Julrosor.

Julrosen blommar!

Vi har två julrosor, vi har tidigare haft båda två i lägenheten och till jul blommade båda. Nu har vi dom på kolonilotten, det är ju inga blommor som tål sol och värme så dom brukar få stå i skuggan utomhus varje sommar vilket dom hitintills har mått mycket bra av, innan frosten på hösten tar vi hem dom till vårt inglasade uterum i lägenheten och då brukar dom blomma.

Nu har den ena av någon anledning kuggat om och blommar nu! Jag försökte säga till den när den fick blomknoppar att "vad är det med dej, är du inte riktigt klok", jag märkte inte att den tog någon notis om den anmärkningen utan nu har blommorna börjat slå ut. Det är ju bra på sätt och vis, dom är väldigt vackra men hur blir det till jul? Dom kan inte blomma året om ,tror jag, eller kan dom? Är det någon som vet så hör av er, om det är så, så ska jag sluta bråka på dom.

I dag har vi fått uppleva en solig dag som förutom nordanvinden varit jätteskön. Jag cyklade till kolonilotten i morse, det är skönt vara där tidigt medan grannarna ligger hemma och sover, inte för att jag har något emot grannarna på kolonilotten, dom är trevliga, en del till och med nästan gulliga, men det blir mer gjort när man är ensam.

Min fru bidrog med att inte heller vara där till att börja med, men hon är definitivt gullig för hon kom med lunch just när jag började bli hungrig. Sedan satt vi i hammocken och käkade, det är ett bra ställe att äta på man kan liksom gunga ned maten och det tror jag den mår bra av.

Nu känns det skönt att efter en arbetsfylld dag få vila upp sig så man orkar sova till natten.

Hans, som tror att det skulle vara mindre slitsamt och mycket tråkigare att inte ha en kolonilott.

En dålig dag.

Min fru läser.

Alla dagar är inte jättebra, jag har haft en dag som inte gjort någon, eller i alla fall inte mig själv glad åt. När jag vaknade var allt frid och fröjd, jag kände mig nöjd med natten, hade drömt trevliga drömmar, sovit lagomt länge, vaknade pigg och steg upp och kokade kaffe, bjöd min fru kaffe på säng vilket vi gjort varje lördag och söndag så länge vi känt varandra, hon var inte van med att dricka kaffe i sängen när vi träffades så första tiden fick jag tvinga henne att ligga kvar medan jag kokade kaffe.

Hon är lättlärd så efter ett tag tyckte hon nog att det var en bra vana. Det var okej i dag också men sedan började det kärva till sig, vi brukar ha långa trevliga morgnar i sängen på helgerna men i dag blev det inte så, mitt fel, vi steg upp efter kaffet och det blev inget morgonmys.

Fram på dagen åkte vi till Blomsterlandet, en affär som säljer, med hänvisning till namnet inte helt överraskande, blommor, där köpte jag en blomma till mina föräldras grav och tillsammans köpte vi en blomma som vi ska ge bort i morgon.

Efter det har vi varit hemma och vilat lite, fikat lite, och ätit middag, den var god, och nu sitter jag här och min fru sitter och läser en bok samtidigt som hon ser på TV. Jag vet inte, jag tycker det har varit en rätt så händelselös dag, vad tycker ni? Är ni van med mer aktion?

Det som nu återstår är att se på TV och gå till sängs, sedan får man se om där händer nåt spännande, hoppas man får en mardröm där man själv får vara hjälte, det händer nog inte i verkliga livet.

Hans, som efter snart 75 år är lite blasé på livet.

Blommor på stan.

Blomlåda på Storgatan.

Nu har Luleå kommun placerat ut blomlådor på stan, jag tycker dom är jättefina, det syns att det inte är vilket klåfinger som helst som har planterat dom. Jag tycker det är tufft att placera ut dom nu, det kan ju komma en frostnatt när som helst så även om dom satt tåliga blommor i lådorna så finns det en risk att en del fryser bort.

