Tiger.

En istiger!

Som alla någorlunda uppdaterade om vad som händer i Luleå vet, så har vi en jättegroda av snö och is i Stadsparken, denna groda har förövrigt efter någon vecka sedan sitt uppdykande i parken nedkommit med två styck mindre grodor, hur det nu gått till? Eftersom vad jag vet ingen sett till någon grodgubbe så måste det ju vara någon form av jungfrufödsel. Dom två mindre grodorna verkar ha hoppat över yngelstadiet och ser ut som vuxna trots att dom i jämförelse med storgrodan är väldigt små.

Grodyngel har man ju som barn fångat och förvarat i glasburkar, ett misslyckat experiment, det blev aldrig några grodor, troligen för att livslängden i en glasburk var väldigt kort. På den tiden kallade vi grodyngel på vårt vilda tungomål för rumpelioner, ett rätt så naturligt namn eftersom dom bara bestod av ett stort huvud och en svans. (rumpa)

Nu har vi fått ett isdjur till i stan, det är på Köpmantorget som det dykt upp en tiger av is, häftigt. Det började med en snöhög mitt på torget, sedan lyftes ett stort isblock upp på toppen av snöhögen, efter någon vecka såg jag att det var någon och krafsade på isblocket och hips vips hade han skulpterat fram en tiger i vad jag tror naturlig storlek. Tigern är nog ungefär som jag i längd, med svansen inräknat betydligt längre, jag har ju ingen svans.

Man blir lite avundsjuk, hur kan dom få fram så fina djur av ett isblock, jag menar det närmaste jag har kommit i snöskulpterande är någon snögubbe då och då under årens lopp och dom var i många fall inte ens likt en gubbe.

Hans, konstaterat okonstnärlig.

PRO.

Landshövding P-O Eriksson.

På torsdag var det årsmöte i föreningen PRO-Luleå centrala, i inbjudan till mötet stod det att vi skulle få besök av en hemlig gäst som sedan visade sig bestå av vår landshövding, det är minsann inte kattskit att få en sådan prominent gäst på ett vanligt årsmöte i pro. Det finns väl flera anledningar till att han accepterade inbjudan, i första hand att han just då hade tid, i andra hand att det var vår ordförande Margareta Lindbäck som kontaktade honom, dom lär känna varandra sedan tidigare.

Det får vara hur det vill med det nu, han kom i alla fall och stannade hela mötet, själv satt jag så nära att jag kunde klappa honom om jag haft lust men jag brydde mig inte om det. Han reste sig upp efter ett tag och sa att han lovat hålla tal till oss men hade inte fått något tema att hålla sig till så han hade ingen aning vad han skulle prata om. Nu började han prata i alla fall och fortsatte att prata ungefär en timme utan att staka sig en enda gång, så är det när man har talets gåva fullt ut.

Han berättade lite om sin bakgrund och hur det gick till när han blev landshövding, vi fick lite insyn i hur snacket gått i regeringen och fick veta att han låg och sov när Göran Persson ringde för att meddela beslutet att han var utsedd till landshövding i Norrbotten, han påstod att han var lite sömndrycken och morgonsur och att Göran sagt att skulle han fortsätta att vara så sur så skulle han ringa till någon annan. Då skärpte han till sig och blev landshövding.

Vi fick också veta att en landshövding får bara sitta i nio år och det blir det för honom i juli så då är det goodbye till residenset.

I alla fall var det roligt att lyssna till vår landshövding så jag tyckte det var ett ovanligt trevligt pro-möte.

Hans, som känner sig nästan som att jag fått en ny kompis i Per-Ola.

Prinsessan.

Nu har vi fått en ny kvinnlig tronarvinge! Det började för nio månader sedan med att Prins Daniel.... och började i dag med att jag slog på teven och där stod en livslevande prins i rutan och berättade att han blivit pappa!

Det var väl i och för sig väntat, man skulle varit både blind och döv om man inte uppfattat att det inte bara var kålsoppa som gjort Viktoria lite rultig. Jag hoppas att ingen tar illa upp för att jag inte använder titeln på Vickan men jag har beslutat att sluta med titlar i den här bloggen, närmast för att den inte ska bli så lång.

