Tiden går.

Denna välartade yngling heter Hans.

Eftersom min far var väldigt mycket för fotografering finns det en del bilder från min barndom, på den tiden var det inte färg som gällde men trots detta har jag här en färgförstoring sedan jag var i fem till sjuårsåldern. Det låter som ett trolleri men så här gick det till, det kom en gube hem till oss och ville göra en förstoring i färg på något svart-vitt foto som man gärna ville spara för eftervärlden och naturligtvis blev det ett foto av mig när jag leker häst med en uppstoppad and.

Hur det gjordes har jag ingen susning om, men på något sätt har människan lyckats få färg på fotot, han hade ingen aning om vilka färger som var dom rätta så det har han gissat, därav min otroligt svenskgula hårfärg, jag antar att jag på den tiden hade vanlig råttfärg på håret, numera är det silverfärgat så allt blir inte fulare när man blir äldre. Gräset och träden var ju lättgissat men i övrigt så stämde det dåligt, men ska man vara ärlig så nog var det bra gjort ändå med dom resurser som fanns för nästan sjuttio år sedan.

Hans, som kastat en blick tillbaka.

Faktoider.

Skvadern är en faktoid ?

I dagens morgontv recenserade man en bok som heter "Faktoider" jag måste erkänna att jag aldrig hört ordet förut, men nu vet jag vad det betyder, faktoider är försanthållna osanningar, låter det konstigt? Det är alltså saker som man hört och trott är sant och riktigt inte alls är sant utan en total osanning eller bara svammel.

Jag har tagit reda på saker som definitivt är faktoider och av någon outgrundlig anledning fastnade jag vid den här, kvinnor har inte alls bättre simultanförmåga än män! Det är en myt, män kan till exempel obehindrat gå och vissla samtidigt. För att inte tala om simultanschack, det är övervägande män som tävlar i sånt. En annan sak som jag däremot har svårt att ta till mig är att vikingarna inte alls hade horn på sina hjälmar, det är bara ett påhitt, vem kan nu med någon trovärdighet stå på en fotbollsmatch iförd hjäm med horn i ett främmande land och vråla oanständigheter till Sveriges motståndare.

Vad som däremot känns bra är att det inte alls är sant är att det bara är kvinnor som kan amma! Ett sätt att göra sig lite mer oumbärlig kanske? Men det är fel, fel, fel, det har visats sig att män kan visst amma, man ska bara envist och långvarigt låta barnen suga på sina bröstvårtor och som ett trolleri startar mjölproduktionen hos vilken mansgris som helst! Och varför är jag så lycklig för det nu då, det är inte för att jag känner för att sitta och amma ungar resten av livet men jag kan om jag vill !

Att strutsar stoppar huvudet i sanden för att gömma sig för lejon eller nåt är inte heller sant, eller att Einstein hade dåliga betyg i skolan, han var skitbra, så kör inte med det om ni kommer hem med usla betyg.

Nu tycker jag detta ämne är utrett, om nu alla andra visste detta så har jag i alla fall utrett det för mig själv och det tycker jag var på tiden.

Hans, lite klokare igen!

Vreden växer!

Folksam skor sig på pensionärer.

Jag förmodar att det är fler än jag som fått brev från Folksam där dom helt sonika meddelar att i den grupplivförsäkring som jag betalat in premie på i en massa år för att dom enligt avtal skulle betala ut en summa på trettioen tusen åttahundra kronor den dag jag lämnar detta liv för att jag ska få en hyfsad begravning, dom nu enväldigt beslutat att sänka detta belopp till arton tusen. Det är klart att jag och fyrahundratjugo tusen andra tidigare glada pensionärer blir förbannade, lessna eller upprörda beroende på läggning. Som lök på laxen ska dom höja månadsavgiften också.

Jag för min del bryr mig inte så mycket om vad dom gör med mig sedan jag dött, jag tror man blir mindre känslig som avliden men jag tycker ändå det är fel att Folksam ska stjäla mina pengar. Jag har läst att Folksam tjänat 18,6 miljarder på sina försäkringar i år! Dessutom har jag räknat ut att dom tjänar 55 miljoner på att sänka pensionärernas ersättning vilket dom antagligen haft i tankarna när dom slutar brevet med: "Du är en värdefull kund för oss...".

Jag måste sluta nu innan jag får en hjärtattack på grund av ilska, i och för sig har förändringen inte trätt i kraft än så då skulle dom få punga ut med trettioett tusen åttahundra kronor till mina efterlevande så då har jag dragit Folksam vid näsan.

Ett gott råd till alla, inte bara pensionärer, tro inte på Folksam när dom försöker övertala dig att ta en försäkring, dom ljuger bara för att sko sig själva.

