Koll på kolonilotten.

Spår i snön.

 

I ett vårvinterväder som inte kan vara bättre åkte vi i dag till kolonilotten. Man kanske tror att där är väldigt tomt vintertid, det är det inte. Kolonister kryllade det inte av trots det fantastiska vädret, men liv och rörelse verkar det vara om man ser på spåren i snön.

 

Det verkar vara mycket harar på koloniområdet, spåren efter dom är i majoritet bland några få råttspår och lite fåglar, sist vi var här hade en skata hoppat omkring på altanen. Jag är inte en sådan spårare att jag såg på spåren att det var en skata, det kunde lika gärna varit en kråka eller någon annan fågel i den storleken men eftersom jag såg en skata sitta på taket hos grannen så fick hon skulden för dom spåren.

 

Skulden och skulden förresten, varför ska jag skuldbelägga en stackars skata för att hon hoppat i snön, det är klart att visst är det lite stillsamt vackert med ett orört snötäcke men så egennyttig är jag inte så inte fåglarna också får ta sig en promenad på vår kolonilott.

 

Nu kan jag inte skylla alla spår på harar, möss och skator, skidspåren som syns tillexempel är dom oskyldiga till, där är Stefan den skyldige, trots att vi erbjöd honom att åka bil med oss så tyckte han, och med all rätt, att det var sportigare att åka skidor när han skulle hälsa på oss på kolonin.

 

Hans, lite solbrunare och tröttare efter dagens äventyr.

 



Sjukdom.

På tisdag morrgon mötte jag dom, förkylningsbacillerna, sedan har vi följts åt, eller man kan säga att dom har tagit min kropp i besittning, antagligen trivs dom med mig, mitt förhållande till dom är det motsatta. Jag tycker det är ett elände att vara förkyld, jag tycker så synd om mig själv så jag tror ingen, hur deltagande dom än verkar kan förstå hur svårt sjuk jag faktiskt är, se fotot ovan, ingen kan väl säga att jag ser pigg ut?

Jag har en fru som försöker få mig piggare med muntra kommentarer som att "nog ska du se att du överlever det här", eller "det brukar gå över", brukar och brukar, nog vet jag att en och annan blir frisk från en förkylning men vad är det som säger att det går så lyckligt den här gången? Jag har bett att hon ringer till ambulansen och ber att dom håller sig beredda om det skulle behövas, hon säger att hon inte har haft tid än men hon ska snart! Då kan det vara försent!

Jag får se om det går över till i morgon, då är vi bortbjudna och jag vill ju inte förstöra festen genom att stanna hemma, åka dit sjuk kommer inte på frågan. Det är tur att man är en hårding, det är klart jag är frisk i morron, om inte så  kanske min fru åker iväg i alla fall, vem ska då sköta mig? Nä jag tror jag ska ta en magnecyl i kväll, det brukar hjälpa.

Hans, som det är synd om just nu.

Gråsjälören.

Stefan äter korv på Gråsjälören.



I dag har vi gått till Gråsjälören, det är inte så märkvärdigt, det hade hälften av Luleås befolkning också gjort. Det kryllade av folk både på isen och på ön, min fru bjöd Stefan och mig på varmkorv med bröd, det var mest för att vi skulle orka hem igen. Tack vare dessa korvar gick hemfärden över förväntan, lite trötta i benen var vi nog, inte Stefan förståss, han är ju bara drygt förtio, men vi nära åttio kände nog att vi gått lite mer än vanligt.

När jag skulle skriva det här började jag fundera, vad heter ön egentligen? Heter den Gråsjälören eller Gråsälören, det blev till att googla, jag lutade åt Gråsälören eftersom jag trodde att ön är döpt efter en gråsäl, oj vad fel jag hade, Google hade ingen aning om vad Gråsälören var medan Gråsjälören fick Google till att riktigt sprattla till, det stod sida upp och sida ned om Gråsjälören.

Jag tyckte det var konstigt för nog borde ön vara döpt efter en säl och inte en själ, men nu har jag löst problemet i alla fall i mitt eget huvud, det måste vara något dialektatalt. Jag tror att det var tänkt att ön skulle heta Gråsälören för att det kryllade av gråsälar runt ön, men då kom dialekten in, jag tror att när Luleåborna med omkrets skulle säga säl blev det själ på grund av dialekten.

Om någon har något att invända mot den teorin så rätta mig gärna, till exempel genom att skriva i "kommentarer" i min blogg.

Jag vill påpeka att detta var för länge sedan, nu pratar dom flesta Luleåbor en prydlig svenska utan några dialektala utsvävningar åt något håll, möjligen då förutom jag, men jag pratar nederluleådialekt och den är lite bonnigare, men passar mig perfekt.

