Mirja.

Sonja Åkesson.

Sista två dagarna har vi varit ovanligt aktiva, det är nyttigt så inte mossan hinner få fäste mellan tårna. På måndag var vi till stadshusets sessionssal och lyssnade på representanter för Luleå Kommun, Lulebo och Riksbyggen som berättade om olika boendealternativ när man börjar bli gammal och gaggig, vi hade nog inte så mycket där att hämta, nog för att vi börjar bli på gränsen till gaggiga men däremot så har vi inte tänkt flytta härifrån och när dom bär ut oss så har man nog ingen åsikt om var man hamnar.

I dag har vi varit till Kulturens Hus och lyssnat på Mirja Burlin som sjöng och skådespelade om Sonja Åkesson.  Föreställningen heter Sonjas ansikte och manuset är skrivet av Agneta Elers-Jarleman som inte säger mig ett dugg eftersom jag aldrig hört talas om henne, men det hela är helt och hållet baserat på Sonja Åkessons texter som jag måste erkänna att jag inte heller har hört så mycket om men gärna kan tänka mig att jag får träffa igen, ja inte bokstavligen, hon dog 1977.

Mirja Burlin har jag däremot vetat om i nästan tjugo år så man kan väl säga att det var för att vi såg att hon skulle uppträda som vi gick dit.

Det var en mycket bra föreställning och man kan nog säga att Mirja Burlin trots att hon inte är så stor fyllde scenen, hon hade hjälp av pianisten Fabian Kallerdahl som spelade och sjöng ibland. Sonja Åkessons poesi är inte det minsta sprallig, hon hade nog ett jobbigt liv med friskt ombyte av karlar och flera barn varav ett dog i treårsåldern. Mirja Burlin framförde texterna på ett starkt sätt som verkligen berörde.

Hans, lite omruskad om hur livet kan vara för en del.