Hägg.

Nu blommar häggen.

Ovanligt tidigt tycker jag, jag minns(vad kul att skriva "jag minns") eftersom jag har så dåligt minne, men jag kommer ihåg att när jag gick i skolan så blommade häggen som regel till skolavslutningen, den var ungefär den tionde juni. Då blommar den nästan två veckor tidigare än normalt i år! Varför den gör det har jag ingen aning om, kanske för att vi haft högsommarvärme åtta dagar, den värmen tog slut på onsdag men jag tror inte att häggen kunde hejda sig, så den satte i gång blommningen.

Det var rätt så länge sedan jag gick i skola, på den tiden lärde vi oss allt vi behövde kunna på sju år, nu går man i minsta fall nästan dubbelt så länge, en del går väl tre gånger så lång tid. Det är nog bra för en del, men är det inte lite onödigt för den stora massan eller är dom trögare nu för tiden? Om man ska vara ärlig, det är klart ska man bli statsminister eller någon annan hög post i samhället så visst, det skadar inte att veta lite mer än dom flesta.

Men sådana som jag då? Jag har jobbat som elektriker i hela mitt liv, inte har jag gjort några katastrofala felkopplingar, nog har jag klarat av arbetslivet och även det privata trots bara sju års utbildning, jag har inte ens gått yrkesskola, det var liksom inte inne då, man började som lärling ute på byggen efter sjuårig folkskola, jag tyckte det gick bra. Det är klart någon kurs har man väl fått offra tid på när det varit något speciellt som man måste lära sig, men det är sparsamt med det också.

Jag menar inte att det är fel med utbildning men det kanske inte behövs för alla, det är lite sent att komma ut i arbetslivet efter fyllda tjugo annat än i vissa yrken, jag skulle inte vilja bli opererad av en som bara gått sju år i skolan, men som kommunalråd, det vete f-n, där tycker jag sunt förnuft är viktigare än hur länge man gått skola.

Förmodligen har jag fel i allt som jag skrivit nu, typisk avundsjuka som man sedan gör om till skryt: "jag har minsann klarat mig utan utbildning då borde alla andra göra det också".

Nu är jag pensionär och det går också bra med bara sju års folkskola, varför skulle det inte göra det? Det är ingen konst att vara pensionär om man bara får vara frisk.

För tillfället är jag sjukvårdare också, min fru är så förkyld så hon nästan inte ens går att hångla med utan att man blir nedkletad med snor. Jag har det inte lätt.

Hans, som tänkt tillbaka.

Strip 18.

Jag vill ge er ett exempel på min humor, jag läser i princip alla serier som jag träffar på men "Nemi" hör normalt inte till mina favoriter till dess jag läste denna som jag tycker är otroligt rolig.

Man blir mörkrädd.

                                    En grösaksbild.

Efter åtta dagar med nästan tropskt väder eller i alla fall för vår del högsommarvärme är vi nu inne på tredje dagen med regn, men vi har för årstiden relativt varmt i alla fall. Jag är inte missnöjd med regnet, det är nyttigt på våren med lite blött då och då, vi har inte planterat så mycket än men ogräset växer bra.

Nu måste jag få ventilera en sak som gjort mig mycket upprörd, därav rubriken. Jag läste i tidningen att etthundrafemtio personer protesterat mot att kommunen i januari 2008 beslutat bygga ett gruppboende för psykiskt handikappade på Lerbäcken i Luleå. Inte nog med det, protesten avvisades av länstyrelsen men ett femtiotal har nu gått vidare till regeringen och kräver att bygget stoppas!

Vad har sådana människor för människosyn och hur insnöade är dom, därav rubriken. Som motivering så anser dom att trafiken kommer att öka på "deras" gata. Hur många psykiskt handikappade tror dom har bil? Hur tror dom att sådana ungdomar påverkar deras liv över huvud taget? Med viss kännedom om sånt boende anser jag att dessa ungdomar ställer till mindre djävulskap ute i samhället än så kallade normala.Nu tycker jag att ni ber om ursäkt för ert agerande och skäms, ni kommer i alla fall inte att få igenom protesten, det enda som händer är att ni skämmer ut området. Det bevisas ju i alla fall att dom flesta blivit förnuftigare med tiden eftersom det av dom första hundrafemtio som protesterat är det nu bara trettioåtta som skrivit på protesten.

