Hackspetten som försvann.

Tallen som hackspetten inte sitter kvar i.

 

 

I arla morgonstund,(visst heter det så när det är okristeligt tidigt) åkte Stefan och jag ut på fågelskådning. Det är ett fenomen som jag kört med i nästan hela mitt liv, ända sedan jag kunde gå (lite överdrivet) har jag stigit upp tidigt på morgonen och åkt ut och tittat efter flyttfåglar som landat i våra trakter, en del har bara mellanlandat. När jag sedan blev så stor så jag orkade bära med en kamera så har jag med olika resultat försökt fotografera dom jag inte skrämt bort.

 

För ett rätt så stort antal år sedan tog jag med Stefan på detta årligen återkommande äventyr, han tände på detta på alla cylindrar och har efter den först gången varit den pådrivande. Jag har nu med ålderns rätt börjat försöka dra mig ur, men hitintills har dessa försök misslyckats, så också i år, så i morse bar det iväg. Vi har vissa årligen återkommande ställen som vi brukar besöka, i år var där fågelfritt, vi är rörande eniga om att vi var för tidigt ute, inte på dagen men på våren, fågelkräken har inte kommit än, tror vi.

 

Rätt som det var hörde vi en fågel i alla fall, inte någon flyttfågel utan en hackspett som pickade så det ekade i skogen, vi försökte att med ledning av ljudet söka upp den, och döm om vår förvåning när vi plötsligt stod intill trädet där den försökte hacka hål, jag fick in den i sökaren och knäppte ett kort, när jag sänkte kameran var den borta, jag sa till Stefan att "dom hör bra, det var nog klicket från kameran som skrämde bort den".

 

Senare när jag tittade på fotot upptäckte jag att den hade bättre hörsel än jag någonsin anat, den hörde tydligen när jag tänkte fota och stack en halv sekund innan jag knäppte. Snacka om reaktionsförmåga.

 

Hans, som efter den misslyckade hackspettfotograferingen gav upp och åkte hem.