Uppfattningarna om vad som är kul verkar ändras med åldern.Visst är det vanligt bland äldre att prata om sina sjukdomar? Jag förstår inte det, om man nu har en sjukdom är det väl nog utan att man ska prata om den med alla bekanta man träffar, ibland undrar jag om det är för att skryta med att man har det värsta lidandet, eller om det är för att folk ska tycka synd om en. Det kanske är samma sak.
Jag var ut på stan en dag och man varken hör eller bryr sig om vad folk man är i närheten av pratar om som regel men då kom jag på att jag ska lyssna lite i förbifarten, dom första var två äldre män: "Ja jag fick ett piller till förståss, det får man ju alltid när man går till läkare, enda fördelen är att jag behöver inte äta så mycket man blir mätt av medicinerna" Det var ju faktiskt lite kul. Nästa var två damer: " Å gud jag har inte sovit på hela natten, det är värken i benen, den blir bara värre..." Jag gick vidare, men så där är det, prova att lyssna på folk, det är mycket sjukdomar, inte bland ungdomar där är det ofta vem som var fullast i helgen så jag vet inte vad som är intressantast.
Nu ska väl inte jag sitta här och förhäva mig, jag är ju frisk än så länge så jag har inget att skryta om, sedan bor jag inte ensam heller så jag kan ju söka medömkan hos min fru när jag råkar nysa till någon gång.
Hans, typ undersökande juornalist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar