Katterifortsättning.

Skön säng.

     

       Katten blev tyvärr inte gammal hos oss, jag vet inte riktigt hur det gick till men efter en vecka lämnade vi tillbaka den där vi hämtat den. Vi saknar den, men en av anledningarna till återlämnandet var att vi fick bara en vecka på oss för att se om den skulle trivas, det är för kort tid, man bör nog ha  några veckor på sig för att för att se hur en katt trivs, så blev det inte. Den sprang runt och jamade på nätterna, jag sover så hårt så mig störde den inte men min fru fick inte mycket sömn, när vi berättade det för förra ägaren tyckte dom väl synd om katten så dom ville att vi skulle lämna tillbaka den och det gjorde vi. Men visst är den vacker?

      Trots att vi bara  hade den en vecka blev vi lite sugna på kattsällskap så vi får se om det dyker upp någon annan katt med tiden. Vi kom på en annan sak också, man blir fast om man skaffar ett djur i familjen, det kan man ju inte bara lämna när man åker bort, så nu får vi se.

     Jag har ju alltid sagt när det blivit prat om att skaffa ett djur i familjen att jag inte ska göra det, jag har ju Inga! Och det får jag väl nöja mig med i fortsättningen också.

Hans, som saknar katten.

Tillökning i familjen.

S*Mira Milaia Jenji.

 

Nu har vi blivit med katt! Vi har ju rätt så länge pratat om att skaffa katt, måndag denna vecka åkte vi till Skellefteå och köpte en katt. Vi hade bara sett katten på bild tidigare, men den är mycket stiligare på riktigt än på bild så vi blev nöjda när vi träffades.
     Jag är inte lika övertygad om att katten tyckte samma om oss, den är nämligen begangnad, den är född 2010-03-31 och har bott tillsammans med en ung familj hela livet för att nu hamna hos två pensionärer, kanske för stor förändring, vi får se.
     Varför den inte kan vara kvar där, beror på att förra ägaren fått en egen baby och det gillade inte riktigt katten, det blev konkurrens så att säga. Det fick vi veta när vi träffades på en kattutställning för ett par veckor sedan, och så blev det så här.
     Katten är alltså drygt fyra år gammal vilket vi tyckte var bra, det tar ju tid att uppfostra kattungar och vi är inte precis unga längre, även om det är lite svårt att förstå, för mig i alla fall, jag hänger inte riktigt med, tiden går för fort.
     För er som inte är kattexperter måste jag kanske tala om att det är en ras som kallas "Sibirisk", och härstammar från just Sibirien. Om det blir några komplikationer beror det nog på att vi inte talar samma språk, jag kommer inte att hinna lära mig Sibiriska innan jag sitter bredvid Sankte Per, men katten kanske lär sig svenska.
     Hur det nu blir med det så har vi i alla fall börjat uppfostra den på vårt sätt, vi var bland annat överens om att den inte skulle få ligga med oss i sängen, nu har den sovit två nätter hos oss, den har legat i sin egen säng när vi somnat och hos oss när vi vaknat bägge nätterna.

Hans, som ska försöka hålla mina läsare uppdaterade om kattens liv och leverne.

Katten på hatten.

Vi har på sista tiden pratat om att skaffa en kattunge, kan detta bli en vanlig syn i framtiden när jag är ute en regnig dag med en katt som vägrar bli blöt om tassarna.
Hans. Eventuellt ny kattägare.

Påsken.

Vad heter du då?

 

Nu har det varit ett ovanligt långt uppehåll i mitt bloggande,  vad det beror på vet jag inte, det har bara inte blivit av att skriva.
Under uppehållet har det varit Påsk och före påsk fick vi ett efterlängtat besök av vår dotter och hennes dotter, som heter Nelly och är det klokaste, sötaste och gulligaste unge som finns, hon har lite hjälp med den titeln av att hon förutom allt beröm jag gett henne är vårt enda flickbarnbarn, är yngst av alla barnbarn och dessutom faktiskt är osedvanligt gullig.

På bilden ovan träffade hon en kyckling som stått på Storgatan hela påsken och naturligtvis måste hon klappa den och prata lite med den, det ser ut som om kycklingen också pratar. Jag hoppas ni förstår att det gjorde den inte! Den är ju av plast.