Vi har också blomlådor på gång men jag bär dom ut och in fortfarande, men det är klart vi har inte samma resurser som kommunen, för oss vore det slut med blommor för den här sommaren om det vi planterat fryser bort. Men om två veckor då blir dom kvar ute.

I går snyggade jag till jordgubbslandet på kolonilotten, det blir att rensa bort en del, flytta en del plantor så det är väl ett bevis på att man har lite tumme med vår herre att jag knapp hann komma in efter planteringarna så började det regna och höll på ett bra tag. Det är bra att ha support liksom lodrätt ibland.

Nu ska vi snart åka ut till hemmanet på trehundra kvadratmeter och påta lite grann i jorden.

Hans, som snart har inte gröna men jordiga fingrar.

Startnummer 2194.

Stefan springer!

I dag har (som det står i tidningen) "årets stora löparfest ägt rum", Luleå stadsmara. Eftersom det var en till oss närstående person som skulle springa så bestämde vi oss för att gå och heja på honom. Han skulle "springa" Ferruformmilen med start klockan tretton så vi bestämde att med kännedom om hur vältränad vår närstående är så beräknade vi att vi kunde gå hemifrån cirka en halvtimme efter start.

Vi ville inte stå där och hänga i onödan eftersom det även i dag blåste vintervindar, så vi gick dom cirka, från vårt vardagsrum sett, etthundra metrarna till Storgatan där vi förväntade oss att alla löpare skulle passera. Det gjorde dom också och vi hade inte stått länge så dök han vi väntade på upp, vi såg hans gröna jacka på långt håll och tyckte det såg ut som om han promenerade i sakta mak, detta misstag berodde troligen på det långa avståndet för när vi fick ögonkontakt visade det sig att han sprang så vi höll på att tappa balansen av fartvinden.

Vi hann bara ropa heja Stefan en gång så var han förbi, och fösvann i som det på grund av det långa avståndet verkade lugnt gående i fjärran. Det blev en kort utflykt, vi kämpade oss hem i motvinden och satte oss ner i värmen i vårt vardagsrum. Det var dagens stora äventyr, det behövs inte så mycket för att kallas äventyr när man bara degar sig fram.

Hans, som nu efter ett par timmar blivit varm om öronen.

Eldsvåda.

Kolonistuga!

I nyheterna i morse sa man att en kolonistuga på Luleås koloniträdgårdsområde brunnit ned, det kändes lite så där men jag tänkte att om det var vår stuga som brunnit skulle vi nog fått veta det, så vi tog det lugnt.

Efter ett tag ringde en kolonist som visste vilken stuga som brunnit, det var inte vår. Hon var däremot orolig eftersom hon var nära granne med den brunna, hon visste att hennes var oskadd men undrade om hon vågade gå där eftersom hon antog att elkabeln in till den nedbrunna kanske låg på marken och gjorde omgivningarna strömförande. Jag försökte trösta henne med att det var ett omöjligt skeende, men sedan jag pratat färdigt började jag fundera, jag hade ingen aning om hur det såg ut på platsen, hade hela stugan brunnit upp? Eller var det bara en del?

Det är klart om en del av stugan var kvar så kunde det ju finnas elledningar som hängde och slängde och att dom mot allt som jag trodde på kanske var strömförande. Om nu detta från min sida sett helt omöjliga skedde vem skulle då anklagas om någon skadades, förmodligen jag eftersom jag fått den prestigefyllda uppgiften att tillsammans med en annan kolonist vara elansvarig och det var mig hon ringt till.

Så det var bara att ta bilen och åka dit, allt var lugnt förutom att regnet vräkte ned, stugan var helt nedbrunnen, jag såg inte ett spår av några elledningar och när jag gick till fördelninsskåpet så var säkringen utlöst och naturligtvis ledningarna ofarliga.

Hans,så kan det bli när man måste ta det säkra före det osäkra, man blir blöt.

Änglatrumpet.

Min fru är kortare.