Hans, för tillfället upprörd.

Stadsmaran.

Stefan springer en mil!

I dag har vi sprungit Stadsmaran! Nä inte riktigt men vi har promenerat till Storgatan och sett när dom sprang förbi, stackarna.

Tänk att springa en mil, otränad. För det tror jag dom flesta är, i alla fall får man den uppfattningen när man studerar ansiktsuttrycket, en del var kritvita runt näsan, det tror jag är ett tecken på att snart orkar man inte mer, dom flesta var högröda i ansiktet och hade desperata ögon, liksom ”snälla säg att jag inte bara sprungit halva vägen” vilket dom hade när dom passerade oss.

Sedan fanns det smarta springande också som promenerade mesta vägen och bara sprang när det fanns publik, dom såg fräscha ut. Till den kategorin hörde en till oss närstående ung man, nämligen Stefan som var den egentliga anledningen till att vi gick upp till Storgatan och hurrade. Han såg trots oträning inte speciellt sliten ut och passerade vår observationsplats med ett glatt leende.

Det fanns naturligtvis ett stort antal som sprang för att tävla men dom hade passerat innan vi kravlat oss dit.


Sedan vände vi på klacken och gick hem. Kan för övrigt meddela att den otroliga värme som vi har drabbats av i åtta dagar nu har försvunnit, idag var det sol men vinden kom förmodligen från Norra Ishavet.

Hans. som inte sprungit en meter ens.

Den sjunde dagen.

Ett väloljat golv.

Rubriken betyder inte som kanske en del tror att jag får vila på den sjunde dagen, tvärtom, jag tror inte jag slitit så mycket på flera år som jag gjort i dag. Nä det är sjunde dagen som vi fått utstå en sommarvärme som vi nästan aldrig får uppleva ens på sommaren, i sju dagar har det varit minst tjugofem grader varmt, strålande sol och nästan inga vindar, hallå det ska vara runt sju grader och snålblåst den här årstiden.               

Jag tog det ofattbara beslutet i går att i dag skulle jag olja altangolvet till kolonistugan , det låter inte så märkvärdigt men golvet är nämare fyra gånger så stort som stugan, det är fortfarande inget att gnälla över, men i det här vädret!

Jag har penslat och svettats, endast iförd shorts i denna brännande sol, på alla fyra, har svetten runnit från pannan på glasögonen, från näsan har den droppat på golvet och när jag tittade ned och lite bakåt såg jag svetten droppa från bröstvårtorna, tur att oljan är vattenspädbar så den blev inte förstörd bara utspädd. Man måste ju tänka på annat än målningen för att inte bli galen så jag började fundera på om det blivit större droppar om det varit en kvinna som målat, jag har ändå förhållandevis små bröst i  alla jämförelser med dom flesta kvinnor. Den utredningen tog ett bra tag och plötsligt var golvet klart.                                                                         

Jag sitter nu hemma och känner mig nöjd med att golvet är klart och har tagit ett beslut att aldrig mer olja i sån värme.

Hans, med lite träningsvärk.                                            

Spermie.

Spermier.

Återigen en helt otrolig dag ute på kolonilotten, det har nästan varit för varmt, runt tjugofem grader, man tror inte det är sant att i mitten på Maj få uppleva högsommarvärme. Men det är skönt.

Jag säg nåt i tv (jag minns inte vad) som gjorde att jag började fundera över att jag finns till! Det kanske inte är nyttigt att börja fundera på sådana saker men om det inte övergår till grubbleri så är det rätt så intressant.

Vi har ju nu en förmån som människan inte haft allt för länge, nämligen Google, där kan man söka på till exempel spermie och få upplysningar som får en att häpna. Det är väl inte alla som  häpnar över att man får veta mycket som man aldrig tänkt på, det finns ju människor som har det som yrke, men vi andra vanliga har en del att lära.