Det som var fel med gästerna från södra Sverige var att dom stannade för lite länge, en vecka är inte mycket när man bara träffas ett par tre gånger om året.

För övrigt har vi i dagarna börjat tillbringa lite tid på kolonilotten, det känns som vanligt kul att börja åka dit efter vintern. Jag har börjat med att olja in altangolvet, det är ett jobbigt jobb, som jag inte pysslar med varje år som tur är, men i år blev det av. Det känns skönt när det är gjort, utom i kroppen, den värker. Själen får ju inte träningsvärk så det är väl där det känns skönt.

Lite ringrostig är jag men nu har jag kommit igång med bloggen igen så nu kanske det blir lite mer skrivet än på sista tiden. Till våran dotter vill jag säga att du kanske tycker att du kom lite i bakgrunden, men vi älskar dig också.

Hans. Inga är också med, vi är ju ett team.

Grönt.

Grönt i rabatten!

 

Äntligen har vi vår, i går när jag var till kolonilotten upptäckte jag att det lyste lite grönt i rabatterna, då menar jag inte det gröna längst ner och till höger i bilden, det är faktiskt inget som växer utan ett grönt snöre som blev kvar i en nedvissnad blomma i höstas.

Däremot lite mer i mitten på bilden syns några ljusgröna blad, men i ärlighetens namn måste jag erkänna att dom bladen troligen är kvar sedan i höstas men har lyckats behålla lite klorofyll hela vintern.

 

Nä det är bara att lugna ner sig, än växer inget på vår kolonilott, inte ens pelargoniorna som vi lämnat i stugan över vintern, dom frös ju bort vid ett kort strömavbrott i höstas. Lite besvikna på dom pelargoniorna är jag, frysa bort för att det råkade bli fem minus inne i stugan några dagar, vilka veklingar.

 

Nu ska vi beväpna oss med tålamod i två månader till så blir det nog grönt hos oss här uppe i norr också. Än så länge är det bara planering av rabatterna som gäller, om man har vintermössa på sig så man inte fryser örorna av sig.

 

Hans, som inte har känt av vårkänslorna än, kan även bero på åldern.

 

 



Vårvinter.

I dag tinar det.

 

Jag har kollat på kolonilotten, inte är det sommar än, inte ens vår och det ska det ju inte vara heller den här årstiden. Vi har nog blivit lite lurade av det varma vädret som trots frånvaro av sol envist stannat kvar dag efter dag, det har varit rätt så tråkigt väder sista månaden enligt mitt tycke.

 

I alla fall var jag ut på kolonilotten i går, skottade bort lite snö, inte mycket, den smälter snart bort i alla fall, mycket lättare för mig. Jag satt och solade mig ett tag, solskenet var inte speciellt varmt så solningen blev kort. Efter det försöket gick jag runt lite och kom inte på vad jag skulle göra så jag åkte hem.

Före hemfärden åt jag grillad korv som jag fick av grannen mittemot, det är tur när det finns dom som har förstånd att ta med mat, jag hade åkt dit tomhänt.

 

Bara det blir sol åker jag dit igen, Hans.

Löständer.

 

Jag såg i dagens tidning en bild som jag blev väldigt rörd över, visst är den gullig? Inte själva bilden kanske, men den fantastiska idèn som änkan fått, att spara löständerna efter gubben för att få titta på hans leende i stunder av ensamhet. Det är kärlek det, eller kanske ett desperat sätt för att man känner sig väldigt ensam när man är ensam.

 

Nu skulle ju min fru få vissa problem om hon skulle fastna för idén eftersom mina tänder sitter fast, än så länge i alla fall. Men man behöver ju inte härma efter alla goda idéer som man läser om i pressen.

 

På tal om något helt annat, herregud vilket tråkigt väder vi har, den här årstiden ska ju solen lysa från en molnfri himmel och vi ska ge oss ut på skaren och åka spark. När jag var ung, (vilket inte är så länge sedan om man ser det i jämförelse med när Adam och Eva var unga), så brukar vi cykla till skolan på skaren! Nu kanske en del som läser detta tror att vi inte hade någon väg att ta oss till skolan på, men så eländigt hade vi det inte, men det var roligare att cykla på skaren.

