Nyårsafton.

Snöbänk.

En stund är det nog mjukt och skönt men jag undrar hur hälsosamt det skulle vara i längden. Men lite mysigt ser det ut.

Hans, som föredrar att stå.

Julafton 2009.

Tomten hade lämnat en julklapp i Nellys julstrumpa, den försökte hon äta upp med papper och allt. Hon skulle säkert lyckats om hon fått jobba i lugn och ro en lite längre stund.

Nu vill jag önska alla som läser min blogg en riktigt GOD JUL.

Hans, väntar på Tomten.

Titta det snöar.

Snö över Luleå.

Nu har vi fått snö så nu ska det väl vara slut på gnället om att vi inte har snö, och snart är det jul. Jag har inte deltagit i det gnällandet jag tycker det är rätt så skönt att gå på barmark, och så har det varit hela hösten med några dyngslånga avbrott i form av lite snö som tinat bort.

Men i går kom det, och vad det kom, det började redan på natten och ökade bara så när det var som värst såg jag knappt vår underbara utsikt som är parkeringshuset Karpen på andra sidan gatan. Vår utsikt är inte dum även om folk som ser den för första gången tycker lite synd om oss för att vi ser rakt in i ett parkeringshus, men jag tycker det är omväxlande, det kommer nya bilar hela tiden, det är omväxlande att sitta vid köksfönstret och kolla, Volvo, Mersa, oidentifierad japanare, kanske en ford för att inte säga Saab, dom blir väl snart unika och då kommer nog dom som tyckte vi har eländig utsikt och vill kolla.

Jag har tänkt på en sak, bra utsikt ser man ju inte så länge, har man sett den ett par år så står man väl inte och glor på den allt för ofta, men det är klart det är kul att visa den för oss stackare som bara har ett parkeringshus.

Jag kom ifrån ämnet, nu har vi snö så det räcker för flera julhelger men det verkar inte ha förstånd att sluta, det lär ska fortsätta över helgen enligt väderlekstjänsten och jag tror på dom enligt mitt tycke är dom rätt så pricksäkra i sina profeterier. Dom flesta tycker ju inte det så det kanske är därför jag tror på dom jag är nog lite tvärsemot ibland.

Hans, som provplumsat i snön.

Vintersolstånd.

Kan det vara det här som är vintersolståndet.

I dag klockan 17,47 är det vintersolstånd, och vad är det nu då, jo det har jag tagit reda på, jag har nog alltid trott att jag vetat och det har har förmodligen dom flesta andra också trott och det är klart det är den dag som på norra halvklotet är kortast under året. Men nu lite mer fakta: Vintersolståndet är den tidpunkt då solen intar sin minsta deklination! Där körde jag fast men då finns ju Wikipedia, det betyder att solen står som lägst på himmlen på norra halvklotet och då blir dagen kortast, och allt det kan man säga med "deklination".

Den dagen brukar inträffa runt den 21 december och i år alltså klockan 17,47. Vintersolståndet förskjuts knappt 6 timmar timmar framåt varje normalår och drygt 18 timmar bakåt varje skottår som infaller vart fjärde år. Omkring två veckor efter vintersolståndet befinner sig jorden som närmast solen, vid "perihelium"? Nu var jag tvungen att slå upp ett ord igen, jag är nog korkad. Perihelium är den punkt i en himlakropps bana där den befinner sig närmast solen! År 2010 ska det ske den 3 jan. klockan 00. Just i den svängen har jorden sin största hastighet kring solen, så håll i hatten.

Att jag skriver det här är för att jag tror att det finns några personer till som inte hade en susning om detta. Och vintersolståndet har alltså absolut inget med sex att göra.

Hans, snart astronom.

Kallt.

Rimfrost på björk.

Nu har kylan kommit till oss också, i dag har det varit -20 hela dagen, egentligen bara 19,2 på vår termometer men den visar säkert för lite, det är ju så att bor man i Norrland så måste man skryta lite med kylan och då blir lätt 19,2 till 20 minusgrader om inte mer. I alla fall så har det inte varit så kyligt i denna vinter så 20 (19,2) minusgrader känns faktiskt rätt så häftigt, men några dagar till så är vi vana.

Jag har gått till OK i dag, cirka en kilometer tur och retur, till att börja med kändes det väldigt kallt, det är ju så att det är delar av kroppen som liksom inte är inkapslade som fryser först, tillexempel fingrarna och tårna men jag hade bra på fötterna och varma handskar så det var ingen fara, men näsan och pitten var värre, jag höll handen över näsan till att börja med men så kom jag på att en näsa kan man väl klara sig utan så jag sänkte så att säga handen för att skydda andra delar av kroppen. Äntligen har jag förstått varför min fru alltid tjatar om att jag ska ta på mig långkalsonger när det år kallt.

Långkalsonger fodrar ett eget kapitel, jag hatar dom, jag har aldrig använt sådana i hela mitt liv annat än någon enstaka gång när jag åkt skidor i fjällen eller för tio-femton år sedan när vi åkte till stugan i Nikkala och det var minus 42, det var det hemma i Gammelstaden också(där vi bodde då) men vi var ju i Nikkala och det ska jag säga då behövs det långkalsonger, drygt minus 40 är kallt.

I alla fall överlevde jag dagens kyla, efter ett tag kändes det inte så farligt, sedan jag kom hem gick jag en promenad till nu med kameran för att fota lite kyla, visst syns det att det är kallt på fotot jag tog och då inte bara rimfrosten på träden utan himmlen, den ser kall ut.

Nu är det bara sju dagar till julafton, hoppas tomten kommer i år också.

Hans, med röda mulen.

Luleå.

I kuriren i dag!

I artikeln står det att "Luleåborna tycker att de har det bra - de är mer nöjda med sin hemort än genomsnittet". Vid en undersökning som SCB gjort två gånger under 2009 har Luleåborna gett Luleå 84 poäng vilket är över genomsnittet, närmaste kommun har 64 poäng. Jag får väl säga att jag håller med, Luleå är rätt så bra tycker jag även om jag inte tänkt så mycket på det, men det kanske är ett bevis på att det är bra man tänker nog mer på saker som inte fungerar.

Så nu är det bara att flytta hit för er som är missnöjda med er kommun, nä förresten kom inte, ni kanske drar med er ert missnöje till oss.

I övrigt är det mer juligt nu än det varit på sista tiden och då menar jag inte julgranar och juleljus utan vädret, vi har just nu 16-minus på vår termometer och har dessutom ett par cm snö så nu är det vitt,vitt, vitt på gator och torg. Trevligt.

Min fru är ute på stan och shoppar och för att inte känna mig ensam och övergiven har jag satt på en julskiva så just nu spelas Stilla Natt i bakgrunden. Det är lite speciellt med juletid tycker jag, dom flesta blir liksom snällare och vänligare, kanske inte jag, man kan inte bli hur snäll som helst då blir man mesig.

Nu är det en vecka till dess vår lilla familj tredubblas vilket förmodligen kommer att märkas, hoppas jag, vi behöver nog ryckas upp lite så vi inte stagnerar helt, så ni är välkommna.

Hans, julfridfull.

Anisbröd.