Vid en ejakulation kommer det rusande mellan fyrtio till tvåhundrafemtio miljoner spermier som börjar jakten för att få befrukta ett ägg! En av dom blev jag! Nog fanns risken att jag inte funnits. Om man då betänker att det finns både X och Y kromosomer i spermiens huvud så har chansen att bli till minskat med hälften, det kunde ju blivit en flicka och då hade det inte varit jag.

När sedan jagspermien kom fram skulle det i sämsta fall inte funnits något ägg att befrukta, dom dyker ju bara upp en gång i månaden och om dom som då håller på inte är så hemskt intresserad av att få barn utan bara håller på för nöjet så  struntar dom väl i om det finns ägg på gång, så då är det liksom kört för spermien även om den kommer först, men ändå inte riktigt, dom ger sig inte i första taget utan kan ligga och lura i upp till fyra dygn på att det kommer ett ägg. Nu vet jag inte om det var så för mig mitt minne har blivit sämre på äldre dar.

Men om jag inte hunnit först och om det inte funnits något ägg ens efter fyra dygn och om X kromosonen slagit rot först då hade jag inte funnits, va trist.

Snacka om ett miljonlotteri, ibland är det kanske ingen vinst att vinna i det lotteriet men jag ser det nog som en vinst. Även om jag inte lämnat allt för stora spår i historien så har jag hitintills haft ett bra liv.

Hans, "man borde utreda mer".

Dösnack.

Krokus.

I dag har vi haft en fantastisk dag, det är inte ett dugg överdrivet att säga att det har varit rena högsommarvärmen, vi har tillbringat dagen på kolonilotten och njutit varenda minut ja kanske inte varje, det är ju en hel del jobb den här årstiden så ibland blev vi svettiga, egentligen njuter man bara av svett i bastun så om rätt ska vara rätt så inte varenda minut.

Nu något helt annat, jag har läst en del av Amanda Widells krönika i Mama! Vad är det med det då, det kan jag väl göra även om jag inte är nybliven mamma. Om jag ska vara ärlig så är jag inte mamma alls.

 I alla fall så blev jag nyfiken när jag läste att hon alltid varit rädd för att dö! Hon skriver att hon varit så rädd att bara att tänka på det tagit mer tid än som är sunt. Värst var det när hon blev mamma, då börjde hon tänka på hur det skulle bli för barnet om det skulle växa upp utan mamma. Det måste vara fruktansvärt att gå omkring med dessa tankar varje dag, nu skrev hon i slutet att hon tagit tag i det och att det lugnat ner sig lite, det var bra, då behöver inte jag ödsla tid på att tänka på henne.

Jag har svårt att förstå hur man behöver vara rädd för att dö, det är inte jag, varför ska man vara rädd för något som man kan vara hundra procent säker på att kommer att ske förr eller senare? Nu är det ju så att Amanda har småbarn medan jag inte haft det på snart fyrtio år och jag är fullt övertygad om att dom klarar sig bra utan mig. Det är klart barnbarn har jag ju men dom har egna föräldrar som bekymrar sig för dom så där har jag ingen större uppgift heller.

Nu vill jag inte bli missförstådd, det jag säger är att jag inte är rädd för att dö, en helt annan sak är att jag inte tycker det är så bråttom, nog vill jag leva men inte är jag rädd om det inte blir så.

Det som skrämmer mig lite däremot är om min fru skulle dö före mig men å andra sidan har jag lovat leva längre än hon för hon vill inte heller bli ensam, man behöver varandra mest när man blir gammal. Det blev mycket dösnack i den här bloggen men det är Amandas fel jag går inte och tänker på sånt här i vanliga fall, ska jag säga som det är så tror jag att jag blir den första i världshistorien som aldrig kommer att dö.

Hans, som tror på livet.

Nu är jag tillbaka.

Förra sommarens rester.

Det blev lite för mycket bloggande förra veckan genom att jag bloggade på "Kuriren.nu" också, den här bloggen kom liksom på undantag och eftersom den här är den jag tycker är roligast att skriva i så var det synd.

