Skulptur.

Förvaringskärl?

Är det någon som vet vad detta är så kan han väl tala om det för mig, inte för att det är viktigt, jag är bara nyfiken. Föremålet i fråga står vid någon typ av industribyggnad på väg mot Svartöstaden, mitt emot isbrytarparkeringen. Varför jag nu över huvud taget bryr mig om den är att jag tycker den är snygg.

Jag antar att den har något att göra med SSAB eller LKAB och det mesta i det området verkar ju avvecklas, så nu kommer vi till det viktigaste i allt sammans, jag tycker det vore synd om den nu inte används, att den skrotas, jag tycker som sagt var att den är snygg så att man i stället för att skrota den skulle man ställa den på nåt lämpligt ställe i Luleå och kalla den konstverk.

Skratta inte, gå dit och titta på den live och tänk sedan att man putsar av den så den inte är så smutsig, voila, ett konstverk. Jag har sett knäppare saker som kallas konst.

Hans, med konstnärlig ambition.

Fritz

Fritz Olssons Ur och Guld.

Nu ska hela rasket rivas..... Nu ska Fritz Olssonshuset i himlen in. Nä det vet jag inte, eftersom mina lodräta kontakter är dåliga så får jag nog aldrig veta var huset hamnar, men jag vet att det ska rivas. Huset byggdes 1904 av en tjugofyraårig urmakare som hette Fritz Olsson, hur han nu lyckats skrapa ihop till det bygget vid så unga år vet inte jag men jag vet att med tiden skrapade han ihop mycket mer.

Fritz Olsson blev rätt så gammal men jag vet inte hur gammal, efter honom tog sonen Ola Olsson över butiken och 1978 köpte Konsum Norrbotten alltihop. 1999 blev det ägarbyte igen då butiken köptes av en privat som ännu driver det. Nu ska inte Fritz Olssons försvinna, dom flyttar trettio meter till höger men huset som dom varit i ska jämnas med marken.

Det har varit lite diskussioner om detta, det finns ju alltid huskramare, själv har jag inte varit alltför upprörd, i och för sig har huset funnits i drygt hundra år men det syns ju också på det, jag tycker det ser rätt så risigt ut, som om någon skulle bry sig om vad jag anser i frågan.

Hans, som ser fram mot vad det blir i stället.

Vintermarknad.

Marknadsstånd.

Det är marknad i Luleå i helgen, förut har marknaden alltid varit på Storgatan där alla människor i Luleå verkar befinna sig, men numera är den flyttad (jag tror det är andra året) till Södra Hamn. Det är ingen lyckad flytt, man kan säga att det inte är så livligt på marknaden efter flytten vilket naturligtvis knallarna inte gillar, mindre många kunder betyder naturligtvis mindre försäljning.

Jag var i alla fall där i dag, det var grinigt, inte knallarna utan vädret. Vi har bara ett par minusgrader, men i dag är det grått och det blåser lite grand, typiskt Stockholmsväder. Jag var hyfsat påklädd så det gick ingen nöd på mig men dom som höll stånd i stånden hela dagen tyckte jag synd om, men det är klart dom lever väl på försäljningen så dom måste härda ut. Om jag får säga vad jag tycker så nog är det enklare försörja sig på folkpension.

Min fru var inte med, hon är lite blasé på marknader säger hon vilket jag faktiskt förstår, jag undrar hur många marknader vi varit på under årens lopp. Med facit i hand så tog hon nog det klokaste beslutet, jag hade avverkat hela marknaden på en halv timme, vilket var tillräckligt för att ha upplevt årets vintermarknad i Luleå. Jag handlade lite också, en nyrökt röding som vi ätit till middag , mycket god. En vitlöksmarinerad laxbit som bara jag smakat än så länge(det var försäljaren som gav en smakbit) den var också god vilket jag inte förväntat mig, lax och vitlök? Över förväntan! Sedan köpte jag en liten ost, som jag inte vågat tala om för min fru vad den kostade, det var tur att den var liten.

Mitt handlande gick alltså ut på mat, jag kände inget behov av strumpor, godis, ylletröjor, (även om dom varit sköna i dag) men man har ju dragit på sig ett gäng under årens lopp, så behovet är noll. Sedan fanns det väl lite annat också som jag inte heller hade nåt större behov av, Jag går alltid på marknader för att jag hoppas få se nåt nytt och intressant men det är många år sedan det hände. Dom har faktiskt ett rätt så tråkigt utbud så det är kanske inte bara att marknaden fått flytta knappt fyrahundra meter från Storgatan som gör att det är lite folk. Dom måste nog förnya sig för att inte självdö.

