Kolonilotten.

Stefan skottar.

I dag har vi besökt kolonilotten, det var tre veckor sedan sist, då var det barmark, kanske någon liten snöfläck här och där men inte så mycket så man fick plumsa fram, i dag fick man minsann plumsa. Vilket roligt ord när man ser det skrivet, "plumsa", inte är det så märkvärdigt när man säger det, men skrivet blir det liksom annorlunda.

Jag var tvungen att ta fram "Bonniers Svenska Ordbok" för att kolla om det verkligen finns i det svenska språket, jaa, det finns det. Det betyder "falla tungt i vattnet"? Vi använder det så också, men i det här fallet är det ju att gå fram i snö upp till midjan (nästan), men dom som skrev ordboken har kanske aldrig sett snö, eller i alla fall inte plumsat fram i den.

På kolonilotten var allt frid och fröjd, inte riktigt dags att sätta potatis än, men om sex månader är det dags, den tiden går fort. Vi fick upp stugdörren vilket inte alltid lyckas vintertid, men nu gick det lätt. Min fru gick in i stugan för att se till och vattna blommorna som vi förvarar där hela vintern, dom mådde bra.

Under tiden hon var i stugan skottade jag och Stefan snö, vi skottade inta rent på hela altanen, men vi fick upp en gång fram till dörrarna både i stugan och förrådet. Det var tillräckligt jobb  för i dag, Stefan skulle säkert orkat ett tag till men jag kände att man är slut som artist, eller i alla fall som snöskottare.

Man uppskattade nog inte tillräckligt  den tiden när man orkade nästan vad som helst, men man märker när den är förbi. Men jag brukar säga när någon frågar hur jag mår att " man kan ju gå själv än så länge och då ska man inte gnälla", det finns dom som har det värre.

Hans, som plumsar vidare genom livet.