För övrigt har vi sett snö för första gången i dag denna höst, visserligen bara ett par millimeter men det var vitt i morse när jag tittade ut, men nu är den borta.

Hans, som ställer tillbaka klockan i natt.

Tyst.

Alex.

Nelly.

Ja så har sörlänningarna åkt hem igen, ni ska veta att ni saknas oss. Klockan nio och trettio i går åkte dom iväg och vi åkte hem till en bedövande tystnad, vad fort man vänjer sig med att det är liv och rörelse i vårt lilla bo. Det känns alltid när dom åker men det måste vi acceptera dom har ju sitt liv där nere men Alex sa när han ringde (som han lovat) och berättade att han var hemma med mor och lillasyster, jag tror du låtsades gråta men mormor hade tårar i ögonen, det såg jag tydligt, jag kanske överdrev lite eller så var det som när jag sa att du hade själv tårar i ögonen, men det förnekade han, vi män måste hålla skenet uppe och vara matcho.

Senare på kvällen kom Inga på att "jag går och smyger i hallen för att inte väcka Nelly" vilket naturligtvis var onödigt eftersom hon är etthundratrettio mil bort, nu tror jag inte det var nödvändigt när hon var här heller eftersom hon verkar vara van vid hög ljudvolym, storebror smög minnsann inte, jag tror det var när det blev för tyst hon vaknade.

Dom kommer till jul !

Hans, som väntar på julen.

Barnbarnsbarnsligt.

Pettson och Findus fikar.

Det är toppen med barnbarn, i lagomt långa pass föståss, men extra bra är att man kan gå och kolla på barnsliga saker som tillexempel på lördag när jag och min fru tog med vårt barnbarn Alex och gick till Norrbottensteatern för att titta på föreställningen "Findus flyttar ut". Det är en historia skriven direkt för teatern (efter vad jag läst) och alltså inte efter någon gammal serietidning som man redan läst när man var liten.

Det var bra, det tyckte vi alla tre, jag kan verkligen rekommendera den, i och för sig måste man nog vara lite barnslig men nog finns det lite för en vuxen också. Men för våran del är det nog som Alex sa när vi pratade om barnslighet och nån frågade om han tyckte mormor och morfar var barnsliga: "Ja morfar är väldigt barnslig men mormor är lite mer ordentlig." så då fick man veta sanningen sedd genom en sjuårings ögon.

På söndag blev det nya äventyr, men nu blev det bio.Vad som gällde var den nya animerade filmen "Upp", vi var tre gentlemän som fick den stora glädjen att se filmen, för att tala tidningsspråk så var det: Alex 7, Fredrik 17 och Hans 73. Man kan väl säga att vi var en mixad grupp vad gällde ålder i alla fall men alla tre var nöjda efter biobesöket, den ska ni gå och se! Skitbra film, den har också fått fem getingar i Expressen, det är heller inte en film som man måste vara barn för att tycka om men även Alex 7 tyckte det var det bästa han sett, även om det kanske på ett barns sätt menades det bästa den kvällen. Men även vi andra tyckte den var bra så ragga upp en unge om ni ingen äger och gå och se den!

Hans, lättroad.

Kräka.

När oskulden sover står änglar på vakt.

Hoppas jag i alla fall, dom är ganska värnlösa i den ålder Nelly är just nu. En sak är klar, när vi nu har blivit lite bekanta så skulle man helst vilja bära henne på sina armar hela tiden för att kunna skydda henne från allt ont som finns i världen. Men det är klart även om hon inte väger just någonting så blir man trött i armen efter ett tag, så hela tiden, njaa.

Som jag har förstått är det morfar som är populärast! Det känns bra även om jag tycker lite synd om dom andra som kommit liksom i andra hand. Det är klart ibland får övertygelsen sig en liten knäck, i morse tillexempel, då spydde hon på mig, det är ju inte kul, men det var inte så mycket, nästan lite gulligt. När det hände kändes det lite som déjà vu och jag behövde inte fundera allt för länge innan jag kom på att hennes mor en gång för en så där trettiotvå år sedan gjort samma sak men det var mycket värre hon var några år äldre men fortfarand för mig bärbar. Hon ropade på natten att hon mådde dåligt så jag hämtade henne för att snabbt förflytta henne till ett spylämpligare ställe än sängen, jag hann halvvägs sedan kom det! Mellan min pyjamaströja och min rygg, det kändes väl så där, men när det började rinna in i pyjamasbyxorna blev det ännu mindre kul. Nåja jag överlevde, blev faktiskt riktigt pigg sedan jag duschat.

Hans, nyduschad igen.

Lite mer liv.

Nu är det datakö!

Så glad blir man om man äntligen får komma till Luleå.