Anisgris.

Vi har bakat anisbröd i helgen, ja det vill säga min fru har bakat men jag fick grädda. Och en sak till, det blev inga anisbröd utan anisgrisar! Så här är det, vi råkade läsa om julbak(alltså att baka, inte en bak) där det stod att om man var less på dom traditionella anisbröden så kunde man använda kakformar istället för den vanliga sporren som man brukar göra anisbröd med, och så blev det.

Vi nöjde oss med en form och det blev grisar för hela slanten, det var kul, dom blev lite rultiga när jag gräddade dom men grisar ska ju inte vara magra så det var bra. Däremot försvann benen liksom in i rultigheten, men vaddå, dom ska inte gå någostans, dom ska ätas upp. Vi har provsmakat, dom är jättegoda, liksom rundare i smaken (hi, hi) än vanliga anisbröd.

I dag är det vitt på marken! Det har inte kommit många millimeter snö men det var roligt när jag tittade ut i morse och det var ljusare än vad det varit på sista tiden. Om man bara fick folk att stanna hemma för jag ser redan tendenser på att det minimala snötäcket snart nötts bort.

Men till jul blir det kallt och snö.

Hans, amatörväderspåman.

Tomteteater.

Tomten i Stadsparken.

I dag har vi besökt Tomteteatern i Stadsparken, vad är det med det då? Jag vet att den är för barn men vi är väldigt barnsliga efter åldern så vi njöt i fulla drag av Tomtens och Tomtemors krumbukter, det fanns också en hare och två tomtenissar, haren var lite malplacerad tyckte jag men annars var det okej.

Vädret är ju både bra och dåligt, det braiga är att det är så milt, man behöver inte frysa om näsan när man är ute men nog är det tråkigt annars. Himlen har vi inte sett på flera veckor och den lilla snö som ramlat ned från himlen har tinat bort så nu är allt grått, grått, grått. Tomteteatern skulle tjänat på lite vitt på marken men det är det inte.

Men hav tröst, enligt en tidning är det en väderspåman som krafsat lite i någon skjuten stackars hares mage och där sett att julen blir kall och snörik. Kylan kan vi nog klara oss utan men snöandet borde komma igång till veckan så det hinner ligga till sig innan jul.

Hans, som väntar på den riktiga tomten.

Strip 17

Det är inte lätt att bli populär.

Amanda.

Amanda Jensen.

Jag såg och hörde Amanda Jensen sjunga i tv i går, hon sjunger väl bra men vad hon har smala armar och ben, ja hon är ju smal annars också så det är klart stabbiga ben till den kroppen......

I alla fall kunde jag inte komma ifrån att hon såg ut som en streckgubbe när hon sprang omkring på scenen, eller gubbe, streckgumma.

Min mormor hette Amanda, inte Jensen utan Andersson och det var väl väldigt vanligt på den tiden så det var inget med det. Hon var också smal men gick aldrig i kortkort så jag och förmodligen dom flesta andra såg aldrig hennes ben.

Morfar och mormor.

Som synes ett strävsamt gammalt par, jag vet inte vad mormor skulle tyckt om att jag lade ut henne på webben men hon är ju rätt söt så hon skulle nog varit stolt.

Nu ska jag komma till pudelns kärna, i samband med att jag såg Amanda kom jag på en sak, varför i herrans namn kom jag inte på att lobba för att vårt senaste barnbarn skulle heta Amanda, det är ett vackert namn och jag och min mormor skulle blivit stolta. Provsmaka på Nelly Amanda, det flyter lätt över tungan.

Nå jag får väl nöja mig med att vara morfar till underverket det är det inte många som kan kalla sig.

Hans. ovanligt senfärdig ibland.

Julfest.

Kören i Luleås Centrala PRO-förening.

Nu har vi varit på julfest i proföreningens regi, det var en trevlig eftermiddag som började med att vår ordförande Jan-Erik Åhman hälsade oss välkomna därefter sjöng kören några sånger, jag är ingen sångexpert men jag tycker att dom är rätt så bra nuförtiden.

Sedan fick vi kasta oss över risgrynsgröten, inte bokstavligen men vi fick gå fram till grötgrytorna och hämta gröt, skinksmörgåsar fanns på borden liksom mjölk till gröten. Allt var väldigt gott och rikligt tilltaget så dom som inte blev mätta fick nog skylla sig själva.

Efter gröten blev det underhållning av Uno Lindström, en man som spelade dragspel och sjöng så det började spritta lite smått i benen, det hade varit kul med dans till dom bitarna men om det blivit så hade man förmodligen dansat ihjäl sig eftersom kvinnoöverskottet på pro-mötena är väldigt stort. Det har ju en naturlig förklaring eftersom kvinnor lever längre än män, vad det sedan beror på vet jag inte men har en teori om, jag tror att det beror på att dom flesta män dör av att dom arbetat så hårt medan kvinnorna bara gått hemma och skrotat, men vad vet jag.

Sedan Uno (jag blev Uno med honom eftersom vi satt skuldra vid skuldra under grötätandet, dessutom är han gift med en kvinna från Smedsbyn som är min födelseort) spelat färdigt blev det kaffe med julstjärna och efter det lotteridragning (vi hade köpt lotter när vi kom dit.) Jag vann en dvd-film som jag ska se vid lämpligt tillfälle, Inga vann inget men hon blev väl inte allt för ledsen för det. Så gick vi hem.

Hans, nöjd och mätt.

Klappar på gång.

En början.

Vi har tagit ett litet ryck med julklapparna, känns lite tidigt än men bättre det än i sista sekunden. Vi har gjort en överenskommelse med våra vuxna barn att inte kosta på så mycket i julklappar till varandra, vi ville inte sluta helt så någon liten billig klapp skulle det bli, beslutet var gemensamt så nu är det bara att hålla sig till det. Deras barn alltså våra barnbarn är undantagna där får vi slå på stort om vi vill.

Det är nästan svårare när man ska hålla igen så vi har planerat noggrant, det finns ju inget Resia Varuhus i Luleå nu för tiden annars skulle det ha varit ett självklart val eftersom i alla fall förr i tiden, var dom kända för att vara Sveriges billigaste. Jag vet inte om det var så och har beslutat mig för att inte fundera allt för länge på den frågan, dom finns ju inte.

Men det är nu det börjar bli svårt, finns det överhuvudtaget några billiga affärer nu för tiden? Vi har Willys i närheten men det känns konstigt att köpa julklappar där, vilken glad överraskning, "jag har fått en påse skorpor, tjohoo". Nu har vi beslutat oss för Tiimari, den ligger också nära (inga transportkostnader) men den är inte allt för billig, vitsen är att dom har mycket småkrafs och det är billigt, inte i förhållande till vad det egentligen är värt men om man ser på slutsumman så är det bra.

Jag förstår om det här låter gnetigt men jag sa ju att det är svårare at tänka på kostnader än att i stället köpa vad man vill, nu finns det en grej med det man vill också, det är inte säkert att det man vill köpa är vad den som får det vill ha men så har det ju alltid varit så det är både jag och dom vana med.

För att göra en lång historia kort så gnetar jag på och tänker att det är ju tanken som räknas så det så.