Hans, vi ses på sommarmarknaden.

 

Tomten mår inte bra!

                                    Makaber syn.

På en av mina slumpmässiga promenader i Luleå möttes jag av en förfärlig syn, det är tydligt att det är någon som inte fått de julklappar han förväntat sig och slitit tomten i bitar, visst är det att överreagera?

Jag blev lite bekymrad, inte för egen del utan jag tänkte på våra barnbarn, inte kommer dom att tindra med ögonen nästa jul om dom vet att det inte kommer någon tomte. Som tur är så är jag tydligen inte den som står med armarna i kors och väntar att tomten ska kvickna till, han har nog gått till de sälla jaktmarkerna som indianerna brukar säga när någon har lagt suddarna i vädret.

Nä jag har fått en idé, ni kan väl hjälpa till och sprida ut den så kommer julen i år också att ordna sig. Så här har jag tänkt göra, när det börjar närma sig att tomten ska dyka upp så går jag ut i min kammare och klär ut mig till tomte, sedan bankar jag på dörren och går in till barnen och gör den hädangångna tomtens jobb. Inte märker barn sånt, dom river bara upp paket och struntar i hur dom fått sina julklappar.

Hans, även en blind höna hittar ett korn ibland.

Söndagsnöje.

Pimpeltävling.

Skärmflygare tittar ner på folkvandring.

Alla ska ut på isen.

Hur skulle vi klara oss utan isvägar i Luleå? Frågan uppstår när man tittar ut över folkvandringen på isvägarna runt centrumhalvön och ut mot Gråsjälören. Man kan nog säga att det är den populäraste satsning som Luleå kommun gör för sina medborgare när dom plogar och underhåller dom drygt en mil långa isvägarna. Det finns dessutom 2,5 mil bilvägar ut till öarna i Luleå skärgård, men det är en annan historia.

Min fru och jag tog en promenad i dag mot Södra hamn, det visade sig att det var pimpeltävling nere vid kranen, det hade vi inte kläm på innan vi gick hemifrån så vi hade inga pimpelgrejor med oss. Vi gick inte heller ut på isen vilket vi tydligen var ensamma om för alla andra i stan var där. Vi har ju nånting att skylla på eftersom min fru lider av ryggskott så vi tog en kort promenad.

Solen sken och fåglarna kvittrade höll jag på att säga, nä det gjorde dom inte, det var mina fingrar som hade för bråttom på tangenterna. Om jag nu ska vara riktigt ärlig så såg vädret ut bättre när man såg det inifrån än när man hamnade i det på riktigt, det blåste rätt så kyligt, men solen var fin. Vi fick i alla fall en försmak om vad som väntar en par veckor framöver, vår bästa tid är nu, som det heter i visan, det kan inte bli bättre än gnistrande vit snö (det snöar så ofta så snön hinner inte bli smutsig) och strålande sol från en klarblå himmel. Jag tycker synd om er som inte får uppleva det.

Hans, nöjd med min plats i Sverige.

Isbrytare.

Isbrytarspår.

Jag beslöt en dag att ta min promenad( jag tänkte skriva dagliga promenad men det vore en överdrift av aldrig skådat slag) ut mot Svartöstan, jag kom på att då passerar jag isbrytarparkeringen, jag vet att för några dagar sedan såg jag på långt håll att det låg en isbrytare inne vid kaj. Det gick jag och klurade på och kom fram till att i år när det är så mycket is borde dom inte ligga där en enda dag, jag tänkte att om det låg någon där när jag passerade skulle jag minsann säga till kaptenen: "Att här ska ni inte ligga och slöa! Ut och bryt is!"

Jag hade retat upp mig så till den milda grad så när jag kom så nära att jag såg var dom brukade ligga och upptäckte att det inte fanns den minsta skymt av någon isbrytare så blev jag väldigt besviken, visst är man konstig? Jag borde ju blivit nöjd när jag fick se att dom gjorde rätt för lönen, men det var liksom försent, bara för att dom åkt ut till isvallarna igen så fick inte jag avreagera mig.

Innan jag hunnit ända fram så kom jag på att jag läst i tidningen att bogserbåten Frej som också brukar bryta lite is, visserligen bara nattgammal men i alla fall, den har varit i branschen, numera förflyttad till Gävle där den legat vid kaj ett tag, nästan sjönk. När man upptäckte den var det bara en decimeter av relingen som syntes över vattnet, eller isen kanske man kan säg, det var den som höll den uppe.