På tal om undantag kom jag på en kul grej som jag ska berätta för alla som orkar läsa till dess den utredning som nu kommer är klar. Det fanns för länge sedan, till och med innan jag var född nånting som hette "fargangsgobb", jag tror det är Nederluleåbondska och jag tror att jag stavat ordet rätt, rätta mig den som vet bättre.

På den tiden var det ofta så att när föräldrarna blev gamla tog något barn över gården och då fick föräldrarna ett rum där dom fick bo, mat ingick också. Detta hette att dom var satt på undantag och då kallades gubben för "fargangsgobb.

Och för att få veta varför måste utredningen fortsätta: När två hemman gränsade mot varandra gjorde man ett undantag på cirka två meter mellan gränserna och tanken med det var att där skulle kreaturen gå när man drev ut dom på bete så dom inte trampade i grödan på någons hemman.

Man drev ofta får på detta undantag, undantaget kallades då fårgång. På bondska "fargang", En gubbe kallades på bondska för "gobb", en gubbe satt på undantag blev då en "fargangsgobb. Hängde ni med? Det var väl enkelt?

Det kanske inte är så dumt med dom äldreboende som finns nu för tiden, där kanske man slipper undan med gubbj..l.


Om någon undrar över bilden till bloggen så var jag till koloniområdet i dag och tänkte fotografera några snygga växter, det blev inte bättre än så.

Hans, som gjort en djupdykning i forntiden.

Vårtecken 2.

Backsippor.

Jag kör på tema vårtecken en omgång till, på bilden syns det lite grand av några backsippor, det är inte mycket men dom växer fort så det är nog det första som blommar på kolonilotten i år som tidigare år.

Jag tycker backsippor är det vårigaste som finns, dessutom är dom som behändiga, så dom är välkommna.

Om nu någon märkt det så har jag varit försvunnen från den här sidan lite längre än normalt, det finns en förklaring, jag blev tillfrågad av Norrbottens Kuriren om jag ville blogga i deras webbtidning den här veckan, det är klart jag ställde upp. Jag är inte riktigt lika fri där som här, dom sa visserligen att jag fick blogga om vad jag ville men tanken med att fråga mig var att jag skulle skriva om kolonilotten. Temat skulle vara trädgård och odling, men det är inte lika kul som jag trodde, den här årstiden händer det inte ett dugg på lotten, snön har just försvunnit.

Jag ska hålla på till söndagkväll men sedan är jag tillbaka här.

Hans, som kämpar på. 

Vårtecken.

Krokus i fjolårsgräs.

I dag har jag varit till kolonilotten för att leta vårtecken, det gick väl bra även om man fick gå ned på knä för att se en del av dom. Det första vårtecknet jag hittade var så uppenbart så det måste vara fel att säga att jag hittade det, när jag skulle öppna dörren till förrådet blev det stopp.

Jag har nämligen "lite" problem med förrådet, det åker upp eller ned hela tiden, och det är värst på våren, som nu t.ex. det hade sjunkit ned så dörren tog i altangolvet. Det fiffiga var att domkraften som jag brukar använda för att åtgärda problemet var inne i förrådet! Jag lyckades med hjälp av ett järnspett och att jag utnyttjade alla mina kroppskrafter väga upp ett hörn på förrådet några millimeter och satte en bit masonit i springan och det räckte för att jag skulle få upp dörren, det också med en hel del kroppsansträngning. Men sedan gick det lätt, fram med domkraften och ett lyft på fem centimeter och problemet var ur världen för i år.

Efter det fick jag tid att söka riktiga vårtecken, det är tur att jag har en kamera med kort närgräns annars hade jag inte lyckats fota ett enda vårtecken, för det fanns, men dom är små.

Jag tycker det är otroligt i alla fall, där krokusarna som jag fotat krypit fram var det tjugo centimeter snö för en vecka sedan. När jag masat runt ett tag och hittat en hel del små växter höll jag själv på frysa fingrarna av mig så jag åkte hem.

Hans, med blå i stället för gröna fingrar.