Hans, som aldrig har haft förstånd att skämmas varken för dialekt eller nåt annat.

Människovanten.

 

I lördags var vi med och tillverkade en vante, det var inte vilken vante som helst utan en vante som tillverkades av människor och med människor.

 

Det var Luleå kommun som bestämt sig för att invånarna i Luleå skulle tillverka världens största tumme på isen i norra hamn, på lördag morgon ritade man upp mönstret på isen och klockan tolv skulle tummen vara klar, det blev inte bara en tumme utan handen och en bit av en arm blev det slutliga resultatet.

 

Som ni förstår är det ni ser här ovan tvåtusenfyrahundra människor som trängt ihop sig inom det uppritade mönstret. Kommunen hade kollat isen och garanterade att den höll, det gjorde den, men just när det hela var klart knakade isen oroväckande, det blev lite oroligt men ingen panik, vi har inte så lätt att gripas av panik i Luleå.

 

Den röda pricken i mitten är jag! Jag sträckte upp kameran över huvudet och tog kortet! Nä nu ljög jag, fotot är taget av en fotograf som satt i en helikopter, han heter Per Pettersson och är inte någon som jag känner men det står ju så under fotot så det litar jag på.

 

I dag har vi varit till kolonilotten, det var fortfarande för tidigt att sätta potatis, vi hittade nämligen inte igen potatislandet under snötäcket, men vi ger inte upp, nästa gång vi åker dit ska vi utvidga sökandet.

 

Hans, som nu relaterat för helgens äventyr. 

Hamnkranen igen.

Nymålad kran.

Visst är den vacker? Vi promenerade på isen i går så jag såg hamnkranen från havet, den är ju fantastisk. För ett par år sedan tänkte man riva kranen! Det upprörde många människor, bland annat mig, det gick så långt så det anordnades en demonstration genom stan där vi protesterade mot rivningsplanerna, och se, det hjälpte, det bestämdes att kranen skulle stå kvar och dessutom rustas upp. Det gjordes i somras och den blev otroligt vacker, visserligen sas det att det kostade någon miljon att få den i det skick den är nu, men vadå, det är värt vartenda öre och jag märkte då inte av det, inte ekonomiskt i alla fall.

Jag brukar säga att det är den enda demonstration jag gått i, det är inte riktigt sant, jag har gått i en tidigare, men jag minns inte vad jag då var med och demonstrerade för eller mot. Det jag minns däremot var att jag gick den tillsammans med vår dotter, jag tror hon var fyra - fem år och jag tyckte väl att det var på tiden att hon fick lära sig en sådan viktig sak, nu vet jag inte om det lämnade några spår eftersom jag inte vet vad hon har för demonstrationsfrekvens i dag. ( det var så långt ord så jag nästan blev andfådd av att skriva det)

Det känns i alla fall bra att jag varit med och påverkat att kranen blev kvar även om det var en icke avgörande insats. Jag har ett svagt minne av att det skrevs i tidningarna att man i stället skulle ställa dit något konstverk av något slag, jag tycker kranen är det bästa konstverk man kan tänka sig.

Hans, som är nöjd med insatsen.

Isvägen.

Isvägen.

 

Isvägarnai Luleå är fantastiska, vi har inte tidigare varit ut på dom i år men i dag blev det av, vädret var fantastiskt, solen lyste från en molnfri himmel, nästan ingen vind, cirka tio grader kallt. Vi hade vissa planer på att gå ut till Gråsjälören som är isvägens yttersta utpost, men när vi kom ned på isen tyckte vi det såg ut sååå långt bort så vi höll oss till den del som går från Norra hamn till Södra, det var tillräckligt för oss även om jag inte tror att det blev så mycket kortare sträcka, men det kändes kortare eftersom man såg civilisationen på nära håll hela tiden.

 

Efter isvägspromenaden gick vi till Kulturens Hus och åt lunch, mätta och belåtna gick vi sedan och kollade på konstutställningen, tavlorna var väl så där, en del av dom skulle jag ha gjort lika bra, en del skulle Nelly som är tre år fixat, men sedan kan man ju säga varför har vi inte gjort det då! Vi kom inte på det helt enkelt, men det gjorde han som gjort tavlorna.

 

Vi såg också en utställning som gick ut på att lyssna på radiokommunikationen mellan räddningstjänsten, ambulans och polis den kvällen när Olof Palme blev mördad, det var starkt, trots att det är så länge sedan nu och man kände till hela förloppet så kändes det.

 

Vi fortsatte dagen med att gå till det i mina ögon populäraste stället på hela Kulturens Hus, biblioteket. Där satt vi och läste tidningar en stund, sedan raka vägen hem, båda nöjda med dagen.

 

Hans, som motionerat både ben och huvud i dag.

Fotosafari.

Stefan fotar.