Hans, det är svårt att lära gamla hundar sitta.

Skyltsöndag.

Juligt stånd.

I går var vi på julskyltning i centrala Luleå, det var minus sex grader vilket kändes skönt till att börja med men med en fart på trehundra meter i timmen blev det snart kyligt. Vårt mål var Museét, men vi kollade allt som var det minsta sevärt på vägen dit.

Inga handlar.

När vi närmade oss entré till Museét var det stånd på båda sidor om vägen men vi skyndade oss förbi och in i värmen för att värma våra rödfrusna näsor. Där var en hel del försäljning på entréplanet bland annat en dam som sålde väldigt vackra av garn och silvertråd stickade muddar, jag provade en men fick den inte över handen och när hon såg det avslöjade hon att det var nog unga damer som dom var avsedda för. Det tycker jag hon kunde sagt tidigare så jag sluppit göra bort mig.

Högre upp i Museét var det intressanta utställningar, en om hur det var i gamla tider, till och med äldre tider än när jag föddes så nog var det gamla tider minsann. Inte var det bättre förr!

Slobbgräddare.

Ute var det ätbara grejer på gång, vi smakade en bit slobba som några gubbar gräddade i röken från en öppen eld. Slobban var god och gubbarna såg ut som om dom rymt från utställningen "gamla tider".

Falukorvgrillning.

Nordchark bjöd på grillade korvskivor, jättegott, jag fick en skiva när jag kom in från vänster, sedan provade jag hur den smakade om jag kom in från höger men när jag tänkte prova rakt frammifrån spände "servitören" blicken i mig så då gick vi vidare.

Tomten antecknar.

I ett stort tält satt tomten och skrev upp barnens önskemål, jag försökte tränga mig fram genom barnaskaran men barn har ingen respekt för äldre nu för tiden så jag blev inte framsläppt. Jag gav upp och vi beslöt att gå tillbaka mot centrum, med tiden kom vi till Kulturens Hus, där var det knökfullt med en hel del juligheter. Min fru bjöd på fika i kafeét, kaffe och en nybakad Amerikansk muffins med hallonsylt, mäktig men god. Sedan gick vi hem, på vägen hem köpte vi lite matbröd av några skolelever som höll på frysa fingrarna av sig.

Hans, mätt av muffins.

Adventförberedelser.

Lampor på altanen.

I dag har jag skruvat upp 180 lampor i altantaket, sedan har jag kopplat in alla så nu lyser dom. Nä jag driver med er det är naturligtvis ett ljusnät med 180 lampor som jag hänger upp på fyra krokar, en i varje hörn, krokar som jag nu använt för samma ändamål ett antal år, jag vet inte hur länge.

Men första året jag använde arrangemanget och tänt belysningen gick jag ut för att beundra det hela från utsidan, då kom det förbi en man som stannade och beundrade det hela med mig, han tyckte det var fantastiskt tjusigt men mest beundrade han mig för att jag lagt ned så mycket arbete på det hela därför att han trodde på fullt allvar att jag verkligen gjort som jag i början försökte slå i er, han kunde förstå att jag skruvat fast 180 lampor i taket men koppla in alla.... vilket jobb tyckte han och jag höll med.

Det har inte regnat i dag! Kors i taket. Stefan och jag tog en promenad runt Gültzaudden, det var skönt väder och rätt så fridfullt förutom att Stefan surrar rätt så mycket men om man inte lyssnar går det bra. Vi fotograferade flitigt båda två och fick till några fina bilder, som jag inte visar idag.

En fridfull dag som inte varit allt för arbetsbetungande, sedan vi kommit hem gick vi och badade bastu, skönt. Senare har min fru plockat fram adventstakar och placerat ut dom på lämpliga platser så nu är det bara att tända dom. Vad jag förstår återstår det bara lite TV och sedan natti, natti. I morgon är det julskyltning, tiden rusar mot jul vilket jag tycker är bra för då kommer Tomten!

Hans, i väntans tider.

Döden, döden.

Mitt skrivbord.

Enligt min hustru så har det varit läge att städa det ett par år men jag har inte kommit mig för än, det finns säkert saker att slänga men då blir det svårare, tänk om man slänger något som man behöver dagen efter.

För cirka ett år sedan var vi och lyssnade på en föreläsning, förmodligen arrangerat av PRO eftersom jag minns att det kryllade av gamla stofiler där, så jag platsade. Det hela gick ut på att man skule få goda råd om hur man skulle förvalta sin förmögenhet på bästa sätt, det var ingen förmögenhetsdeklaration vid dörren så jag fick också komma in.

I alla fall började föreläsaren med att fråga oss om vi börjat döstäda än, jag fattade som vanligt ingenting innan han berättade vad det var som han menade, att döstäda är när man gör sig av med så mycket som möjligt innan man dör! Enligt honom så är våra barn inte intresserade av saker som vi lämnar efter oss, i alla fall det mesta, så när dom tagit reda på det dom vill ha är det bara en massa jobb med att bli av med resten och det tyckte han inte vi skulle plåga dom med.

När vi kom hem var vi överens om att nu jäklar skulle vi börja städa, det har väl gott så där, jag tror ingen som inte gjort en noggrann förteckning över våra inventarier skulle upptäcka vår insats. Vi har väl burit ett par påsar till Röda Korset men det var knapp så mycket att dom märkt det antar jag, i alla fall har vi inte fått några tackkort, min fru säger att det får man inte men hon vet väl inte hur allt fungerar. Vi skulle också sälja en massa för oss och då också för våra barn onödiga saker på Blocket för att få lite färska pengar att rajta upp, det blev inga pengar, jag är ingen affärsman, dessutom måste vi bestämma oss vad vi kan göra oss av med.

Summan av det hela blev nog att det är inte dax för döstädning än, han tänkte nog på dom som är äldre än vi. Men när är det dags? Det finns inga upplysningar om det ens på Googles.

Hans, som planerar dåligt.

Strip 16.

Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Öl-nöjd.

Bilden symboliserar att jag varit ut på lokal!

Ja det stämmer, i går afton var jag och tre andra gentlemän på Bischop Arms och drack öl i fyra timmar! Om nu någon som inte är van vid öldrickande tycker att det låter länge vill jag bara upplysa om att det är precis lagom, om det eventuellt ska ändras på tiden för konsumerandet är det kanske något längre tid som behövs för att hinna njuta av varje klunk.

Det är före detta arbetskamrater som ställde upp som sällskap när jag skulle dricka öl, jag tror inte att dom på något sätt var ovilliga eller kände sig tvingade att vara med, om jag ska vara ärlig så var det nog jag som hängde på dom. Vi löste absolut inga världsproblem under kvällen men mycket prat blev det, för övrigt blev det mycket öl också.

En trevlig kväll var det men det är tur att lokalen är utrustad med toalett. Det var rätt så mycket andra män där och några enstaka kvinnor men dom störde inte oss och vi inte dem så jag vet inte om dessa människor hade någon betydelse för kvällen.

Hans, som inte känner något sug efter en öl i kväll.

Tråkig plats.

Frusen Stormhatt.

