Tyst.

Alex.

Nelly.

Ja så har sörlänningarna åkt hem igen, ni ska veta att ni saknas oss. Klockan nio och trettio i går åkte dom iväg och vi åkte hem till en bedövande tystnad, vad fort man vänjer sig med att det är liv och rörelse i vårt lilla bo. Det känns alltid när dom åker men det måste vi acceptera dom har ju sitt liv där nere men Alex sa när han ringde (som han lovat) och berättade att han var hemma med mor och lillasyster, jag tror du låtsades gråta men mormor hade tårar i ögonen, det såg jag tydligt, jag kanske överdrev lite eller så var det som när jag sa att du hade själv tårar i ögonen, men det förnekade han, vi män måste hålla skenet uppe och vara matcho.

Senare på kvällen kom Inga på att "jag går och smyger i hallen för att inte väcka Nelly" vilket naturligtvis var onödigt eftersom hon är etthundratrettio mil bort, nu tror jag inte det var nödvändigt när hon var här heller eftersom hon verkar vara van vid hög ljudvolym, storebror smög minnsann inte, jag tror det var när det blev för tyst hon vaknade.

Dom kommer till jul !

Hans, som väntar på julen.