läsa om mig för det är inget att skriva om, det mest ansträngande i dag är det jag skriver nu.
PRO har möte i kväll, vi är medlemmar men jag tycker att jag klarar mig utan det mötet och min fru protesteradr inte så vi stannar hemma, vilket blir skönt.

Hans, i princip frisk, eller?

Med öppen mun genom livet.

Lite överdrivet.

Jag har filosoferat över företeelsen att det är så många som går omkring på stan med öppen mun, är inte det obehagligt? Om inte annat så blir man väl dammig på tungan, man ser ju även lite dum ut och det tycker jag är onödigt, sånt kommer folk på i alla fall förr eller senare.

Att gå omkring med öppen mun förekommer bland alla åldrar men i sanningens namn är nog äldre män överrepresenterade, på tal om äldre män,jag personligen tycker nog att gränsen går vid öppen mun, så länge munnen är stängd är man nog en gentleman men med öppen mun blir man en gubbdjävel.

En annan besvärlig sak med gapandet är att när det är så här kallt (i dag minus 24 gr.) då behöver man inte gå långt så fryser man om tänderna, det tycker jag är obehagligt.

Mitt råd är, stäng munnen på vintern för kylan och på sommaren för myggen.

Hans, ej gapig.

(Bilden ovan har jag lånat från en tidning.)

Frusen.

Gatubild.

Jag kände att nu skulle det vara skönt med lite frisk luft så jag tog en promenad, nog var det friskt alltid, jag hann inte långt så frös jag, och som vanligt var det näsan som var mest utsatt.

Jag beslöt att gå in på Strands Galleria och tina upp näsan. När jag gick in där såg jag att det stod "välkommen in på Strand" på deras dörrmatta, jag måste säga att det tyckte jag var vänligt att önska mig välkommen fast jag bara skulle värma näsan.

Det tog inte länge så var jag varm och gick ut igen, det förvånade mig att det var så många människor ute i kylan, har dom inget hem? Det kryllade av folk på stan och dom flesta verkade irra omkring utan mål, jag kunde då i alla fall inte komma på vart dom var på väg. Jag beslöt att inte lägga mig i och drog mig hemåt, storögt stirrande på dessa frusna människor som inte gjorde någon nytta utan bara gick åt olika håll.

Efter en kort promenad var jag hemma utan att ha en aning om varför jag egentligen gått ut.

Hans, borta bra men......

Hjälm på.

Se upp!

Den här årstiden är det inte läge att gå med blicken ner i snömodden, där finns inget farligt. Nej nu kommer döden ljudlöst uppifrån, man kan använda det nästan utnötta uttrycket "som en blixt från en klar himmel" men i det här fallet stämmer det, en istapp som lossnar och ramlar ned hör man inte ett ljud från innan den landar och råkar det då vara i ditt eller mitt huvud kan det vara försent.

Jag tänkte ge några goda råd hur man överlever, titta hela tiden upp mot alla tak som du råkar gå i närheten av, det är inget bra råd, du kommer att glömma var du ska titta efter en stund, eller också dyker det upp nåt intressantare att titta på. Nästa grej att klara livhanken på är att gå mitt i gatan, men då blir du kanske överkörd, enda skillnaden då är att du hör att det kommer en bil så du vet vad som väntar. Nästa tips är att ha hjälm, alla människor har väl en hjälm hemma, har du ingen cykelhjälm så kanske du är med i hemvärnet, då har du hjälm.

Det var väl vad jag kan komma på för att överleva vintern, det säkraste är dock att stanna inne till dess att alla istappar tinat bort, det är inte så häftigt att vara ute den här årstiden så du missar inget.

Som kanske alla förstår har jag för lite att göra och då blir det att fundera på en massa ovesäntligheter, så jag är glad att jag i dag använde min hjärna till viktiga saker, för ingen vill väl ha en istapp i skallen.

Hans, i mänsklighetens tjänst!

Peter Mattei.

Peter Mattei i kulturens hus i Luleå.

Ja nu har vi varit på Matteifestival igen, det är bara andra gången som vi bevistad denna fantastiska festival. Om det nu mot förmodan skulle vara så att det är någon som inte vet vem Peter Mattei är så kan jag tala om att han är en världsberömd sångare som har växt upp i Gammelstad och kallar Luleå för "mitt Luleå". Han har lovat en gång i tiden att han ska försöka ordna en festival i Luleå vartannat år och i år är det andra gången vi fått äran att njuta av denna begivenhet.