Jag tog en sväng ut till kolonilotten, där är inte så kul nu som det är på sommaren, vi har inte rensat bort växterna som frusit eller vissnat ned, det är jag som alltid hävdat att det ska man inte göra med några flummiga argument som att det är bra för fåglarn, att växterna ska fröa av sig på plats vilket inte min fru trott ett dugg på, med all rätt (jag är lat på hösten), hon vill rensa rent så det ser snyggt ut i trädgårdsland och blombänkar. Men i höstas såg vi ett trädgårdsprogram i TV där man sa att "rensa inte bort vissna växter på hösten det är mycket bättre att göra det på våren", halleluja jag har rätt, har alltid haft rätt och kommer i fortsättningen att ha rätt även om det var olika argument hos mig och i TV.

När jag nu kom dit och klev ur bilen möttes jag av en bedövande tystnad, det fanns inte en människa där, vädret var grått och disigt så inte en fågel var i farten, med andra ord rätt så dött. När man sedan tittade sig omkring så såg man bara vissna växter. Det är positivare komma dit i juli så det blir inte att vi åker dit för ro skull den här årstiden däremot vill vi kolla någon gång då och då att allt är okej.

Jag såg lite spår efter råddjur, dom har käkat upp en del av jordgubbsplantorna men vårt största äppelträd som jag är mest rädd om hade dom bara trampat runt om, kanske beroende att jag sprutat det med råddjursskrämmningsmedel som verkar fungera.

I dag fyller Stefan år, han leve: Hurra, hurra, hurra, hurra. I kväll ska vi hem till honom och gratulera, det blir att käka tårta det vet jag eftersom vi har med en sådan.

Hans, som gillar tårta.

En vanlig dag.

Väderbild från köksfönstret.

Bilden får illustrera hur vanlig dagen är, den lilla snö som kommit har nu börjat visa tendenser att tina bort men det är inte dramatiskt det heller, det blir nog ingen fart på tinandet med 0,5 plusgrad.

Jag har egentligen inget att skriva om men känner pressen eftersom det står att det är tre dagar sedan jag skrev senast, var i hela friden har dom dagarna tagit vägen? Är det någon mer än jag som tycker att tiden går mycket fortare nu än tidigare? Jag har funderat på om det kan vara så att jorden har börjat snurra fortare, liksom i smyg, nåt är det. Som jag känner är det måndag och hips vips lördag utan att man har en aning om hur det gick till.

Nu är lördag inte så dumt då har vi sovmorgon! Naturligtvis säger någon nu "ni är pensionärer ni har alltid sovmorgon", så är det inte, vi vill ha ordning och reda på tillvaron vilket kanske förvånar en del som känner mig men jag stiger upp halv sju varenda dag utom lördag och söndag då vi sover så länge vi kan, annars skulle det ju inte vara någon skillnad på dagarna, eller hur.

En annan vana som vi har är att jag väcker min fru med morgonfika både lördag och söndag. I begynnelsen på att vi började dela säng och säte var det inte populärt, hon ville sitta vid köksbordet och fika men jag är envis så även om jag nästan fick binda henne i sängen och en del dagar när hon lyckades smita upp bar tillbaka henne så började hon gilla det, och nu tror jag att hon tar det för självklart att så ska det vara på helgerna. Jag har det i generna eftersom vi som barn alltid gjorde så på söndag att vi som var äldst kokade kaffe och serverade våra föräldrar på sängen, där satt vi i samma säng två föräldrar och sex barn i olika åldrar och fikade och spillde.

Nu är det lugnare, men det tar rätt så länge att morronfika så det blir inga tidiga morgnar på helgerna. Men det är skönt, jag rekommenderar det varmt. Tänk bara att få ha sin fru bredvid sig i sänghalmen extra länge bara för att det är helg! Det är för övrigt där fruar passar bäst.

Nu är vi i alla fall uppe och påklädda och kommer så sakta igång med saker som behöver göras för att livet ska fungera.

Hans, nöjd med starten i dag.

Abraham.

Frej Lindqvist.

Det är några dagar sedan vi sågs på bloggen men det är så "örkt om" (mycket att göra enligt någon dialekt som jag glömt varifrån den kom).

På måndag kväll var vi till Biblioteket för att närvara vid något som kallas "Kura i skymning" Jag vet inte var det uttrycket kommer ifrån heller (det är mycket jag inte vet) men det var Föreningen Norden som arrangerat det hela på temat krig och fred. Man hade anlitat Frej Lindqvist att kåsera om sin bok som inte kommit ut i Sverige än men lär vara utgiven i Finland, till och med på svenska!

Frej var underhållande hela tiden, Han förhöll sig mest runt en anfader som hette Abraham Lindqvist. Denna man var född 1696 i Småland och död 1801! Blev alltså 105 år och levde under tre århundranden! Enligt Frej var han en riktig karlakarl runt två meter lång och otroligt stark. Han jobbade som Karolin åt bl.a. Karl XII och var faktiskt med som livvakt åt Karl när han fick en kula i skallen, det var inte Abrahams fel, Karl skulle envisas med att klättra upp och titta på vad fienden gjorde även fast han blev varnad för sådana dumheter, men så gick det åt fanders också. Abraham stod nedanför och fick först Kalles hatt i skallen och sedan kom Kalle själv i famnen på honom.

Efter det äventyret hamnade han i Norge och fick vara med om den hemska marschen över fjällen när halva svenska armén frös ihjäl, men inte Abraham han kom helskinnad hem. Han var som jag sa otroligt stark det sägs att i en strid mot kosacker kastade han en häst med ryttare och allt över en gärdsgård, fast kosackhästar är ju små, tror jag.

Frej avslutade det hela med att läsa "Sven Duva" för oss, det var den bästa uppläsning av Sven Duva jag någonsin hört, det var nästan som om man var med på bron där han dog. Tack för det Frej Lindqvist.

På tisdag var min fru och jag på en informationsträff som kommunen anordnat för godemän, jag var mest med som livvakt till min fru, man måste ju gå genom centrala Luleå efter åtta på kvällen och det har ju vi så liten erfarenhet av nuförtiden. Men

det var lugnt, allt elände som man läser om i tidningarna hittar dom nog på själva.

I kväll är det lugnt så då ska vi glo på teve, man får inte fyrkantiga ögon om man tittar mycket på teve, det har jag hört i ett program som heter Smartskalle.

Hans, lite klokare igen.

Jag läser en bok.

Pocket.

För några dagar sedan kastade jag mig över "Smugglarkungens son" av Bengt Pohjanen, det är enligt mitt tycke en fläckvis jobbig och ofta rolig bok. Jag tycker att han har roliga meningar som till exempel när man skriver om kvinnor på byn som övergett sin familj för någon predikant och man var helt överens om att det beror på lidelse "i synnerhet den lidelse som sitter i födslodelarna och som får mödrar att överge sina barn. Det är ju som att lämna korna omjölkade och gå på dans." En sådan mening får mig att skratta, eller om "jordemodern Hilma som blivit osams med barnmorskan för att hon förbjudit Hilma att ens närma sig en barnsäng för att hon hade TBC, det förstod Hilma inte alls. Baciller? Ta hit dom så ska jag hälla dom i filtallriken och äta upp dom. Det som inte syns är inte farligt. Den unge som inte tål lite baciller var inte duglig för livet och kunde lika gärna dö."