Ja så har vi Nelly här för första gången i hennes och vårt liv, vad gäller henne är det inte så konstigt eftersom hon bara är två och en halv månad gammal vad värre är att vi är runt åttahundrasjuttiofem månader och inte lyckats locka hit henne, men det är klart det funkar inte med lockrop till en som inte finns.

Nu är hon här i alla fall, med sin mor och bror vilket kanske inte varit nödvändigt annars om det inte varit för flygresan, man kan inte skicka en som aldrig flygit ensam förr på en så lång resa, sedan är det ju en sak till, hon har matsäcken fast monterad på morsan så det är nog bäst som det är. Men när hon lärt sig checka in och äta korv då kommer hon nog ensam.

Nu ska ingen tro att vi har något emot ressällskapet även om det varit roligt att få rå om ungen alldeles själva ett tag. Jag hade förberett mig på besöket genom att köpa in öronproppar för att rädda öronen om det skulle bli mycket skrik och vrål. Men glädjande nog så har jag inte behövt använda dom än, Nelly är en mycket gladlynt och snäll unge som ett flertal gånger lett mot mig vilket gjort mig mycket glad.(jag håller för öronen när andra säger att det bara är grimaser för att hon har magknip)

Lite smolk i glädjen är att det grämer mig att jag köpte öronproppar innan jag visste om jag skulle få användning för dom, sådana är minsann inte gratis.

Hans, som börjat prata lite fjantigt på sistone.

Strip 15

Uppfattningarna om vad som är kul verkar ändras med åldern.

Visst är det vanligt bland äldre att prata om sina sjukdomar? Jag förstår inte det, om man nu har en sjukdom är det väl nog utan att man ska prata om den med alla bekanta man träffar, ibland undrar jag om det är för att skryta med att man har det värsta lidandet, eller om det är för att folk ska tycka synd om en. Det kanske är samma sak.

Jag var ut på stan en dag och man varken hör eller bryr sig om vad folk man är i närheten av pratar om som regel men då kom jag på att jag ska lyssna lite i förbifarten, dom första var två äldre män: "Ja jag fick ett piller till förståss, det får man ju alltid när man går till läkare, enda fördelen är att jag behöver inte äta så mycket man blir mätt av medicinerna" Det var ju faktiskt lite kul. Nästa var två damer: " Å gud jag har inte sovit på hela natten, det är värken i benen, den blir bara värre..." Jag gick vidare, men så där är det, prova att lyssna på folk, det är mycket sjukdomar, inte bland ungdomar där är det ofta vem som var fullast i helgen så jag vet inte vad som är intressantast.

Nu ska väl inte jag sitta här och förhäva mig, jag är ju frisk än så länge så jag har inget att skryta om, sedan bor jag inte ensam heller så jag kan ju söka medömkan hos min fru när jag råkar nysa till någon gång.

Hans, typ undersökande juornalist.

I väntans tider.

Förberedd för Nelly.

En granne kom in och såg barnsängen så han gratulerade oss men tyckte det var otroligt att det inte syntes någonting alls på min fru. Då kom jag direkt att tänka på en historia som jag hört för länge sedan, jag berättade den inte för grannen men om han vill läsa den så kan han göra det här för nu kommer den:

En ung kvinna klev på bussen som var fullpackad med folk så det fanns ingen sittplats, hon stod ett tag men sedan sa hon till en man som satt i närheten, "det hör till att man reser sig upp och erbjuder sin plats till en gravid kvinna", mannen reste sig snabbt upp och erbjöd sin plats samtidigt som han bad om ursäkt men urskuldrade sig med att han inte märkt något och undrade om det var långt gånget, inte värst sa kvinnan och tittade på klockan kanske en halvtimme.

Vad kan vi lära oss av den historien, ja att män är artiga och godtrogna medan kvinnor är optimister och listiga.

Nä tillbaka till verkligheten, på tisdag kommer vår dotter till oss med sin sjuåriga son och sin nästan tre månaders dotter, det är hon som ska ligga i den nybäddade sängen. Det är nu två månader sedan vi träffade vårt senaste barnbarn så det ska bli kul att se vilket intryck vi gjort på henne, om hon känner igen oss och i så fall om hon blir glad att se oss, det är mycket som står på spel, dels för oss, (självförtoendet) dels för henne, (testamentet).

Nu kanske ni förstår rubriken till inlägget, vi ser fram mot att träffa alla tre.

Hans, förväntansfull.

Rörigt.

Mycke blommor blev det.

För att rädda blommorna som tillbringat sommaren på utsidan undan frosten har vi tagit in alla på altanen, det blev rätt så fullt och lite rörigt. Man kan väl kanske säga att i princip ryms vi inte själva där nu, men det är ju inte riktigt läge att sitta där och mysa den här årstiden även om de dagar det är sol så blir det tillräckligt varmt.