För två år sedan såg vi don Giovanni och vad jag minns tyckte jag om den. I år började festivalen på torsdag den sjätte januari med Figaros bröllop i Kulturens Hus, fredag var det kyrkokonsert i Luleå Domkyrka, lördag vårkonsert i Kulturens Hus med Lunds Studentsångare och Peter Mattei, på söndag Figaros Bröllop i Kulturens Hus och där satt jag bland publiken.

Alla som känner mig plus jag själv vet kanske att jag inte är speciellt musikalisk, ändå njöt jag av föreställningen i fulla drag. Det är en rätt så lång opera(kanske inte jämförd med andra operor) jag är ingen expert på sådana aktiviteter, men inte blev jag less, jag tyckte det var bra vilket kanske inte säger så mycket på grund av min begränsade muskalitet, men för mig kändes det bra.

Min fru och jag hade sällskap av Stefan, Birgitta och Karl-Henrik och ingen av dom gick i alla fall hem i förtid så jag antar att dom också gillade det hela. Lokalen var smockfull så jag tror det är ett uppskattat nöje i Luleå, vi får bara hoppas att Mattei orkar fortsätta några år till, jag tror att det är rätt så jobbigt att få det hela att funka. Det är ju tack vare honom som vi får se andra världsstjärnor här i Luleå.

Hans, som ligger i startgroparna för att fixa biljetter 2013.

Tandborsten.

Min f.d nyaste tandborste.

Efter att jag en kväll borstat tänderna i två timmar utan resultat tittade jag på tandborsten och såg att jag kunde räkna stråna på borsten på ena handens fingrar, direkt förstod jag, nu är det nyinvestering som gäller. Jag försökte tänka efter hur länge jag haft borsten men det poppade inte upp något datum, inte ens något år, jag minns att jag fick en tandborste när jag började skolan, men det kan väl inte vara den?

Nå man ska inte tänka tillbaka utan framåt, så jag gick till apoteket och köpte en ny, visst är den snygg? (Se bild) Jag blev väldigt "den vill jag ha", så jag köpte den direkt, den var så vacker, och tuff, och välformad och jag bara längtade till att jag skulle få borsta tänderna, men jag ville dra ut på känslan ett tag så jag lade den nya borsten i sin plastförpackning på tvättstället och borstade tänderna ett dygn till med den gamla utan stråiga borsten.

Sedan kom det stora ögonblicket, det uppstod direkt en del smärre problem med min nya strömlinjeformade borste. Det första var att den är så stor att jag fick vissa besvär att få in den i munnen, sedan visade sig att borsta med den där inne var ändå svårare, den stötte i överallt, borsten är så hård så jag blev rädd att jag skulle borsta bort alla plomber ur tänderna och insåg att det då skulle bli rätt så tomt där inne.

Med andra ord var den hemsk att borsta tänderna med trots sin skönhet, jag insåg snabbt att jag förmodligen gjort ett felköp men eftersom jag redan berättat för alla jag känner vilken vacker borste jag köpt kunde jag inte bara kasta bort den, dessutom hade jag redan slängt den gamla borstlösa borsten så då skulle jag vara helt utan, jag tänkte att har man tagit f-n i båtan så får man ro honom i land.

Jag har därför under stor vånda och mycket lidande borstat med den nya vackra borsten och försökt hålla rent bland tänderna ända sedan Nyårsdagen, jag har misslyckats! I går gick jag till ett annat apotek ( det finns numera fler apotek i central Luleå än mataffärer) och köpte en ny helt vanlig tandborste, inte så vacker men ändamålsenlig. Jag tycker faktiskt att jag sovit bättre i natt bara för att tänderna varit välborstade. Så trots söndertrasat tandkött är jag lycklig.

I fortsättningen ska jag inte köpa tandborste efter utseende, synd bar att man inte får provborsta innan man köper.

Hans, nyborstad.

Solen gassar.

Solen, en meter över horisonten.

Några solstrålar letade sig in genom köksfönstre så jag förstod att det skulle bli en solig dag. Det kändes bara att nu måste jag ut, tänk en promenad i årets första sol, man kanske till och med kunde tänka sig att sitta ned på någon pollare i Södra Hamn och få lite solbränna i sitt vinterbleka ansikte.