Men ibland skriver han så knepigt så i alla fall jag inte förstår vad han menar, men det säger kanske mer om mej än om boken. Men lite jobbiga meningar finns det, som den här angående aspar när det börjar blåsa "Först en, sedan en till och till slut svajar hela dungen.Världen vidgas och hela kosmos fladdrar.Allt ligger plötsligt framför mig som en hög apelsinskal. Världen är. En förundran föds på tungan: Allt är." Vad då apelsinskal ? Är det bara jag som tycker det är lite knepigt?

Nu var det inte meningen att jag skulle börja recensera böcker i den här bloggen, det bara blev så, jag planerar inte så mycket vad jag ska skriva, jag bara skriver det som huvudet är fullt av just när jag sätter mig vid datorn. Det kanske var en onödig upplysning det har väl alla som läser bloggen upptäckt för länge sedan. Om ni är läsvan och har ett livligt entellekt så läs boken, jag tänkte ge upp till att börja med men nu har jag liksom kommit igång så jag kommer att läsa ut den trots att jag kanske inte uppfyller kriterierna som jag själv ställt upp.Om ni tycker att bloggen ändrar karaktär efter det här så är det Bengt Phojanens fel eller förtjänst, då har jag blivit påverkad.

Hans, Opåverkad än.

Chockad.

"Du var en god vän" skriver en skolkamrat i kondoleansboken på Språkskolan i Haparanda.

Alla har väl läst om den åttaåriga flickan från Torneå som efter bara en knapp veckas sjukdom dog i svininfluensa! Hon tillhörde inte riskgrupperna på något sätt enligt medierna, blev förkyld och fick lunginflammation, föräldrarna gick till vårdcentralen men blev efter provtagning och undersökning hemskickade, på natten dog hon.

Det är grymt, om det skulle vara åldringar med nedsatt imunförsvar och annars lite krassliga som dog av influensan skulle man väl ha mer förståelse för det, men en åttaåring som är helt frisk innan, då är det allvar. Det är ju så också att när man hör att folk dör i England eller något annat land så låter det inte så farligt men när det är så nära känns det värre.

Hon gick ju på på Språkskolan i Haparanda så det gäller inte något annat land heller. Nu försöker man få vaccin så fort som möjligt för att vaccinera alla skolbarn i Haparanda men det är problem, först är det så att det finns inte tillräckligt med vaccin, sedan är många elever förkylda eller har influensa och då kan man inte ge vaccin (fortfarande enligt media).

Nu tror jag att alla börjar förstå att det är allvar, det som är trist är att det finns så många förståsigpåare som gör uttalande och inte vet ett dugg mer än vad jag gör, och det är inte mycket. Det verkar vara drygt en och enhalv miljon svenskar som är vaccinerade i dag och nästa vecka skulle det komma en miljon doser till så smittspridningen kanske hejdas.

Det blev en dyster blogg idag men jag känner verkligen för föräldrarna till flickan så det är inte läge att flamsa på som vanligt, men ni som läser ska inte bli allt för oroliga, man vinner ju aldrig en miljon på lotteri så varför ska man ha så otur så man får svininfluensa.

Hans, som tycker svininfluensa är ett fult namn.

Tobias.

En till oss närstående Tobias.

Tobias har namnsdag i dag, vi får gratulera, dagen till ära beslöt jag mig för att kolla upp Tobias lite. Enligt Wikipedia fanns det år 2007 totalt 30634 personer i Sverige med namnet Tobias, varav 21049 med det som tilltalsnamn. Det är en hel del Tobbar med andra ord men jag är inte så impad eftersom det finns tre gånger så många Hans!

Tobias är av hebreisk ursprung och betyder "Gud är god". Tobias är huvudperson i Tobits bok, en av Bibelns apokryfiska böcker. Tyvärr måste jag erkänna att jag inte hade en aning om vad en apokryfisk bok var, men det var för ett par minuter sedan, nu vet jag att det är en tvivelaktig( till värde eller äkthet) bok. Apokrypiska böcker kallas några gammaltestamentliga böcker som inte var med i den fornjudiska skriftsamlingen. Jag vet inte om jag kommer att ha nytta av den informationen men jag vet.

Ja vad gör då Tobisarna? Ja den som vi nu är närmast intresserad av lever loppan i Uppsala, men andra då, ja dom är rätt så kreativa, jag har hittat politiker, författare konstnärer, musiker och till och med en kommendör i Frälsningsarmén. Det finns också idrottsmän av olika sorter men där tror jag inte "vår" Tobias kommer att skörda några lagrar. Det finns ett register som heter Tobias Registret och där är över 12 miljoner personer registrerade och vävnadstypade. Det är alltså över potentiella stamcellsgivare och startades 1992.

Det finns väldigt många Tobiasar som är fotografer, kolla in Tobias Fischer, www.fotografiskbild.se/ det är inga dåliga foton. En annan trevlig typ är Tobias Persson www.tobiaspersson.net/

Nä nu får jag ge mig, informationen om Tobiasar är outtömlig men jag är glad att jag känner en.

Hans, övergooglad.

Tiden går.

Denna välartade yngling heter Hans.

Eftersom min far var väldigt mycket för fotografering finns det en del bilder från min barndom, på den tiden var det inte färg som gällde men trots detta har jag här en färgförstoring sedan jag var i fem till sjuårsåldern. Det låter som ett trolleri men så här gick det till, det kom en gube hem till oss och ville göra en förstoring i färg på något svart-vitt foto som man gärna ville spara för eftervärlden och naturligtvis blev det ett foto av mig när jag leker häst med en uppstoppad and.

Hur det gjordes har jag ingen susning om, men på något sätt har människan lyckats få färg på fotot, han hade ingen aning om vilka färger som var dom rätta så det har han gissat, därav min otroligt svenskgula hårfärg, jag antar att jag på den tiden hade vanlig råttfärg på håret, numera är det silverfärgat så allt blir inte fulare när man blir äldre. Gräset och träden var ju lättgissat men i övrigt så stämde det dåligt, men ska man vara ärlig så nog var det bra gjort ändå med dom resurser som fanns för nästan sjuttio år sedan.

Hans, som kastat en blick tillbaka.

Faktoider.

Skvadern är en faktoid ?

I dagens morgontv recenserade man en bok som heter "Faktoider" jag måste erkänna att jag aldrig hört ordet förut, men nu vet jag vad det betyder, faktoider är försanthållna osanningar, låter det konstigt? Det är alltså saker som man hört och trott är sant och riktigt inte alls är sant utan en total osanning eller bara svammel.

Jag har tagit reda på saker som definitivt är faktoider och av någon outgrundlig anledning fastnade jag vid den här, kvinnor har inte alls bättre simultanförmåga än män! Det är en myt, män kan till exempel obehindrat gå och vissla samtidigt. För att inte tala om simultanschack, det är övervägande män som tävlar i sånt. En annan sak som jag däremot har svårt att ta till mig är att vikingarna inte alls hade horn på sina hjälmar, det är bara ett påhitt, vem kan nu med någon trovärdighet stå på en fotbollsmatch iförd hjäm med horn i ett främmande land och vråla oanständigheter till Sveriges motståndare.