Då tänkte jag till, tänk om isbrytaren som jag sett tidigare sjunkit! jag skyndade på stegen och beredde mig på att få se en decimeter av Ymer sticka upp. Jag hann tänka på vilket jobb det skulle bli att länspumpa Ymer till dess att den flöt upp i all sin glans. Nu var det inte så, när jag kom fram var det tomt! Jag såg bara spår i isen, och där kan man snacka om spår, uttrycket spårlöst försvunnen kan man nog inte använda när det gäller isbrytare.

Om ni klickar på bilden av isbrytarspåren ser ni en liten svart prick stor som en pissmyra långt ut, det är en pimplare, det finns inga pissmyror i snön.

Hans, trött på äventyr.

Avatar.

Neytiri.

Jag var på bio i går kväll, filmen jag såg heter Avatar, min fru ville inte följa med vilket är ganska ovanligt men dels trodde hon nog inte att det var hennes stil vilket jag nu med facit i hand kanske håller med om, samtidigt tycker jag att det är synd att hon missade den. En annan anledning till att jag fick gå ensam på bio är att min lilla fru har ryggskott som gör att det är rätt så jobbigt att promenera på stan i snöstorm och rätt så halt, man kan ju tänka sig hur det skulle kännas att halka när man har ryggskott. Jag har provat, det gäller att ha tungan rätt i munnen och ryggen i rätt läge när man går.

I alla fall tyckte jag att filmen är fantastisk, jag fattar inte hur man kan göra en sån film, men när jag tänker efter så tror jag inte att jag överhuvud taget fattar hur man gör film nuförtiden. Naturen var ibland så vacker att det var otroligt och ibland väldigt skrämmande. Filmen är ju en science fiction där handlingen är förlagd i en framtid där människan måste söka sig till en annan planet för att söka grundämnen som dom behöver för att överleva, i det här fallet heter planeten Pandora och befolkas av en humanoid ras som kallas Na´vi och är mycket större och kraftfullare än människan men betydligt primitivare, dom har bland annat inte kommit längre än till pilbåge när det gäller vapen.

Människorna vill driva bort dom eftersom dom bor på en stor fyndighet av en metalll som dom vill åt. Dom lyckas på nåt sätt (hur, fråga inte mig jag har ingen aning) förvandla några människor till Na´vianer och skickar ut dom för att spionera. Spioneringen går väl bra men sedan bänglar det till sig, jag säger inget mer om ni ska se den, och det tycker jag ni ska.

Hans, som är nöjd med filmen.

Hjärnsläpp.

Grådaskig hjärna.

Nu har jag fått ett handfast bevis på att min hjärna obsolut inte är nåt att lita på. Ska jag ta det från början? Vi hade bestämt att vi skulle åka till Måttsund och hälsa på, den resan var inplanerad till måndag men av olika anledningar körde det ihop sig, måndag och tisdag blev upptagna med andra saker så jag sa till min fru "på onsdag har vi inget inplanerat då kan vi åka", "hade inte du tid för läkarbesök på onsdag", "nä det var torsdag sa jag", "jag tror det var onsdag" sa hon, "jag vet att det är torsdag sa jag".

Onsdag förmiddag åkte vi till Måttsund och blev kvar där cirka tre timmar, sedan åkte vi hem och allt var frid och fröjd. Vid halv fem sa min fru, "jag har kollat din kallelse till läkarbesöket hon väntade sig i alla fall att du skulle varit där halv två i dag. Efter att jag kollat att hon läst rätt ringde jag till tidsbokningen och förklarade mitt misstag och undrade om jag skulle få en ny tid i morron eftersom det ju var då jag tänkt gå så jag är liksom beredd på det scenariet. Förmodligen skrattar hon än, inte för att jag var rolig utan för att hon tyckte jag var korkad. Jag fick en ny tid om drygt en månad!

Kvinnan i tidsbeställningen påpekade att jag naturligtvis måste betala 170 kr för att jag inte kom, jag svarade med att det är klart det ska kosta att vara dum, hon svarade att "inte är det säkert du är så otroligt dum". Jag antar att dom får gå kurser för att vara trevlig i alla lägen. Nåja läkaren fick väl en kvart ledigt och det behöver hon säkert, jag för min del har inte bråttom att träffa henne heller, jag är då i alla fall vad jag tror frisk så jag skulle bara dit för att få veta att jag inte är inbillningsfrisk.

