Framtiden ljusnar.

Det ljusnar i söder.

Nu känner jag mig lite piggare för varja dag så även om det går med snigelfart så går det inte bakåt i alla fall.

För en vecka sedan den tjugofemte åkta jag tillbaka till Sunderby Sjukhus med full fart, ambulansmännen frågade om dom skulle sätta på sirenerna, jag var frestad att svara ja men insåg att det var lite barnsligt eftersom det i så fall bara var för att jag skulle tycka att det var häftigt, mitt tillstånd krävde nog inte sirener.

Ambulansmännen (och kvinnorna) förresten, vad dom är duktiga! Jag är svårt imponerad, dom tar hand om en på ett proffsigt sätt och dessutom lugnt vänligt och varsamt, dom ska vi vara rädda om.

Bara på min resa från centrala stan till Sunderbyn hann dom ta alla prover som dom som skulle ta emot mig på sjukhuset ville ha, dessutom skicka proverna från bilen till mottagarna. När jag kom dit så visste dom allt om mig, ja inte allt, men allt dom behövde.

Det var bara att skaka hand med en sjuksköterska och en doktor, prata några ord med dom, få en spruta som omedelbart gjorde verkan, (skön känsla) det kändes som bomull i bröstet när hjärtat slog med rätt hastighet igen. Sedan ligga kvar en stund, och åka hem, nu var det inte frågan om några sirener, det var taxi som gällde.

Hans, mer imponerad och nöjd med sjukvården för varje besök.