Vad som däremot känns bra är att det inte alls är sant är att det bara är kvinnor som kan amma! Ett sätt att göra sig lite mer oumbärlig kanske? Men det är fel, fel, fel, det har visats sig att män kan visst amma, man ska bara envist och långvarigt låta barnen suga på sina bröstvårtor och som ett trolleri startar mjölproduktionen hos vilken mansgris som helst! Och varför är jag så lycklig för det nu då, det är inte för att jag känner för att sitta och amma ungar resten av livet men jag kan om jag vill !

Att strutsar stoppar huvudet i sanden för att gömma sig för lejon eller nåt är inte heller sant, eller att Einstein hade dåliga betyg i skolan, han var skitbra, så kör inte med det om ni kommer hem med usla betyg.

Nu tycker jag detta ämne är utrett, om nu alla andra visste detta så har jag i alla fall utrett det för mig själv och det tycker jag var på tiden.

Hans, lite klokare igen!

Vreden växer!

Folksam skor sig på pensionärer.

Jag förmodar att det är fler än jag som fått brev från Folksam där dom helt sonika meddelar att i den grupplivförsäkring som jag betalat in premie på i en massa år för att dom enligt avtal skulle betala ut en summa på trettioen tusen åttahundra kronor den dag jag lämnar detta liv för att jag ska få en hyfsad begravning, dom nu enväldigt beslutat att sänka detta belopp till arton tusen. Det är klart att jag och fyrahundratjugo tusen andra tidigare glada pensionärer blir förbannade, lessna eller upprörda beroende på läggning. Som lök på laxen ska dom höja månadsavgiften också.

Jag för min del bryr mig inte så mycket om vad dom gör med mig sedan jag dött, jag tror man blir mindre känslig som avliden men jag tycker ändå det är fel att Folksam ska stjäla mina pengar. Jag har läst att Folksam tjänat 18,6 miljarder på sina försäkringar i år! Dessutom har jag räknat ut att dom tjänar 55 miljoner på att sänka pensionärernas ersättning vilket dom antagligen haft i tankarna när dom slutar brevet med: "Du är en värdefull kund för oss...".

Jag måste sluta nu innan jag får en hjärtattack på grund av ilska, i och för sig har förändringen inte trätt i kraft än så då skulle dom få punga ut med trettioett tusen åttahundra kronor till mina efterlevande så då har jag dragit Folksam vid näsan.

Ett gott råd till alla, inte bara pensionärer, tro inte på Folksam när dom försöker övertala dig att ta en försäkring, dom ljuger bara för att sko sig själva.

För övrigt har vi sett snö för första gången i dag denna höst, visserligen bara ett par millimeter men det var vitt i morse när jag tittade ut, men nu är den borta.

Hans, som ställer tillbaka klockan i natt.

Tyst.

Alex.

Nelly.

Ja så har sörlänningarna åkt hem igen, ni ska veta att ni saknas oss. Klockan nio och trettio i går åkte dom iväg och vi åkte hem till en bedövande tystnad, vad fort man vänjer sig med att det är liv och rörelse i vårt lilla bo. Det känns alltid när dom åker men det måste vi acceptera dom har ju sitt liv där nere men Alex sa när han ringde (som han lovat) och berättade att han var hemma med mor och lillasyster, jag tror du låtsades gråta men mormor hade tårar i ögonen, det såg jag tydligt, jag kanske överdrev lite eller så var det som när jag sa att du hade själv tårar i ögonen, men det förnekade han, vi män måste hålla skenet uppe och vara matcho.

Senare på kvällen kom Inga på att "jag går och smyger i hallen för att inte väcka Nelly" vilket naturligtvis var onödigt eftersom hon är etthundratrettio mil bort, nu tror jag inte det var nödvändigt när hon var här heller eftersom hon verkar vara van vid hög ljudvolym, storebror smög minnsann inte, jag tror det var när det blev för tyst hon vaknade.

Dom kommer till jul !

Hans, som väntar på julen.

Barnbarnsbarnsligt.

Pettson och Findus fikar.

Det är toppen med barnbarn, i lagomt långa pass föståss, men extra bra är att man kan gå och kolla på barnsliga saker som tillexempel på lördag när jag och min fru tog med vårt barnbarn Alex och gick till Norrbottensteatern för att titta på föreställningen "Findus flyttar ut". Det är en historia skriven direkt för teatern (efter vad jag läst) och alltså inte efter någon gammal serietidning som man redan läst när man var liten.

Det var bra, det tyckte vi alla tre, jag kan verkligen rekommendera den, i och för sig måste man nog vara lite barnslig men nog finns det lite för en vuxen också. Men för våran del är det nog som Alex sa när vi pratade om barnslighet och nån frågade om han tyckte mormor och morfar var barnsliga: "Ja morfar är väldigt barnslig men mormor är lite mer ordentlig." så då fick man veta sanningen sedd genom en sjuårings ögon.

På söndag blev det nya äventyr, men nu blev det bio.Vad som gällde var den nya animerade filmen "Upp", vi var tre gentlemän som fick den stora glädjen att se filmen, för att tala tidningsspråk så var det: Alex 7, Fredrik 17 och Hans 73. Man kan väl säga att vi var en mixad grupp vad gällde ålder i alla fall men alla tre var nöjda efter biobesöket, den ska ni gå och se! Skitbra film, den har också fått fem getingar i Expressen, det är heller inte en film som man måste vara barn för att tycka om men även Alex 7 tyckte det var det bästa han sett, även om det kanske på ett barns sätt menades det bästa den kvällen. Men även vi andra tyckte den var bra så ragga upp en unge om ni ingen äger och gå och se den!

Hans, lättroad.

Kräka.

När oskulden sover står änglar på vakt.

Hoppas jag i alla fall, dom är ganska värnlösa i den ålder Nelly är just nu. En sak är klar, när vi nu har blivit lite bekanta så skulle man helst vilja bära henne på sina armar hela tiden för att kunna skydda henne från allt ont som finns i världen. Men det är klart även om hon inte väger just någonting så blir man trött i armen efter ett tag, så hela tiden, njaa.

Som jag har förstått är det morfar som är populärast! Det känns bra även om jag tycker lite synd om dom andra som kommit liksom i andra hand. Det är klart ibland får övertygelsen sig en liten knäck, i morse tillexempel, då spydde hon på mig, det är ju inte kul, men det var inte så mycket, nästan lite gulligt. När det hände kändes det lite som déjà vu och jag behövde inte fundera allt för länge innan jag kom på att hennes mor en gång för en så där trettiotvå år sedan gjort samma sak men det var mycket värre hon var några år äldre men fortfarand för mig bärbar. Hon ropade på natten att hon mådde dåligt så jag hämtade henne för att snabbt förflytta henne till ett spylämpligare ställe än sängen, jag hann halvvägs sedan kom det! Mellan min pyjamaströja och min rygg, det kändes väl så där, men när det började rinna in i pyjamasbyxorna blev det ännu mindre kul. Nåja jag överlevde, blev faktiskt riktigt pigg sedan jag duschat.