Hans, som skrivit nästa läkartid på näsan.

Båtvarv.

Informationstavla.

Luleå kommun har placerat ut ett antal tavlor på olika ställen i Luleå där man redovisar för olika historiska händelser som förekommit på just den platsen där tavlan står. På söndagspromenaden upptäckte jag en sådan på Gültzaudden, som ni själva kan se på tavlan så byggdes det oceangående skepp i slutet på 1830-talet på just den platsen, det hade jag ingen aaaaning om. Man får också veta varför udden heter just Gültzaudden, det var helt enkelt för att ägaren till varvet hette Cristian Gültza, han var förresten sjökapten så han visste väl hur ett skepp skulle se ut.

Nu blev det inte så lång skeppsbyggnadsperiod, redan 1840 gick varvet i konkurs. Det mest kända utav skeppen man byggde var en brigg som hette Rota, vilket inte säger mig ett enda dugg, jag har aldrig hört talas om briggen Rota innan jag läste om den på informationstavlan. Men å andra sidan har jag inte heller vetat att det funnits ett varv på Gültsaudden, ( jag fick för övrigt söka ett bra tag innan jag hittade prickarna över u-et på tangentbordet) .

När man gick i konkurs hade man några båtar halvfärdiga som byggdes klara, men 1844 lämnade den sista båten varvet, då hade man trettio arbetare anställda, när det var som mest jobbade etthundrafyra arbetare där. Det blev säkert eländes elända för alla dom som fick sparken, (detta är en personlig reflektion, jag vet inget om det).

Jag visste inte att det varit båtvarv på Gültsaudden, däremot finns det ett område som heter "Varvet" i Luleå, där har det  säkert varit båtvarv men det ska jag ta reda på till en annan gång.

Hans, som lyssnat till historiens vingslag.

Ispromenad.

Luleåbor på hal is.

Stefan och jag beslöt oss för att ta en promenad i går, det var lite folk på stan men vi hade i alla fall bestämt oss för att gå till Gültzaudden för att kolla om det var några isskulpturer på gång, det var det men inga som man behövde offra allt för mycket tid på så vi beslöt att fortsätta på promenadvägen runt Luleå.

Efter ett tag förstod vi varför det inte var några människor i stan, dom var ju på isen allihopa. Vi var nästan dom enda som gick på land, alla andra var ute på isvägarna som kommunen plogat runt centrumhalvön med utstickare till Mjölkudden, Bergnäset och Gråsjälören. Det var nästan otroligt, det kryllade av folk på isarna, jag räknade inte men det måste varit tusentals! I och för sig så är det skönt med en ispromenad men inte om man måste tränga sig fram så vi fortsatte landvägen.Klicka på bilden så kanske ni kan räkna dom.

Efter att ha förundrat oss en stund över folkvandringen som nästan såg ut som masshysteri gick vi hem.

Hans, som lyckades få motion utan att beträda is.

En potta.

Pottstolen.

Vi har köpt en pottstol! Inte för egen del måste jag skynda mig att skriva, än så länge håller jag mig kvar på en vanlig toalett utan att ramla i golvet. Nä så här är det, vårt senaste barnbarn kommer på besök om några veckor och vi tyckte att vi skulle erbjuda henne en oanvänd potta för att visa att vi uppskattar att hon ger sig tid att träffa oss. Vi har ingen använd potta heller men det vet ju inte hon, jag tror inte hon skulle fatta det heller om man sa det till henne, oss emellan är hon lite barnslig, men det kanske man är när man är sju mån. och en vecka gammal.

Stefan och jag har varit till kolonilotten i dag, det var någon energisk människa som skottat upp en väg ända från vägen och nästan fram till vår stuga, tack för det Ingela om det nu var du, vissa spår pekar mot dig. Jag är den enda som gått den vägen tidigare, jag har bara plumsat i snön utan att tänka på att man kan skotta väg, även om jag tänkt tanken tror jag inte jag orkat göra det, det hade nog varit slöseri med arbetskraft tidigare eftersom det snöat så ofta så allt snöat över eftersom, men förhoppningsvis kanske det inte blir så mycket mer snö i vår, men man vet aldrig.

I alla fall skottade Stefan och jag bort en massa snö från vår altan, även om det är lika mycket kvar, men vår herre ska väl också ställa upp får man hoppas. Stefan tyckte det var mysigare att titta på när jag skottade än att själv skotta, efter ett tag lyckades jag delvis med ett vedträ i höger hand övertyga honom om att det var hans tur att skotta, han hade rätt det var mysigare att titta på.