 



Vi har haft en nattgäst i natt, det är Stefan som sovit över vilket inte händer allt för ofta nu för tiden. Det hela började med att vi skulle på teater i går eftermiddag men strax innan vi skulle dit fick vi veta att teaterföreställningen var inställd på grund av sjukdom! Snopet.

Nå Stefan blev kvar över natten eftersom han redan åkt in till stan för teaterbesöket som inte blev av. I dag när vi vaknade flödade solen över allt och alla här i Luleå så Stefan och jag bestämde oss för att dra ut på en fotosafari, det är en företeelse som händer någon gång då och då. Företrädesvis sker liknande safaris på våren när vi går ut för att fotografera vårfåglar, nu är detta inte alltid så givande eftersom fåglar har vingar och flyger sin väg så fort man höjer kameran.

Nu blev det nästan samma sak, vi bestämde att gå ut till isbrytarna och fota dom på nära håll, nu vill jag inte påstå att dom har vingar och flög iväg, men borta var dom redan när vi kom till deras kajplats. Man får väl hoppas att det var för att dom var ute på havet och jobbade. I stället fotade vi varandra ( en sak som vi kunde gjort hemma) samt en massa snödrivor och andra än så länge fasta föremål, vi får väl se om en månad hur eviga dom var.

Det var i alla fall en härlig promenad, när vi gick mot isbrytarna hade vi solen i ansiktet och vinden i ryggen, det var skönt, hem var det tvärt om men hem nåste man ju.Nu är vi hemma, Stefan ligger på soffan och vilar sig efter utflykten medan jag pigg som en ekorre sitter här och bloggar.

Hans, som det verkar evigt ung.

Vårsol.

Vårsol.

 

Äntligen har vi fått fina vårvinterdagar, solen vräker sina strålar över oss och dom vita snövidderna, det är fortfarande lite kyligt, man kan inte påstå att solen värmer, jo lite grand, men inte tillräckligt för att värma upp luften. Men det är tillräckligt för att värma upp en människa som vistas i solstrålarnas sken.

 

På bilden ovan ser man långt bort två prickar, i storlek ungefär som flugskit, det är det inte, det är faktiskt två människor som promenerar på isvägen, så små blir vi på några hundra meters avstånd. Med hänvisning till det, hur små ska vi inte upplevas när vår Herre tittar ned på oss. Tänk på det, ni är små som flugskitar på lite avstånd, inte direkt något att förhäva sig över.

 

För övrigt är det nu man ska vara ute, det är jätteskönt så länge man håller sig i solen och att göra det är inget större problem eftersom den lyser rätt så vitt omkring. Sedan beror det ju vad man gör ute, jag skriver ur en pensionärs synvinkel, det betyder att jag inte går ut för att göra nåt speciellt utan för att få frisk luft och lite sol-D-vitaminer på köpet och med dom förutsättningarna är det inte svårt att med lite planering röra mig i solstrålarnas varma sken hela tiden.

 

Som alla ser som läser detta har man som pensionär en rätt så lättjefull tillvaro, jag hoppas ingen missunnar oss, fortare än ni tror får ni åtnjuta samma förmåner, en nog så liten men jämn månadslön som bara kommer.

 

Hans, som känner hur D-vitaminerna gör sig hemmastadda på min lekamen.

 



Nu börjas det.

I dag har vi köpt några sticklingar, vi har också satt lite frön, man får  vårkänslor trots att vi har minus tolv grader, ute förståss, här inne är det plus 22, det är lite för varmt men det är vad vi är vana vid så det får ingen ändra på.

Dom här två lådorna kommer nog att utökas så man kan slösa med plantor när det är dags att plantera ut dom i rabatter och blombänkar på vår kolonilott. Det är dit dom ska, och det blir fler med tiden, jag vet hur det brukar vara innan den sjunde juni, det är då frostnätterna är över enligt hävd och erfarenhet, då har vi en hel del på altanen här i stan, om vi inte glömmer bort att vattna förståss.

Det är mest min fru som sköter om dom med vattning och annat pyssel, jag har i och för sig den viktigaste uppgiften, det sägs ju att man ska prata med sina blommor, det sköter jag. Fina vårkvällar om det inte är något bra på TV, så sätter jag mig på altanen med ett glas Whisky i handen och småpratar med blommorna, ju senare kvällen blir dess mer pratar jag med dom, man får aldrig några svar men ibland tycker jag att dom nickar när jag säger nåt ovanligt klokt.

Så trevligt kan livet vara i en lägenhet i stan, inte är det bara att stiga upp, dricka morgonkaffe, gå runt lite under dagen, lägga sig när man stängt av TVen,
sova och börja om nästat dag med att dricka morgonkaffe ......

Hans, som tycker att det var trevligare när man hade vårkänslor året om.