Hans, nyduschad igen.

Lite mer liv.

Nu är det datakö!

Så glad blir man om man äntligen får komma till Luleå.

Ja så har vi Nelly här för första gången i hennes och vårt liv, vad gäller henne är det inte så konstigt eftersom hon bara är två och en halv månad gammal vad värre är att vi är runt åttahundrasjuttiofem månader och inte lyckats locka hit henne, men det är klart det funkar inte med lockrop till en som inte finns.

Nu är hon här i alla fall, med sin mor och bror vilket kanske inte varit nödvändigt annars om det inte varit för flygresan, man kan inte skicka en som aldrig flygit ensam förr på en så lång resa, sedan är det ju en sak till, hon har matsäcken fast monterad på morsan så det är nog bäst som det är. Men när hon lärt sig checka in och äta korv då kommer hon nog ensam.

Nu ska ingen tro att vi har något emot ressällskapet även om det varit roligt att få rå om ungen alldeles själva ett tag. Jag hade förberett mig på besöket genom att köpa in öronproppar för att rädda öronen om det skulle bli mycket skrik och vrål. Men glädjande nog så har jag inte behövt använda dom än, Nelly är en mycket gladlynt och snäll unge som ett flertal gånger lett mot mig vilket gjort mig mycket glad.(jag håller för öronen när andra säger att det bara är grimaser för att hon har magknip)

Lite smolk i glädjen är att det grämer mig att jag köpte öronproppar innan jag visste om jag skulle få användning för dom, sådana är minsann inte gratis.

Hans, som börjat prata lite fjantigt på sistone.

Strip 15

Uppfattningarna om vad som är kul verkar ändras med åldern.

Visst är det vanligt bland äldre att prata om sina sjukdomar? Jag förstår inte det, om man nu har en sjukdom är det väl nog utan att man ska prata om den med alla bekanta man träffar, ibland undrar jag om det är för att skryta med att man har det värsta lidandet, eller om det är för att folk ska tycka synd om en. Det kanske är samma sak.

Jag var ut på stan en dag och man varken hör eller bryr sig om vad folk man är i närheten av pratar om som regel men då kom jag på att jag ska lyssna lite i förbifarten, dom första var två äldre män: "Ja jag fick ett piller till förståss, det får man ju alltid när man går till läkare, enda fördelen är att jag behöver inte äta så mycket man blir mätt av medicinerna" Det var ju faktiskt lite kul. Nästa var två damer: " Å gud jag har inte sovit på hela natten, det är värken i benen, den blir bara värre..." Jag gick vidare, men så där är det, prova att lyssna på folk, det är mycket sjukdomar, inte bland ungdomar där är det ofta vem som var fullast i helgen så jag vet inte vad som är intressantast.

Nu ska väl inte jag sitta här och förhäva mig, jag är ju frisk än så länge så jag har inget att skryta om, sedan bor jag inte ensam heller så jag kan ju söka medömkan hos min fru när jag råkar nysa till någon gång.

Hans, typ undersökande juornalist.

I väntans tider.

Förberedd för Nelly.

En granne kom in och såg barnsängen så han gratulerade oss men tyckte det var otroligt att det inte syntes någonting alls på min fru. Då kom jag direkt att tänka på en historia som jag hört för länge sedan, jag berättade den inte för grannen men om han vill läsa den så kan han göra det här för nu kommer den:

En ung kvinna klev på bussen som var fullpackad med folk så det fanns ingen sittplats, hon stod ett tag men sedan sa hon till en man som satt i närheten, "det hör till att man reser sig upp och erbjuder sin plats till en gravid kvinna", mannen reste sig snabbt upp och erbjöd sin plats samtidigt som han bad om ursäkt men urskuldrade sig med att han inte märkt något och undrade om det var långt gånget, inte värst sa kvinnan och tittade på klockan kanske en halvtimme.

Vad kan vi lära oss av den historien, ja att män är artiga och godtrogna medan kvinnor är optimister och listiga.

Nä tillbaka till verkligheten, på tisdag kommer vår dotter till oss med sin sjuåriga son och sin nästan tre månaders dotter, det är hon som ska ligga i den nybäddade sängen. Det är nu två månader sedan vi träffade vårt senaste barnbarn så det ska bli kul att se vilket intryck vi gjort på henne, om hon känner igen oss och i så fall om hon blir glad att se oss, det är mycket som står på spel, dels för oss, (självförtoendet) dels för henne, (testamentet).

Nu kanske ni förstår rubriken till inlägget, vi ser fram mot att träffa alla tre.

Hans, förväntansfull.

Rörigt.

Mycke blommor blev det.

För att rädda blommorna som tillbringat sommaren på utsidan undan frosten har vi tagit in alla på altanen, det blev rätt så fullt och lite rörigt. Man kan väl kanske säga att i princip ryms vi inte själva där nu, men det är ju inte riktigt läge att sitta där och mysa den här årstiden även om de dagar det är sol så blir det tillräckligt varmt.

I går var vi på PRO-medlemsmöte, det var väl som vanligt, kanske lite mindre folk än det brukar vara, jag har två teorier om vad det beror på, ett: det var det värsta busväder med storm och regn som vi upplevt i år, det hade emellertid lugnat ner sig till dess mötet började men det kanske är så att äldre människor har lite svårt att ändra sig när man bestämt sig för en sak, vad vet jag. Den andra anledningen kanske var att vad som skulle avhandlas var budgeten och med sånt är det så att en del är väldigt intresserade, och dom var nog där, men sedan tror jag att det är en hel del som tycker sådant är tråkigt och dom stannade hemma.

I dag har vi soligt och fint men det är kallt, 0,5 plusgrader i morse, så man går inte ut i bara badbyxor i alla fall men med rätt kläder så är det skönt. Jag har faktiskt inte något viktigt eller intressant att skriva om i dag så jag slutar och hoppas att det händer något revolutionerande framöver, då kommer jag tillbaka med rykande färska åsikter.

Hans, lite oinspirerad.

Kurt.

Här står Kurt och beundrar sina blommor.

Jag, min fru och Alva åkte till Haparanda på fredag, (ang. Alva läs föregående avsnitt) Eftersom jag kör väldigt lite bil nu för tiden så var det jämfört med väldigt lite en långresa vi gjorde. Anledningen till att vi åkte var att min svåger Kurt som bor i Nikkala fyllde åttio år och det måste man ju uppmärksamma, men vi tänkte göra två flugor på smällen (eller vad det heter) så vi åkte först till Ikea för att shoppa lite.

På Ikea tar det lång tid och ändå handlade vi inte så mycket men det tar länge bara att gå igenom, sedan finns det ju mycket att titta på och det är gratis så det kan man göra hur mycket som helst. Vi fann inte allt vi tänkt köpa där men lite krafs blev det, bland annar två datakuddar som vi inte ens ska använda själva, jag har ju en stationär dator så den blir lite tung att ha i knät.