Jag visste att det var bråttom, den här årstiden är nog solen bara någon enstaka timme över horisonten. Kollade på termometern, bara fjorton minus, det är väl inget för en infödd norrbottning, klädde snabbt på mig, slopade långkalsongerna eftersom det nästan var plusgrader men bestämde mig för att ta på en mössa utifall det blåste.

Det gjorde det, blåste alltså, rätt så mycket, det fanns en del flaggor nere vid hamnen, dom fladdrade så det hördes på långt håll men framförallt kändes det, kylan hade i ett nafs fördubblats, nu kändes det plötsligt som tjugoåtta minus, speciallt i motvinden. Jag svängde tvärt till höger nere vi Tutti Fruttihusen och fick vinden i ryggen, skönt.

Solen var någon meter över horisonten och såg kall ut, man brukar ju säga att solens strålar år varma, inte i dag, dom kylde. Jag bestämde mig för att gå hem, det var inte många människor ute och promenerade vilket bevisar att alla är inte korkade. Jag fick motvind sista biten och då passade jag på att fotografera mig själv vilket jag inte brukar men jag ville bara visa hur frisk och rödblommig jag ser ut.

Det som eventuellt ser ut som snor i näsan, är det.

 

Efter detta omtumlande äventyr på trettondagen gick jag hem i den fasta övertygelsen att jag ska stanna hemma i mitt lilla hem resten av dagen.

Hans, nysnuten och varm.

Början på 2011.

Julgranen på Storgatan.

För att försvara Luleå stads julgransuppsättare så lutar inte julgranen, det är jag som inte lyckats hålla kameran rakt. Bilden tog jag i förmiddags när Stefan och jag tog en promenad på stan, jag måste ju börja röra på mig innan min kropp helt stelnar till. Det var bara elva minusgrader men drog lite snålt runt tvärgatorna på Storgatan där vi promenerade.

Inte så mycket folk på stan men vi träffade i alla fall två bekanta, Rolf och Ann-Mari var också ut och rörde på sig, dom såg piggare ut än jag, men dom är väl yngre. Vi gick upp till Stadshuset men då tyckte jag att jag var nog snorig så vi vände och gick hem. Än så länge är jag i dålig form efter min operation så det är myrsteg som gäller, så fort jag försöker gå i vanlig takt så blir jag andfådd så för att slippa flåsa så drar jag ned på hastigheten. Men jag ska träna mer, det är då bara f-n att det ska vara så kallt just när jag behöver träna.

Vi kom hem i alla fall om än snoret hängde ned till knävecken, det är skönt att komma hem i värmen, ta av sig ytterkläderna och snyta sig, sedan är man som en vanlig människa igen.

Resten av dagen har jag suttit och läst en julklappsbok, "Den döende detektiven" av Leif GW Persson. Den börjar bra men jag ska recensera den här i bloggen sedan jag läst ut den.

Nu har vi käkat middag och jag är onödigt mätt, jag tror jag skulle må bättre om jag slutade äta, ett tag i alla fall, men det ska jag bestämma mig om lite senare, inte i dag.

Slut för i dag tack för i dag, Hans.

Gott Nytt År.

Champagne och Chips.

Ja så har Champagnen flödat när min fru och jag skålat in det nya året, det var ingen stor fest, det brukar inte bli det när man bara är två på festen. Därmed inte sagt att det var otrivsamt, nä vi tyckte nog båda två att det var lugnt och skönt och en flaska Champagne räcker ju längre till två personer än till tio.

Jag vet inte om jag blir så upphetsad över att det blir nytt år, man har ju upplevt det rätt så många gånger, det är väl inte mer upphetsande än att man går till ICA och köper potatis. Åren är ju rätt så lika, i alla fall vet man ju inte i förväg vad som ska hända så det är ingen idé att planera allt för noggrant, jag hade i och för sig en from önskan för vår del när vi skålade in det nya året, det var att det skulle bli bättre än slutet på tjugohundratio.

Nu är det nyårsdagen tjugohundraelva, minus fjorton grader och om nu solen orkat masa sig upp en bit på himlen skulle vi nog haft solsken också, men det har vi inte.

Nu slutar jag för i dag, jag är hungrig vilket måste åtgärdas, man kan inte börja ett nytt år med att svälta.

God fortsättning, Hans.