Älgfrossa.

Ser ni älgen?

I dag när vi gick vår motionsrunda upptäckte jag en älg! Det är inte så vanligt att träffa älgar inom stadsbebyggt område. Jag antar att det var mitt forntida liv som älgjägare som gjorde att jag upptäckte älgen som låg och slappade  femtio meter från trafikerade gator åt alla håll.

Nä nu ska jag sluta att glänsa om fornstora dar, så här var det: när jag kom gående var det en gubbe(säkert femtio år) som började prata med mig, han ville veta om jag tyckte synd om honom för att han hade så mycket snö att skotta, jag sa att det tyckte jag inte, han såg ut att behöva motion. Nu blev det pinsamt, han stod nog och väntade på att jag skulle gå vidare, jag stod kvar och tänkte att där fick han lite att tänka på.

Antagligen för att få mig att gå vidare sa han "ser du älgen som ligger och slöar lite längre fram". Det hade jag inte gjort! Han fick som han ville, jag fortsatte för att komma närmare älgen som inte verkade bry sig om mig, jo lite, han vände öronen mot mig och vickade lite grand på dom, det var nog för att pejla in mig.

Jag tog ett kort på den, tyvärr hade jag inte rätt kamera med mig för att kunna zoma in den, men det blev ett kort i alla fall. Jag fortsatte och efter ett tag mötte jag min fru som kom från andra hållet så jag berättade om älgen så hon också fick se djurens konung i full frihet.

Nu måste jag berätta varför min fru och jag går från var sitt håll på motionsslingan, jag har för långa ben, säger hon, vi kan inte gå i takt! Nu är det inte bara längden, enligt mig i alla fall, det är kraften och snabbheten i mina ben som gör att vi inte följs åt, om vi gör det kommer hon hem helt tröttkörd och jag har förmodligen frysit ihjäl efter vägen på grund av att jag gått för sakta.

Hans, som själv blir förvånad över hur mycket man kan skriva om en älg.