 

Som alla som läser det här förstår så händer det inte så mycket i min närhet just nu. Det är med andra ord svårt att komma på nåt att blogga om.

 

Hans, som nu ska äta frukost, mest för att jag har lite långtråkigt just nu.

Hermelin.

Samuel Gustav Hermelin.

 

 

I Hermelinsparken i Luleå står en staty av Samuel Gustaf Hermelin född 4 april 1744 i Stockholm, död 4 mars 1820 också i Stockholm. Gustaf Hemelin hade många titlar, eller vad sägs om: svensk friherre, kartograf, industriman och kolonisatör, det klingar i bondöron minsann.

 

Han hade fina anor, var son till riksrådet friherre Carl Hermelin och Hedvig Ulrika Benzelstierna, hans farfar var Olof Hermelin. Jag har ingen aning om vad det var för figurer men det var säkert fint på sjuttonhundratalet, men då var inte jag född.

 

Nu står han trots sina anor och fryser i Hermelinsparken med snö både på näsan och öronen. Det kommer jag att slippa eftersom ingen människa kommer att ens tänka tanken att jag ska stå staty i någon park över huvud taget och framförallt inte i en park som är uppkallad efter mig. Hur skulle det för övrigt låta med: Hansparken.

 

Gustav Hermelin avlade hovrättsexamen och bergsexamen vid Uppsala universitet 1761 och blev bergsråd 1781. Han invaldes som ledamot nummer 191 av Kungliga Vetenskapsakademin 1771. Elva år senare rese han till Nordamerika för att studera industrier, och upprättade då diplomatiska förbindelser för Sverige med landet.

 

När han kom tillbaka till Sverige drog han igång gruvversamheten i Norrbotten och det är väl av den anledningen han står som staty i Hermelinsparken, jag har inte en aning om vad den parken hette på den tiden men efter att Hermelin ställts dit så var namnet givet.

 

Malmfyndigheten i Gällivaretrakten påträffades tidigare under 1700-talet, men på grund av avståndet att frakta fram malmen blev det förluster och först när järnvägen blev klar i början av 1800-talet blev brytningen lönsam. Hermelins insatser ledde till att stora områden i trakten blev nybyggen och folk flyttade dit söderifrån. Trots de ekonomiska motgångarna var han mycket populär och kallades Lapplandskungen.

 

Man kan ju fundera på varför statyn står i Luleå och inte i Gällivare, men det är klart, det är ju fler människor som får se den i Luleå.

 

Hans, som kan skriva mycket mer om Samuel Gustav Hermelin men inte gör det idag i alla fall.

Bödel.

Snart ett huvud kortare.

Jag läste i dagens tidning en artikel om glömda yrken eller yrkesbeteckningar, där stod det att numera var bödel ett jobb  som inte längre var aktuellt, i alla fall i Sverige. Det är nog bra, inte för att det inte finns människor som man önskar att det fanns någon som hackade huvudet av dom men det enda som jag har emot det är att det är så oåterkalleligt. Om man satt någon i fängelse till- exempel och upptäcker att det var fel, stackarn är oskyldig! Då är det ju bara att släppa ut honom, lite pengar för sveda och verk och allt är frid och fröjd, eller kanske inte, men i alla fall hen lever ju.

Men hur blir det om man har hackat huvudet av någon för att man tror att hen har gjort någonting så hen har gjort sig förtjänt av att bli ett huvud kortare och upptäcker att hen är oskyldig! Tror någon att allt är frid och fröjd om man söker igen huvudet och lämnar tillbaka det. Tyvärr det blev lite fel men här får du tillbaka huvudet, vi har ingen användning av det, vi ska halshugga den som verkligen är skyldig, så ditt huvud blir över.

Om man nu skulle sluta att raljera om halshuggning och prata lite allvar, det är det jag har emot dödsstraff, det är oåterkalleligt. Det finns helt klart människor som gjort sig förtjänt av att avrättas, men tänk om det blir fel..... det går inte att ångra sig.

Enligt experter finns det massor av människor som i dag sitter i våra fängelser som är oskyldiga, men om det upptäcks går det ju att ändra på, men om man hunnit halshugga dom eller på annat sätt haft ihjäl dom, vad gör man då?