Hans, som hoppas att pottan blir uppskattad.

Det var då det.

Ont.

Jag har bloggproblem, det händer inget i mitt liv som är nåt att skriva om eller också minns jag det inte. Det sägs ju att det är närminnet som först försvinner så då tänkte jag att jag måste tänka långt tillbaka i tiden för att komma på något dramatiskt som hänt. Antingen har jag inte varit med om något dramatiskt eller också är mitt långttillbaka i tiden minne lika dåligt som närminnet för det mest dramatiska som jag kom på var när jag nästan bröt lilltån!

Jag var kanske i elvaårsåldern, det var sommar och vi var nere vid badstället som låg en knapp kilometer från mitt hem, det var för långt att gå tyckte vi så därför cyklade vi, vilket visade sig vara tur denna gång. Det var inte bara slöhet att vi cyklade till badet, för att komma dit måste man ta sig på en smal stig genom en liten skogsdunge, den kallade vi för "pissmyrskogen", anledningen var naturligtvis att det kryllade av myror där, när man gick hann dom klättra upp på en men dom hade inte en chans när man cyklade, jag undrar hur många skadade och döda myror man lämnade efter sig när man blev badsugen.

Nu var det inte det som var dramatiken utan att jag råkade stöta lilltån i en grästuva när vi sprang och lekte, lilltån bröts ur led och stannade kvar i rät vinkel ut från foten. Det var liksom kört med att ta på sig skon så jag cyklade hem med tån spretande rakt ut. Så kom nästa chock, när jag kom hem var inte mina föräldrar hemma, vem skulle nu hjälpa mig? Jag lade mig på en säng och tyckte synd om mig själv, efter någon timme kom dom hem och då blev det än värre, när min far fick se tån började han skratta vilket jag tyckte var vanvördigt, men det såg säkert roligt ut med en tå som pekade i nordväst.

 Min mor tyckte synd om mig och ringde till syster Inga ( det är inte samma syster Inga som jag är gift med) för att få goda råd, det fick hon, det var bara att ta tag i tån och dra rakt ut för att sedan lyfta tillbaka den på rätt plats. Vi körde igång, min far höll fast mig, min mor slet i tån och jag skrek, men tån kom på plats. Sedan lindades foten om så inte tån skulle sprätta ut igen, det fick jag gå omkring med några dagar sedan var det över.

För att illustrera dagens blogg har jag i dag brytit ut samma tå och fotograferat den varefter jag bröt tillbaka den, det gjorde fruktansvärt ont men man är ju cool nu för tiden så jag skrek inte, och vad gör man inte för att få en dramatisk blogg.

Hans, med nyfotad lilltå.

Mirja.

Sonja Åkesson.

Sista två dagarna har vi varit ovanligt aktiva, det är nyttigt så inte mossan hinner få fäste mellan tårna. På måndag var vi till stadshusets sessionssal och lyssnade på representanter för Luleå Kommun, Lulebo och Riksbyggen som berättade om olika boendealternativ när man börjar bli gammal och gaggig, vi hade nog inte så mycket där att hämta, nog för att vi börjar bli på gränsen till gaggiga men däremot så har vi inte tänkt flytta härifrån och när dom bär ut oss så har man nog ingen åsikt om var man hamnar.

I dag har vi varit till Kulturens Hus och lyssnat på Mirja Burlin som sjöng och skådespelade om Sonja Åkesson.  Föreställningen heter Sonjas ansikte och manuset är skrivet av Agneta Elers-Jarleman som inte säger mig ett dugg eftersom jag aldrig hört talas om henne, men det hela är helt och hållet baserat på Sonja Åkessons texter som jag måste erkänna att jag inte heller har hört så mycket om men gärna kan tänka mig att jag får träffa igen, ja inte bokstavligen, hon dog 1977.

Mirja Burlin har jag däremot vetat om i nästan tjugo år så man kan väl säga att det var för att vi såg att hon skulle uppträda som vi gick dit.

Det var en mycket bra föreställning och man kan nog säga att Mirja Burlin trots att hon inte är så stor fyllde scenen, hon hade hjälp av pianisten Fabian Kallerdahl som spelade och sjöng ibland. Sonja Åkessons poesi är inte det minsta sprallig, hon hade nog ett jobbigt liv med friskt ombyte av karlar och flera barn varav ett dog i treårsåldern. Mirja Burlin framförde texterna på ett starkt sätt som verkligen berörde.