I går var vi på PRO-medlemsmöte, det var väl som vanligt, kanske lite mindre folk än det brukar vara, jag har två teorier om vad det beror på, ett: det var det värsta busväder med storm och regn som vi upplevt i år, det hade emellertid lugnat ner sig till dess mötet började men det kanske är så att äldre människor har lite svårt att ändra sig när man bestämt sig för en sak, vad vet jag. Den andra anledningen kanske var att vad som skulle avhandlas var budgeten och med sånt är det så att en del är väldigt intresserade, och dom var nog där, men sedan tror jag att det är en hel del som tycker sådant är tråkigt och dom stannade hemma.

I dag har vi soligt och fint men det är kallt, 0,5 plusgrader i morse, så man går inte ut i bara badbyxor i alla fall men med rätt kläder så är det skönt. Jag har faktiskt inte något viktigt eller intressant att skriva om i dag så jag slutar och hoppas att det händer något revolutionerande framöver, då kommer jag tillbaka med rykande färska åsikter.

Hans, lite oinspirerad.

Kurt.

Här står Kurt och beundrar sina blommor.

Jag, min fru och Alva åkte till Haparanda på fredag, (ang. Alva läs föregående avsnitt) Eftersom jag kör väldigt lite bil nu för tiden så var det jämfört med väldigt lite en långresa vi gjorde. Anledningen till att vi åkte var att min svåger Kurt som bor i Nikkala fyllde åttio år och det måste man ju uppmärksamma, men vi tänkte göra två flugor på smällen (eller vad det heter) så vi åkte först till Ikea för att shoppa lite.

På Ikea tar det lång tid och ändå handlade vi inte så mycket men det tar länge bara att gå igenom, sedan finns det ju mycket att titta på och det är gratis så det kan man göra hur mycket som helst. Vi fann inte allt vi tänkt köpa där men lite krafs blev det, bland annar två datakuddar som vi inte ens ska använda själva, jag har ju en stationär dator så den blir lite tung att ha i knät.

Sedan blev det Nikkala men inte Kurt utan först hälsade vi på Lilly, där fick vi mat, det var gott och rikligt så vi åkte mätta och belåtna till födelsedags"barnet", där blev det sång och mera ätbart, först smörgåstårta och sedan avrundade vi det hela med vanlig tårta. Tiden gick så vi rullade ut till bilen och sedan vi skjutit tillbaka sätena kom vi in också, och sedan hemåt. Resan gick bra, inga älgar på vägen och bra före.

Som ni kanske lade märke till så kom min fru före Alva när jag skrev vem som var med, hon ligger bättre till, Alva är rätt så tjatig med sitt sväng vänster eller höger och min fru är inte tjatig.

Det är en väldigt pigg åttioåring som vi uppvaktade, det vore kul om man är så där alert när den dagen kommer.

Hans, fortfarande mätt.

GPS.

Med en GPS hittar man hem!

Jag har ett nytt förhållande, hon heter Alva, min fru vet om det så det är inget som ni behöver skvallra om.

Men det är bäst jag tar det från början, jag har vunnit en GPS på ett lotteri och det är en sak som jag inte trott att jag skulle få någon vettig användning av. Men den är kul och vid närmare aftertanke kanske den kommer till användning eftersom man blir lite gaggigare för varje dag. I samband med mitt jobb så åkte jag runt hela stan som en "skållad råtta" och då behövde jag bara höra en adress så startade den på den tiden inbyggda GPS-en i mitt huvud, då såg jag direkt hur jag skulle köra för att komma rätt. Nu är det inte riktigt så, en del adresser som jag ser eller hör får jag fundera på om dom överhuvudtaget finns.

Där kommer Alva in, hon kallas så i GPS-en och är den röst som berättar när jag ska svänga och hur långt jag har kvar innan jag är framme.Tyvärr har jag nog förargat Alva lite grand, jag provkörde GPS-en ut till kolonilotten och det gick bra men när jag skulle hem strulade det till sig, i efterhand har jag kommit på att jag programmerat lite felaktig hemadress och det var då Alva och jag hade vår första kris. Det gick bra tills vi(med vi menar jag Alva och mig) nästan var hemma, eftersom jag fortfarande hittar hem så lydde jag inte Alva, jag tar det lite kort: Alva sa: " Kör rakt fram trehundra meter", jag svängde höger, Alva sa: "Gör en laglig u-sväng" , jag svängde vänster, eftersom det bara var en halv u-sväng så sa Alva: "Vid nästa korsning sväng vänster", jag tyckte jag hörde en viss irritaion i rösten men struntade i det och svängde höger in till garaget, det var då hon surnade till och blev knäpptyst vilket i och för sig kan betyda att hon tappade kontakten med sateliten när jag kom in i garaget.

I morgon ska vi ut på en lite längre resa så då får jag se om hon är långsint.

Hans, som helgarderat hemresan.