Förnedrad.

Här går det undan...eller?

Nu är mitt självförtroende nere i skoskaften, i dag när jag cyklade hem från kolonilotten hade jag naturligtvis motvind, det kändes motigt, men jag trampade på och tyckte att jag kommit upp i en icke föraktfull hastighet när det plötsligt knastrade i i småstenarna som ligger kvar efter vinterns halkbekämpning och en cyklist passerade mig i hög fart.

Först reagerade jag inte, jag är inte fulltränad än efter att bara cyklat två gånger i år, men sedan fick jag se att det var en gammal kärring som cyklat förbi mig med full fart, men vad f-n! Så får det väl inte gå till? Nu vill jag inte höra nåt om att man säger käring till någon man är kär i, i detta fall var det inte så, ni kanske observerade att jag stavade med två r, då menar man kärring.

Naturligtvis tänkte jag att jag skulla cykla i kapp henne och säga att så där gör man inte, men nu kom nästa förnedring, jag cyklade som en dåre ... tyckte jag, och jag kom inte närmare, hon drog ifrån ändå mer liksom bara för att dj-las. Till råga på eländet var hon inte lika välbyggd som jag, hon var ganska fet. (jag hoppas hon läser detta och känner igen sig)

När jag insett det lönlösa i den vansinniga jakten så stannade jag och klev av cykeln och låtsades meka lite med den utifall någon lagt märke till mitt tillkortakommande, sedan cyklade jag sakta hem.

Hans, som börjat titta på moppar.