Hans, lite omruskad om hur livet kan vara för en del.

Söndagspromenad.

Iskulptur i Stadsparken.

Jag har tagit en söndagspromenad (bra motion) enbart i syfte att få röra på mig och insupa lite friskare luft än inomhus. (bra för lungorna)

När jag gick förbi Statsparken tittade jag på isskulpturer(bra kultur) jag vet inte vad skulpturen enligt bild föreställer eller symboliserar, om någon vet det så kan den personen skriva in det som en kommentar i bloggen. Det är liksom tre isblock som skruvats ihop medels en gängstång och två muttrar, det är kanske det statyn föreställer! Vad som imponerad på mig var gängningen och muttrarna, dom är ju av is! Klicka på bilden så ser ni tydligare.

Sedan hamnade jag på Museet och såg en konstutställning.(mer bra kultur)

Efter det gick jag för att enligt order från min fru köpa tre liter mjölk(bra för benstommen). Eftersom jag hört att mjölken är sju öre billigare per liter på Konsum än på ICA så gick jag dit (bra för ekonomin) trots att det är längre väg att gå (bra för konditionen).

Hans, nöjd med sju braiga saker.

Teaterkväll.

Programmet.

Den här veckan har det varit stillsamt förutom torsdag då det hände lite grand, på förmiddagen åkte jag till kolonistugan för att skotta ned snön från taket på stugan. Alla tidigare spår från vägen och till stugan hade snöat och blåst igen, det var bara att börja plumsa i snön. Det var jobbigt, när jag kom fram trodde jag att jag skulle avlida på grund av hög hjärtfrekvens, med facit i hand så var det en överdriven slutsats.

Jag skottade taket, det är lätt att skotta neråt, jag antar att det varit betydligt tyngre att skotta upp snö på taket men det är ju liksom mindre vanligt, kanske just beroende på att det är tyngre. I alla fall fick jag ned snön men tyvärr hamnade en stor del av den på altangolvet så det var bara att skotta samma snö ett varv till viket var betydligt slitsammare, men det gick det också. När jag kommit hem vred jag svetten ur kläderna och duschade så då kändes det hyfsat igen.

Senare på kvällen åkte vi tillsammans med Birgitta, K-H och Karin till Norrbottens Teatern och såg Glada Änkans Röv, ja det var inte bara röven vi såg utan hela kabare´n. Den var bra, man får väl säga att den där Staffan Westerberg han har mycket mellan öronen. Det var både en rolig och ibland rätt så allvarlig föreställning som jag tror dom flesta uppskattade.

Nöjda efter teaterbesöket blev vi sedan hembjudna till Karin på vin och smörgårdstårta, det var också lyckat så det blev rätt så sent men vi hade nära hem så det gick bra. När vi kom hem var det natti, natti och sova hela natten som gällde.

Hans, mycket nöjd med torsdagen.

Hjälp!

Utsikt från altanen.

Nu är vi insnöade, det kanske vi alltid varit så för undvikande av missförstånd så tar vi om det från början, nu är vi snart översnöade. Gode Gud nu räcker det, staketet på bilden är cirka en och sjuttio högt vilket betyder att jag har huvudet över snön om jag traskar runt på gården, men min fru hon har problem, henne ser man inte mycket av om hon nu skulle drista sig ut.

Jag råkade titta ut genom fönstret, Gud hör bön och ser till de sina, det har slutat snöa! Det gick snabbt, jag tror jag blir religiös. Det blir inte mycket utevistelse när det är ett sånt busväder som i dag, jag dristade mig ut tidigare i dag p.g a att jag måste, det blev en promenad på ungefär femtio meter, sedan var jag inne i en kvart och tänkte att jag skulle gå hem i mina egna fotspår, dom var översnöade! Jag kände mig på nåt sätt som att jag var utsuddad, som om jag inte fanns, det var inte roligt, men jag hittade hem i alla fall.

Jag har tittat ut igen, det har börjat snöa igen! Vår Herre gjorde bara en paus och den var inte lång, han kanske kliade sig bakom örat ett ögonblick, eller också hör inte jag till dom som han lyssnar allt för noga på.

Nu ska jag inte skriva något mer om vädret i den här bloggen, händer det inte nåt intressantare så slutar jag.

Hans, som kanske i vissas ögon är ett svart får.