Sedan blev det Nikkala men inte Kurt utan först hälsade vi på Lilly, där fick vi mat, det var gott och rikligt så vi åkte mätta och belåtna till födelsedags"barnet", där blev det sång och mera ätbart, först smörgåstårta och sedan avrundade vi det hela med vanlig tårta. Tiden gick så vi rullade ut till bilen och sedan vi skjutit tillbaka sätena kom vi in också, och sedan hemåt. Resan gick bra, inga älgar på vägen och bra före.

Som ni kanske lade märke till så kom min fru före Alva när jag skrev vem som var med, hon ligger bättre till, Alva är rätt så tjatig med sitt sväng vänster eller höger och min fru är inte tjatig.

Det är en väldigt pigg åttioåring som vi uppvaktade, det vore kul om man är så där alert när den dagen kommer.

Hans, fortfarande mätt.

GPS.

Med en GPS hittar man hem!

Jag har ett nytt förhållande, hon heter Alva, min fru vet om det så det är inget som ni behöver skvallra om.

Men det är bäst jag tar det från början, jag har vunnit en GPS på ett lotteri och det är en sak som jag inte trott att jag skulle få någon vettig användning av. Men den är kul och vid närmare aftertanke kanske den kommer till användning eftersom man blir lite gaggigare för varje dag. I samband med mitt jobb så åkte jag runt hela stan som en "skållad råtta" och då behövde jag bara höra en adress så startade den på den tiden inbyggda GPS-en i mitt huvud, då såg jag direkt hur jag skulle köra för att komma rätt. Nu är det inte riktigt så, en del adresser som jag ser eller hör får jag fundera på om dom överhuvudtaget finns.

Där kommer Alva in, hon kallas så i GPS-en och är den röst som berättar när jag ska svänga och hur långt jag har kvar innan jag är framme.Tyvärr har jag nog förargat Alva lite grand, jag provkörde GPS-en ut till kolonilotten och det gick bra men när jag skulle hem strulade det till sig, i efterhand har jag kommit på att jag programmerat lite felaktig hemadress och det var då Alva och jag hade vår första kris. Det gick bra tills vi(med vi menar jag Alva och mig) nästan var hemma, eftersom jag fortfarande hittar hem så lydde jag inte Alva, jag tar det lite kort: Alva sa: " Kör rakt fram trehundra meter", jag svängde höger, Alva sa: "Gör en laglig u-sväng" , jag svängde vänster, eftersom det bara var en halv u-sväng så sa Alva: "Vid nästa korsning sväng vänster", jag tyckte jag hörde en viss irritaion i rösten men struntade i det och svängde höger in till garaget, det var då hon surnade till och blev knäpptyst vilket i och för sig kan betyda att hon tappade kontakten med sateliten när jag kom in i garaget.

I morgon ska vi ut på en lite längre resa så då får jag se om hon är långsint.

Hans, som helgarderat hemresan.

Höstfoton.

Hösten är färgrik.

Stefan och jag var på fotopromenad i går, det är en återkommande företeelser vår och höst, i ärlighatens namn så är det inte jag som kommer på det, kanske första gången för några år sedan men sedan är det Stefan som påminner om det varje år och i går var det dags. För honom var det en liten extra sporre nu eftersom jag talade om att det var en tidning som utlyst en tävling om vem som tog bästa höstbilden och om vi lyckades bra med fotograferingen så skulle vi skicka in var sitt foto, om inte annat kunde vi ha en inbördes tävling bara han och jag och eftersom han är mycket tävlingsinriktad så tände det honom till hundra procent.

Det blev en promenad på ett par timmar, förbi Norra Hamn, runt Gultzaudden, förbi landshövdingens lilla stuga, under Bergnäsbron, till Södra Hamn och hem. Under den tiden tog vi så där en sjuttio kort var sedan var det in i datorn och kolla fram och tillbaka några gånger till dess att vi enats om vad vi skulle skicka in till tävlingen (det blev inget av dom jag visar här) så nu är det bara att vänta på priset, i ärlighetens namn har jag inte så stora förväntningar, det brukar vara tusentals foton på alla fototävlingar i tidningar men vi fick ju en hälsosam promenad och hade rätt så kul förmiddag.

På kvällen tog vi med min fru och gick på bio, vi såg "Flickan som lekte med elden" och den tyckte jag var bra, jag har läst böckerna så det är ju inte lika spännande men å andra sidan så är det lättare att hänga med i handlingen som är rätt så komprimerad jämfört med boken, men det slår mig just att det hade man inte en aning om utifall man inte läst boken. En bra dag tyckte i alla fall jag och Stefan, men jag tror Inga var rätt så nöjd också.

Vinjetten till bloggen blev jag inspirerad att byta av min dotter, inte för att hon har påverkat mig annat än genom att själv smälla in en ny som jag tyckte var så bra. Nu har inte jag samma underlag till fotoobjekt så jag kan inte tävla med henne men det är inte heller min ambition.

Hans, i väntan på prissumman.

Strip 14.

Jag har gått ett steg längre och även klippt tånaglarna!

Ormberget.

Utsikten från Ormbergets restaurang.

Vi blev bjudna på lunch i går, det var Doris, Bo och Ingeborg som stod för fiolerna, egentligen var det Inga som fick ut en innestående födelsedagspresent men av någon outgrundlig anledning fick jag också följa med. Det hela löpte av stapelsen på Ormbergets restaurang vilket var ett trevligt val, förutom den vackra utsikten som har börjat målas i höstens färger som gjort den ändå vackrare så fick vi mycket god mat och det kanske är det viktigaste när man äter på lokal.

Tyvärr namnet till trots, inte såg jag någon orm! Det var en besvikelse men samtidigt gav det mig en idé som jag ska vidarebefodra till restaurangägarna. För två år sedan var vi på restaurang i Kina och där stod en kines vid utgången med en två meter lång gul orm som alla fick klappa liksom i förbifarten, det verkade alla uppskatta förutom möjligen ormen men han hade nog ingen talan.

Jag stod över klappandet, inte för att jag är rädd för ormar, i alla fall inte ormar som en liten späd kines har liggande över axlarna utan att bli varken uppäten eller strypt, utan för att jag har klappat en svart en på skansen i Stockholm och jag tänkte att det kan ju inte vara så stor skillnad att klappa en gul orm om man har testat en svart, med andra ord jag var lite blasé. Det kändes däremot bra att den här ormen hade man i alla fall sluppit äta upp, annars vet man inte alltid vad man åt. Men det vet man ju inte heller även om det står Scan på förpackningen.

Nu till idén, det vore väl nåt för Ormbergets restaurang! Nog borde det väl gå att leta upp en hyfsat stor huggorm även om det är glest med sådana i Luleå, den är fridlyst men om man är snäll med den så ska det inte bli nåt liv om det. Sedan blir det bara lättare, att få tag i en kines, det kryllar ju av kineser, om inte här så i Kina, det har jag sett med mina egna klarblå ögon. Varför vi måste skaffa en kines är för att jag har svårt att tro att någon svensk tonåring hur arbetslös han än är skulle ha tålamod att stå dag ut och dag in med en huggorm över axlarna för att proppmätta matgäster ska komma och klappa den.

Tack för en trevlig och god lunch.

Hans, som som inte snålar med bra idéer.