Kultingar.

Grisbarn.

Nu har suggan i Stadsparken fått barn, för några dagar sedan nedkom hon med två stycken välartade grisbarn, så kallade griskultingar. För mig blev nedkomsten en total överraskning, jag hade ingen aning om att kommunen ställt ut en dräktig isgris men så var det tydligen.

Nu är det väl ingen risk att man får se kultingarna växa upp, risken är väl i stället att dom längre fram i vår kommer att tyna bort, men så är livet, även om det i isgrissammanhang är betydligt kortare än vad vi tänker oss för egen del. Jag tror att det blir suggan, eller grismodern, för att inte låta vanvördig, som kommer att leva längst, hon har liksom mer att ta av.

En sak är säker, när blidorna och senare våren kommer så ska inte jag ta mina promenader förbi den faderlösa grisfamiljen, det känns för sorgligt att se dom tyna bort, nu är ju jag ovanligt känslig för att vara människa, jag tror säkert att det kommer att finnas folk som skrattar åt förfallet när grisarna blir mindre och mindre.

Hans, som gillar smågrisar.