Nu är vi med Änglatrumpet igen, varför jag skriver så är att det har hänt förr, vi har avverkat ett antal under årens lopp, det beror på att dom alltid blir för stora, när dom försöker växa upp genom taket är dom liksom ohanterliga så då brukar vi göra oss av med dom. Den här börjar närma sig slutet på sin växtperiod, den har cirka trettio cm kvar innan den kör toppen i taket och då står den ändå på altanen som har lite högre takhöjd än resten av lägenheten.

Den här "trumpeten" har vi planterat för ett år sedan då var den femton-tjugo centimeter hög, det kan man kalla växtkraft. Det är tur att inte pelargoniorna växer så fort då skulle vi vistas i en djungel nu. 

Hans, som nog skulle satsa på änglatrumpet om jag av någon anledning behöver ett "fikonblad". 

Tur vi har bilder.

Under bordet.

Här ser ni hur vårt yngsta barnbarn äter smulor under köksbordet, nu är hon inte tvungen till det för att överleva, se det bara som ett mellanmål.

Det är ju nu en dryg vecka sedan vi kom hem från Frufällan och visst saknar vi er, men vi har mycket bilder som vi kollar på ibland så vi glömmer inte bort er.

Här är det i dag lite tråkigt väder, det har regnat i natt och det skadade nog inte om man ska tänka på växtligheten, det är länge sedan det kom regn. Vi hade vissa planer på att åka till kolonilotten men man är inte så ivrig nu när det är gråmulet och tio grader plus. Jag går runt och tittar ut åt alla vädersträck, det verkar i alla fall klarna upp så det blir nog att plocka fram cyklarna och dra en vända till kolonilotten, man får motion i alla fall.

Det finns saker att göra på lotten nu, i dag tror jag att vi sätter morotsfrön, sedan finns det mycket grävning i trädgårdslandet, nu känner jag att jag börjar bli lite inspirerad så jag tror att jag stänger ned datorn och hämtar cyklarna från cykelförrådet, man får inte slöa till då blir man lat.

Hans, som säger hej på ett tag.

Sjukdomsbilden.

Nästan återställd.

Efter att nästan hela veckan ha befunnit mig med ena foten i dödsriket står jag åter med båda fötterna på jorden, det känns liksom stabilare. Jag är inte helt fri från förkylningen som var den aggresivaste jag upplevt i mannaminne, nu är det mitt mannaminne vi pratar om och det är inte så långt, luckorna i minnet ökar.

Jag har känt sedan i går hur krafterna återvänder, (se bild) man märker hur musklerna sväller upp, snart är jag lika muskulös som jag var i förra veckan. Nu ska jag inte skriva mer om sjukdom och elände, det finns  betydligt roliga saker.

Denna inifrån sett härliga morgon(det är kyligare än det ser ut) klev vi upp och upptäckte att vi fått in små svarta myror i lägenheten, vi har sett någon enstaka på altanen tidigare men i nattens mörker har dom tydligen gjort en större invasion.

Det blev myrjakt, det borde ha filmats men som tur är så gjordes inte det, tänk er själva, ett halvnaket, äldre, lönnfett par krypa omkring på alla fyra och döda myror(till att börja med bar jag ut dom men jag såg några som direkt kom in igen och då blev jag arg och den stora jakten började) efter ett tag kom vi på att detta var ett primitivt sätt att bekämpa inkräktarna så då tog vi till dammsugaren.

När vi inte såg fler myror drack vi kaffe och diskuterade hur jaktlyckan varit.

Hans, ännu upphetsad efter den stora myrjakten.

Jag lider.

Sjukling!

Jag har drabbats av en våldsam vårförkylning! Det är inte kul, mina ögon är simmiga, jag hostar, kraxar som en korp och det rinner ur näsan hela tiden, en näsa som numera är röd och svullen och som jag vid fotograferingen försökt täta lite diskret eftersom jag inte tror att snorränder gör sig på bild.Till råga på eländet fryser jag också, därav vinterklädseln.

Det hela började i går morse men jag tog för givet att det kanske rörde sig om några timmar, i värsta fall en dag, så i morse klev jag ur sängen med nyfött mod och en glad uppsyn men redan efter några steg upptäckte jag att förkylningen var långt ifrån över, snarare hade den i nattens mörker klöst sig fast i min kropp med än större beslutsamhet.