Nu blev det mycket om bödel men det finns andra yrken som inte är aktuella i dag, t.e.x biografpianist, amma, gråterska, iskarl, förskärare, (en som skar upp steken vid hovet) likbjudare, (bjöd gäster vid begravningar) och sist men inte minst, sumprunkare... låter lite oanständigt, men var några som ruskade sumparna med fångad fisk för att syresätta vattnet, det var också ett jobb en gång i tiden.

Hans, som ska tänka ut andra jobb som försvunnit, till en blogg till.

Nils Ferlin.

Skulptur av Nils Ferlin i Filipstad 1975

 

 

Nils Johan Einar Ferlin, född 11 december 1898 i Karlstad, död 21 oktober 1961 på Samariterhemmet i Uppsala, var en svensk poet.

 

Jag sitter och läser dikter av Nils Ferlin, det är, eller var en klurig man som man borde börjat läsa för länge sedan, det har jag nog också men det är ett bra tag sedan, jag har liksom glömt bort Nils ett bra tag men i går kväll när vi lagt oss pratade min fru och jag om nåt som jag nu glömt eller kanske inte vill avslöja till eventuella läsare men i samband med det nämndes Nils Ferlin, jag fattar inte varför.

 

I morse satt det kvar i min i vanliga fall tomma skalle att vi nämnt Nisse, (jag tycker att jag börjar bli så bekant med honom nu så jag kallar honom Nisse). I alla fall kom jag på att jag har en bok som bara handlar om Nisse, den är på fyrahundratretton sidor så det är lite att hugga tänderna i. Det har jag gjort nu.

Han är lite suddig på bilden jag hittade, han kanske var full när den togs eller också är det ett överföringsfel.

 

Jag kommer att fortsätta läsa i Nisses bok, det är fantastiska dikter han skrivit, det är ju ingen bok som man sträckläser men den är intressant att bläddra i och läsa lite här och där. Jag tycker Nisse var extremt intresserad av döden, det finns nästan ingen dikt i boken som inte handlar om död och elände, men jag har ju inte läst hela än.

 

Hans, som i dag bjuder på ett litet smakprov.

 

Inte ens en grå liten fågel            Inte ens en grå liten fågel

som sjunger på grönan kvist        och aldrig en björk som står vit-

det finns på den andra sidan        Men den vackraste dagen som sommaren ger

och det tycker jag är trist.            har det hänt att jag längtat dit.

                                     Nils Ferlin

 





Amaryllus.

Amaryllus.

 

 

Vi har en Amaryllis som blommar, fantastiskt fin. Vi har haft flera som blommat, det är min fru som har köpt hem den här och några till. Antingen var det rea när hon var ut och shoppade Amaryllisar eller också hade hon spendersbyxorna på sig för vi har haft flera stycken, alla har blommat, men ingen som den här. Blommorna på bilden har stått så där i flera månader! Nä nu tog jag till, så länge är det inte, men länge i alla fall.

 

Nästa moment är nu att förvara löken så den blommar några vintrar till! Det har vi aldrig lyckats med tidigare så det skulle vara sensation om vi skulle lyckas den här gången, men vem vet, någon gång ska vara den första.

 

Nu börjar jag längta efter vår, det är väl på tiden att vi får sol hela dagen, och en sol som värmer! Nu kravlar den sig upp över horisonten någon eller några timmar varje dag om det är klart väder, några blir det om man klättrar upp på något högt, står man kvar på backen blir det inte länge man ser solen. Och värmen från den är minimal, men den känns lite så nog är det på gång.

 

Eftersom min fru rumsterar om i köket just nu så är jag misstänkt att vi snart ska äta lunch så nu slutar jag så jag inte missar den begivenheten.

 

Hans, som känner att hungerkänslorna kommer när man tänker på mat.

Igelkott.

Snöigelkott.

 

Nu har årets snödjur landat i Stadsparken i centrala Luleå, i år blev det som synes en igelkott. Är det någon annan än jag som funderar på hur det går till att moddelera fram en igelkott i den storleken av snö och vatten?

