Nils Dacke.
Jag har just läst ut boken "Dackefejden Det Stora Upproret". Bilden är en teckning som någon okänd gjort på en plankvägg där Nils Dacke bott ett tag och lär ska föreställa Nils själv i egen hög persson, nu är dessa uppgifter enligt författaren till boken högst osäkra, ingen vet med säkerhet om det är Nils, dessutom vet man naturligtvis inte hur duktig tecknaren är så med andra ord har man ingen aning om hur Nils Dacke såg ut.
Jag har ju som dom flesta andra hört om Dackefejden men har nu upptäckt att jag vetat mycket lite om den, detta naturligtvis under förutsättnig att författaren är så seriös som han ger sken av och för att det ska vara någon vits att ha läst boken så har jag bestämt mig för att allt han skriver är riktigt.
Det som har gjort den största skillnaden är hur min uppfattning om Gustav Vasa förändrats (det var ju honom Nils Dacke slogs mot). Jag har alltid trott att Gustav Vasa var en rejäl karl men nu tycker jag mest att han verkar varit en skitstövel. I och för sig räddade han Sverige från danskarna men sedan blev han mycket värre mot folk än vad Kristian II varit. Han började med att tömma kyrkor och kloster på allt av värde och det har jag inte så svårt att aceptera men sedan började han lägga pålagor på vanligt folk så att dom efter ett tag höll på svälta ihjäl.
Det fanns alltså anledning att göra uppror och det är där torparen Nils Dacke kom in i bilden, han tyckte det inte ledde någonstans att små grupper sprang omkring och slog ihjäl en fogde här och där så han samlade skarorna och blev deras ledare så nu blev det lite ordning på dräpandet. Han hade inte så stora önskningar egentligen han ville bara att allt skulle återgå till som han sa "gammalt och fornt", med andra ord som det var innan Gustav Vasa började styra och ställa.
Naturligtvis kunde inte Gustav låta dom hållas på detta viset utan det blev krig. Till att börja med vann Nils men Gustav var listig och erbjöd vapenvila och det tyckte Nils var sjyst så han gick med på det vilket Gustav skrattade i smyg åt, och med tiden hade han byggt upp sin armé och då bröt han vapenvilan och gick till anfall och vann, inte på en gång men efter ett tag och då var det inte roligt att ha varit Dackeanhängare.
Nu började den stora slakten, alla som hade varit med i upproret som man fick tag i halshöggs, hängdes, steglades eller bara slogs ihjäl, sedan fortsatte man med deras föräldrar, fruar, kusiner och andra släktingar och till och med deras barn. Dacke försökte hålla sig undan men till sist fick han en pil från ett armborst i ryggen från några som var så att säga hack i häl på honom, man sköt inte så långt med armborst men han dog i alla fall, troligen inte direkt men nog fick dom ihjäl honom.
Så var Dackefejden över men Gustav Vasa fortsatte att behandla dom som bott i trakten (Småland) på ett vedervärdigt sätt.Först på sin dödsbädd ångrade han sig lite och lär ha sagt: "Jag bekänner mig inte så regerat som mig borde. Herre Jesus, misskunda dig över mig, syndare". Det fanns fog för ånger men jag tror att det kanske var lika mycket att han ville helgardera innan han trädde in i himlen. Så dog han.
Hans, kanske inte historisk korrekt, men nästan.
Jag har ju som dom flesta andra hört om Dackefejden men har nu upptäckt att jag vetat mycket lite om den, detta naturligtvis under förutsättnig att författaren är så seriös som han ger sken av och för att det ska vara någon vits att ha läst boken så har jag bestämt mig för att allt han skriver är riktigt.
Det som har gjort den största skillnaden är hur min uppfattning om Gustav Vasa förändrats (det var ju honom Nils Dacke slogs mot). Jag har alltid trott att Gustav Vasa var en rejäl karl men nu tycker jag mest att han verkar varit en skitstövel. I och för sig räddade han Sverige från danskarna men sedan blev han mycket värre mot folk än vad Kristian II varit. Han började med att tömma kyrkor och kloster på allt av värde och det har jag inte så svårt att aceptera men sedan började han lägga pålagor på vanligt folk så att dom efter ett tag höll på svälta ihjäl.
Det fanns alltså anledning att göra uppror och det är där torparen Nils Dacke kom in i bilden, han tyckte det inte ledde någonstans att små grupper sprang omkring och slog ihjäl en fogde här och där så han samlade skarorna och blev deras ledare så nu blev det lite ordning på dräpandet. Han hade inte så stora önskningar egentligen han ville bara att allt skulle återgå till som han sa "gammalt och fornt", med andra ord som det var innan Gustav Vasa började styra och ställa.
Naturligtvis kunde inte Gustav låta dom hållas på detta viset utan det blev krig. Till att börja med vann Nils men Gustav var listig och erbjöd vapenvila och det tyckte Nils var sjyst så han gick med på det vilket Gustav skrattade i smyg åt, och med tiden hade han byggt upp sin armé och då bröt han vapenvilan och gick till anfall och vann, inte på en gång men efter ett tag och då var det inte roligt att ha varit Dackeanhängare.
Nu började den stora slakten, alla som hade varit med i upproret som man fick tag i halshöggs, hängdes, steglades eller bara slogs ihjäl, sedan fortsatte man med deras föräldrar, fruar, kusiner och andra släktingar och till och med deras barn. Dacke försökte hålla sig undan men till sist fick han en pil från ett armborst i ryggen från några som var så att säga hack i häl på honom, man sköt inte så långt med armborst men han dog i alla fall, troligen inte direkt men nog fick dom ihjäl honom.
Så var Dackefejden över men Gustav Vasa fortsatte att behandla dom som bott i trakten (Småland) på ett vedervärdigt sätt.Först på sin dödsbädd ångrade han sig lite och lär ha sagt: "Jag bekänner mig inte så regerat som mig borde. Herre Jesus, misskunda dig över mig, syndare". Det fanns fog för ånger men jag tror att det kanske var lika mycket att han ville helgardera innan han trädde in i himlen. Så dog han.
Hans, kanske inte historisk korrekt, men nästan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar