Frufällan.

Alex studsar omkring.

Nelly i gungan.

Än är det liv i gubben även om det i dag inte är så mycket, jag vaknade i morse med en obehaglig, ont i halsen, snorig och hostig förkylning, jag är svårt besviken, jag trodde att sådana fjantiga sjukdomar bara drabbade dom svaga och orkeslösa men nu är jag ett levande exempel på att det kan drabba även dom starka.

Om nu någon upptäckt att jag inte förekommit i bloggen på drygt en vecka så beror det inte på förkylningen som jag har just nu, det går bra att skriva ändå, även om tangenterna blir lite hala av all snor som droppar ned på dom. Nä, jag har varit bortrest, min fru och jag åkte till Frufällan (en plats som ingen som inte varit där vet att den finns). Jag har i alla fall inte känt till dess existens innan vår dotter flyttade dit, platsen ligger en bit norr om Borås, och där har vi tillbringat en vecka.

Familjen som vi besökt består av vår förtjusande dotter, hennes nästan lika förtjusande man och dessutom det mest förtjusande av allt, deras otroligt förtjusande tre barn där den mest förtjusande av alla är Nelly snart två år, jag tror inte jag trampar någon på tårna genom detta uttalande eftersom hennes två äldre bröder verkar dela min uppfattning om sin lillasyster. Blir inte den ungen bortskämd så är det konstigt.

Resan dit var av mig välplanerad på så sätt att man brukar säga att dom där nere är tre veckor före oss med våren, fiffigt tyckte jag, då blir det två vårar på rad, så blev det inte, visserligen var det lite grönare där och några fler tulpaner och påskliljor som blommade men i övrigt precis lika mycket vinter som här.

Nu är vi hemma precis lika osolbrända som när vi åkte dit men vi fick ju umgås inomhus med barnbarn och deras föräldrar så vi är nöjda.

Hans, som tycker att vädret i södra Sverige är bättre i väderleksrapporten än live.