 

Enligt uppgifter i dagens tidning börjar man med en liten modell som man skär ut i frigolit, (Det låter lättare än i snö och is) den får sedan stå modell när man bygger snödjuret. Den som i alla år byggt djuren heter Hans Englund, (vackert förnamn tycker jag) och är anställd hos Luleå kommun, han lär även vara konstnär vilket kanske är en förutsättning för att få till djuren. Det sägs vara tjugonionde året vi har ett djur som han byggt i Stadsparken. Undrar om han gör snögubbar med sina barnbarn? Om han nu har några, vilket inte jag känner till. Dom eventuella snögubbarna skulle jag vilja se!

 

Om man nu ska vara petig så är det lite fusk med bygget, nosen är gjord av frigolit, och taggarna av spetsade kvastskaft. Men det kanske är en förutsättning för att inte kotten ska ändra utseende vid första dag med plusgrader, taggarna skulle nog smälta ihop snabbt om dom vore av snö.

 

Till isdjuren hör också att man bygger en bana av is från djurets högsta punkt och ner över snöhögen som djuret står på, denna bana är mycket uppskattad av barn.

 

Sedan djuret modellerats fram målas det flera varv med vattenfärger, sist lackas den med ett glasklart lack, det är inget lack som är fullt av skadliga kemikalier utan det består av vatten som man sprejar hela djuret med i flera varv, detta för att behålla färgen lite längre. För det ska alla veta, förr eller senare kommer snöskulpturen att börja smälta och då blir den rätt så fort väldigt ful och rivs och körs bort till någon snötipp, sedan får vi vänta till nästa år innan vi har ett snödjur i parken. Om vi nu får något nästa år, Hans Englund funderar på att sluta, enligt tidningarna, han tycker att han börjar bli gammal och det är ett slitigt jobb.

 

Hans, med mina snart åttio år tycker att han är ung och ger ett gott råd, kämpa på, man ska inte lägga av innan man är helt utsliten.

 



Fortfarande kallt.

Minus 22,6.

 

Det är väl inte nåt att gnälla om, vi ska vara glada att vi inte har haft kallt tidigare i vinter. I morse var det tjugosex komma sju på vår termometer, det är inget skönt, om man nu är så dum så man går ut förståss, och det är man ju. Jag har varit ut, promenerade till Kulturens Hus, det blåser i dag och jag gick i motvind hela vägen, fy f-n vad det var kallt. Hem var det medvind, betydligt trevligare, jag har konstaterat att det inte är kylan som är värst, det är vinden, men det är klart, kyla som man möter är jobbigare än den man har på ryggen.

 

Varför satt jag inte hemma och häckade då så jag slapp frysa, jo på lördag var jag och Stefan till Kulturens Hus och kollade på konstutställningen, ( very kulturellt) det var mycket folk, allt gick bra till dess vi skulle gå hem, då upptäckte jag att jag tappat mina nästan nya handskar som jag fått av min fru strax före jul. Det var bara att vända vid ytterdörren och gå tillbaka för att leta, det började bra, nästan direkt hittade jag en handske, sedan kärvade det till sig, vi försökte gå runt i våra egna fotspår, inte hittade vi den andra  handsken.

 

Vi frågade också all personal vi hittade om någon lämnat in min handske, bara nej av alla. En vänlig själ tipsade mig om att jag skulle komma tillbaka på måndag (i dag) så skulle städerskan varit där och hon lämnade in allt hon hittade i informationsdisken. Vi gick hem, jag frös om höger hand så naglarna nästan lossnade.

 

Därför trotsade jag kylan i dag för att hämta min borttappade handske, jag var helt övertygad om att den skulle finnas där, vilket den inte gjorde.

 

Min övertygelse om mänsklighetens godhet fick sig en våldsam törn, en sak är klar, eftersom jag hade den på mig när jag kom in till konsthallen och skulle ta på mig den innan jag gick ut därifrån och då upptäckte att jag tappat den och dessutom är helt övertygad om att handsken inte kan gå själv så är jag tvärsäker på att någon hittat den och tagit den med sig hem. Vad i helvete gör man med en handske? Så om den som hittade handsken läser det här så hör av er så får ni den andra också, för jag går inte omkring med bara en handske, inte ens på sommaren.