Jag måste säga att detta var en chock, jag...av alla människor drabbas av en tvådagarsförkylning! Visst är det sjukt, ja sjukt är det ju att vara sjuk, men jag menar "jag", det finns ju runt nio miljoner till att välja på. Det är ingen ordning på bacillerna nu för tiden.

Jag har emellertid bestämt mig för att nu får det vara slut på dumheterna, i morgon när jag kliver ur sängen är jag frisk! Det blir skönt, jag ser redan fram emot det.

Hans, som hoppas vakna i morrgon med klarblåa ögon och fri passage i näsa och hals.

Frufällan.

Alex studsar omkring.

Nelly i gungan.

Än är det liv i gubben även om det i dag inte är så mycket, jag vaknade i morse med en obehaglig, ont i halsen, snorig och hostig förkylning, jag är svårt besviken, jag trodde att sådana fjantiga sjukdomar bara drabbade dom svaga och orkeslösa men nu är jag ett levande exempel på att det kan drabba även dom starka.

Om nu någon upptäckt att jag inte förekommit i bloggen på drygt en vecka så beror det inte på förkylningen som jag har just nu, det går bra att skriva ändå, även om tangenterna blir lite hala av all snor som droppar ned på dom. Nä, jag har varit bortrest, min fru och jag åkte till Frufällan (en plats som ingen som inte varit där vet att den finns). Jag har i alla fall inte känt till dess existens innan vår dotter flyttade dit, platsen ligger en bit norr om Borås, och där har vi tillbringat en vecka.

Familjen som vi besökt består av vår förtjusande dotter, hennes nästan lika förtjusande man och dessutom det mest förtjusande av allt, deras otroligt förtjusande tre barn där den mest förtjusande av alla är Nelly snart två år, jag tror inte jag trampar någon på tårna genom detta uttalande eftersom hennes två äldre bröder verkar dela min uppfattning om sin lillasyster. Blir inte den ungen bortskämd så är det konstigt.

Resan dit var av mig välplanerad på så sätt att man brukar säga att dom där nere är tre veckor före oss med våren, fiffigt tyckte jag, då blir det två vårar på rad, så blev det inte, visserligen var det lite grönare där och några fler tulpaner och påskliljor som blommade men i övrigt precis lika mycket vinter som här.

Nu är vi hemma precis lika osolbrända som när vi åkte dit men vi fick ju umgås inomhus med barnbarn och deras föräldrar så vi är nöjda.

Hans, som tycker att vädret i södra Sverige är bättre i väderleksrapporten än live.

MC.

Motorcykel?

Ja då har man sett några hundra motorcyklar, i dag var den årliga motorcykelträffen, jag är dåligt uppdaterad, vet inte vad träffen kallas, vet inte hur dom kör, vet inte hur många det var, vet inte var slutmålet är. Men av en tillfällighet fick jag veta att det var något på gång med en massa motorcyklar nere i södra hamn, dom skulle köra därifrån vid kl. tolv och enligt uppgift avsluta det hela i Piteå. Allt detta var hörsägen och dessutom lyssnade jag inte så noga.

På söndag morgon poppade dessa ofullständiga uppgifter upp i mitt huvud så jag sa till min fru att jag ska gå och titta på en massa motorcyklar, "var då" frågade hon, "jag vet inte" sa jag men jag tror det är södra hamn som gäller. Så jag tog på mig kepsen och gick ut, redan i trapphuset hörde jag mullret av motorcycklar, när jag kom ut såg jag dom också, fast på ett par hundra meters håll så det var inga detaljer men jag gick mot dom så det blev närmare och närmare, Klockan var inte tolv så jag hade fel tid men det brydde sig inte dom om, dom bara körde på så det var tur det var många annars hade jag missat allt, men jag är nöjd, jag såg nog några hundra och det räckte.

Det var många modeller både på cycklar och förare så visst var det sevärt men det blåste kallt så jag var nöjd när dom sista passerade så jag fick gå hem.

Hans, som kanske drömmer om motorcyklar till natten.