Jag är inte någon hängiven rojalist men det är ju roligt att en ung fanilj med eller utan titel nedkommit med ett enligt uppgift välskapt flickebarn på 51 cm och att hela familjen mår bra.

En nackdel med nedkomsten är att det tjatas till förbannelse om det hela, man kan inte lyssna på radio eller tv utan att det tjatas om en nyfödd unge på drygt tre kilo, lite tjatigt är det redan men innan man är hundra år och flickstackarn är vuxen, vad både hon och jag ska vara less på all uppståndelse. 

Nu är det färdigskrivet om det hela för min del. I dag ska vi på pro-möte, vi går dit mest för att få uppleva att vi inte är äldst i världen än. Jag fick en idé, tänk om jag skulle föreslå att vi anordnar russindisco dagen till ära! Nä nu flippade jag ur igen, jag skulle ju inte skriva mer om  den nyfödda, och nu är jag där.

Tänk om jag är mer påverkad av händelsen än jag tror, nä så är det inte, möjligen hjärntvättad för att jag låtit teven stå på till alldeles nyss, nu är den tyst och jag kan tänka själv igen.

Hans, som kanske i själ och hjärta är ultrarojalist!


ICA

ICA-butiken som försvann. 

Lavinfara.

Vår närbutik är försvuunen! Vi har en ICA-butik som vi ser från fönstret, eller såg, nu är den borta, skymd av snömassorna. Det har snöat på sistone, vi har snö så det räcker men det är det ingen idé att tjata om, vår herre bryr sig inte. Jag hörde en gång en historia om snöfall, det hade snöat en hel vecka, en gubbe var ute och skottade, efter ett tag tittade han upp mot himmlen och sa "det ska du veta att orkar du snöa så nog orkar jag skotta".

Jag tycker det var kaxigt gjort men jag tror att gubben hade dåliga odds, det var som nu, vår herre bryr sig inte, och det är klart det går ju inte att bry sig om alla då skulle det nog bli ett väldigt hattande. Tänk bara, före jul tjatade alla om att det var tråkigt att vi inte fick någon snö, nu kommer den, kanske lite sent men den kommer.

Jag bor nu mera i lägenhet så egentligen ska inte jag bry mig, jag har skottat så mycket snö innan jag flyttade in till stan så jag har gjort min plikt, det är skönt, nu behöver man inte gå ut om man inte vill så varför ska man bry sig. Det skulle vara för ICA i så fall, det är så nära mellan snöhögen och ICAs ingång så kommer det fyra eller fler samtidigt så får man ställa sig i kö för att komma in.

Vi har ju så nära så jag brukar skicka min fru till affären och hon är så tålig så hon klagar inte. Nog om detta, om två månader är all snö borta och vi får börja klippa gräset, det måste till och med jag göra så det blir jobbigare än snön. Snö är vackert, allt skräp översnöat, inga leriga skor, inget behov av att vattna gräsmattor och blombänkar, ingen möjlighet att sätta potatis som man i och med det slipper gräva opp, nä snö gör nytta.

Hans, som trivs inomhus.

Det blåser!

Jag tog den här bilden för att illustrera hur det blåste och hur snön virvlade omkring när jag tog min motionsrunda. Om man ser på den av den anledningen så är bilden totalt misslyckad, inte ser man någon virvlande snö! Lite såg man när jag förstorade upp bilden i datorn, men den här lilla skruttbilden ser mest ut som ett misslyckat försök att få er att tycka synd om mig.

För lite synd var det om mig, jag hade motvind halva sträckan när jag gick runt motionsslingan som officiellt heter Hälsans Stig. Ibland när man lyfte benet för att ta ett steg framåt kom det en vindstöt så man blev stående kraftigt framåtlutad, det hördes ett fladdrande ljud och när jag tittade bakåt såg jag mitt
upplyfta en meter långa ben fladdra i vinden, det krävdes en kraftansträngning för att få markkontakt igen.