 

Hans, som får gå barhänt i vinter.

 

 

 

Vinterbesvär.

Kolonistugan.

 

 

Arbetsbild.

 

 

Jag har varit till kolonilotten några gånger utan att komma in i förrådet på grund av att altangolvet "frusit upp", då blir det stopp med dörröppnandet eftersom altangolvet är högre upp än vad nedre delen på dörren till förrådet är. Detta är en besvärlig situation eftersom man alltid har ett eller annat som man behöver i förrådet. Bland annat en domkraft som om den är tiilgänglig lämpligen kan användas till att lyfta upp förrådet med så man får upp dörren. Inte så smart att då ha domkraften i förrådet.

 

Nu var det bara att börja med den besvärliga vägen för att öppna dörren, riva altangolvet! Inte hela, men skruva loss ett par golvbräder så man får upp dörren lite grand i alla fall, då får jag tag i domkraften. Golvet är skruvat så det gäller att ha grejer så man kan skruva loss dom skruvar som behövs för att lossa ett par bräder, då går dörren att öppna. Jag har en kraftig borrmaskin som klarar skruvarna, men  den är i förrådet!

 

Jag förstår att en och annan tycker att det är ett ointelligent betende, jag är den första att hålla med, men samtidigt, vad vore livet om man inte klantade till det ibland. Jag tog med "hushållsborrmaskinen" den är med på bilden, helt oduglig att använda i det sammanhanget, den orkar ingenting, jag vill nästan påsta att den är oduglig i alla sammanhang. Jag har vunnit den på ett lotteri, jag förstår att den skänkts till lotteriet. I alla fall, maskinen går att "låsa" sedan vrider jag hela maskinen runt som en skruvmejsel, man blir stark med den, en vanlig skruvmejsel orkar man inte med, tro mig, jag har skruvat tusentals skruvar varje år under mitt arbetsliv.

 

För att få slut på denna historia så fick jag upp dörren, fick ut domkraften, lyfte upp förrådet, la emellan en plankstump när jag hade förrådet på lämplig höjd och det är fixat igen även denna vinter, sedan svor jag (som tidigare år) att till sommaren ska jag fixa det lite mer permanent.

 

Hans, som just kom på att vi kanske ska sälja lotten snart, då är det inte mitt bekymmer.

Jag är tillbaka.

Tindrande vit snöhög.

 

Ja nu är julledigheten slut, det har inte varit någon vit jul i år, mest plusgrader och den snö som kommit har snabbt övergott i slask, ibland har det blivit någon minusgrad och då har gatorna blivit skridskovänliga, om man inte känt för skridskoåkning så har man gått med kanske inte livet men i alla fall benen som insats. Enligt tidningarna har läkarna som brukar operera benbrott och andra brott fått sin julledighet indragen för att ta hand om alla människor som inte haft vett att stanna hemma eller i alla fall ta på någon form av halkskydd när dom gått ut.

 

Men nu har julledigheten gått över, för mig i alla fall till vanlig pensionärledighet, skillnaden är inte så stor. För dom stackare som arbetar, kanske till en viss del för att vi ska få vår pension, men även för att dom själva ska få bröd på bordet kanske det har varit skönt med många röda dagar i amanackan, men jag har kollat, nästa gång det händer är den artonde april, så nu blir det till att knega på ett tag.

 

I dag har jag varit och kollat på kolonilotten, inte gror det nånting där än, inne i stugan såg det ledsamt ut, vi förvarar krukväxter där under vintern, det har alltid gått bra, men i vinter har det varit strömavbrott och krukväxter tål inte minusgrader så samtliga har förvandlats till hängväxter, över krukkanten alltså.

Så det blir till att köpa nya blommor till våren, men det kan ju ha sina fördelar det också, dom var rätt så gamla dom flesta, men det är klart stamfuchsian som jag jobbat på i flera år för att få den till att bli just enstammig, det var synd.

 

Men sånt är livet, har man otur går det åt helvete, men så länge det bara är några pelargonior med mera som fryser ihjäl så behöver man inte gräma sig allt för mycket.

 

Hans som förmodligen har träningsvärk i pekfingrarna efter ett så långt inlägg, och efter ett så långt uppehåll.