Som tur var fick jag medvind sista biten hem så jag var rätt så utvilad när jag knöt av mig vinterkängorna. Dom kräver nästan en egen blogg för att ni ska förstå vad jag har att kämpa emot men jag tar det här: mina vinterskor är av storlek  förtiosex (anledningen till storleken är att jag ska ha mina fötter i dom när vi är ute på promenad) och väldigt klumpiga, dom har dessutom en sula som är onödigt tjock och grovt mönstrad, den är perfekt när det är nollgradigt och lös snö. Men sedan när det blir den väderlek som dom egentligen är avsedda för, alltså vinter, då är dom livsfarliga! Sulorna som förmodligen är av plast fryser i kyla så dom blir snorhala, man kan inte gå med dom! Ser ut som Bambi på hal is och kommer förmodligen att en iskall dag bryta benen och ligga kvar och frysa ihjäl.

Hans, som tycker, att inte är det alltid så lätt.

Lovet slut.

En snorgubbe

Tiden går fort när man har roligt, i går åkte vårt barnbarn hem till södra Sverige igen. Vi har haft i förhållande till vårt vanliga lugna för att inte säga stillastående liv en intensiv vecka som avslutades på tisdag med fyra timmar på Teknikens Hus. Jag vill påstå att för min del hade det nog räckt med halva tiden medan Alex (vårt barnbarn heter så) enligt honom själv nyss kommit dit och kunde tänka sig ett par timmar till. Nu tror jag inte riktigt på det eftersom övertalningsförsöket att stanna ett tag till var lite lamt.

Jag har läst att Teknikens Hus lider brist på pengar vilket förmodligen är anledningen till att det enligt mitt tycke börjar bli lite risigt, inga som helst nyheter (jag har varit där många gånger) och en del grejer som var trasiga och av den anledningen inte gick att använda över huvud taget. Det är synd, när det var nytt och fräscht var det betydligt trevligare.

Jag förstår inte vitsen med att låta det förfalla, om det verkligen är på grund av brist på pengar så måste det ju fixas på något sätt. Jag fick för mig att det fanns ett visst mått av trötthet hos en del av personalen också, dom kanske har för lite leksinne kvar.

Nu märkte jag inte att Alex hade synpunkter på utrustningen, han tyckte att det var kul hela tiden, det kanske är jag som har för lite leksinne kvar så när jag tröttnat på leken blev jag kritisk i stället för glad.

Vi har åkt skidor under veckan också, det tyckte jag var jobbigt, kan det vara så att jag är otränad? Inte bara, snön är ju så fjunig i år så man sjunker ända ned till gräsrötterna, dessutom vem tror ni fick spåra hela tiden? Jag tror att det dessutom är försent att börja träna för Vasaloppet, och då menar jag inte för i år utan för alltid. På skidorna är jag nog slut som artist, när jag tänker efter så är det nog tio år sedan jag sist plockade ut skidorna från vindsförrådet!

Det var en upptäckt som var lika överraskande som när jag för så där en tre år sedan dammade av skridskorna och drog ut på isvägen för att åka som i fornstora dagar, det gick inte bra det heller.

Hans som går från klarhet till klarhet. 



Sportlov.

Rutschkana i Stadsparken.

Nu har vi sportlov! Ja inte vi, men ett av våra barnbarn från Borås har sportlov och till vår glädje har han beslutat tillbringa det hos oss. Det blir lite liv och rörelse som vi inte är vana vid, men det är nog hälsosamt, jag tycker att vi piggnar till i alla fall under förmiddagen, sedan när det är dags att sova så är vi dödströtta och somnar i samma stund som huvudet hamnar på kudden.

Det blir mycket ovana aktiviteter, i dag ska vi till kolonilotten, det är väl inte så ovant, det händer då och då, men nu ska vi ta med oss skidorna och enligt vår gästs planer ska vi åka i den rätt så höga och branta backe som finns på kolonilottoområdet. Han har redan varnat mig att jag inte ska klättra så högt upp i backen så nedfärden blir för hög eftersom jag då kan ramla och göra mig illa, han har aldrig sett mig åka skidor!

Kanske han förstår att jag mest lever på gamla meriter och av den anledningen kanske överskattar mina färdigheter, dessutom kan det bli ett större och klumpigare fall om jag står på öronen än om han med sin låga höjd över havet ramlar omkull. Nå vi vet snart. Rapport kommer senare om jag inte bryter armarna.

Nu ska jag hämta skidorna på vinden, dom blir nog överraskade när dom får komma ut i snön.

Hans, som snart vet hur det går.