Tjejidol.

Ballongerna är från ettårsdagen.

Det var länge sedan jag hade någon idol bland tjejer närmare bestämt cirka 40 år sedan och den idolen har jag sparat så henne har jag i min närhet varje dag. Nu är jag väl lite överårig för att skaffa mig tjejidol, i dagens läge blir det väl i så fall en tantidol! Men man ska inte ge upp hoppet, nu har jag en tjejidol!

Hon heter Nelly och är vårt senaste barnbarn, det är en allvarig liten dam som inte flamsar omkring hur som helst utan ser forskande på allt nytt som kommer i hennes väg, och mycket nytt blir det om man bara är ett år. Missförstå mig inte hon är inte sur, bara allvarlig, men då känns det ändå bättre när man får ett leende, om man inte smälter då är det något fel, jag tror inte ens att det spelar någon roll om man vaknat på fel sida.

Nu kanske någon tycker att det låter ensidigt att en gammal gubbe har en så ung idol, men så är det inte, jag är helt övertygad om att hon känner detsamma för mig, vi är så att säga på samma våglängd enligt vad jag förstått, ni kommer också att få höra det till leda när hon börjar prata.

Hans, som börjat gilla tjejer igen.

Fågelholk.

Max med fågelholk.

Alltid när vi är på kolonilotten och har barnbarnen från Frufällan med oss så vill båda två stå vid hyvelbänken och snickra, det har jag inget emot, jag tycker det är nyttigt och håller tummarna att dom inte ska hacka av sig nåt finger eller borra hål i benet, det har inte hänt.

En dag åkte jag dit för att klippa gräs och då ville Max följa med, det blev direkt in i förrådet för att snickra för honom, jag började fylla på bensin i gräsklipparen då han frågade "vad ska jag snickra"? Till saken hör att tidigare har dom bara snickrat svärd och knivar av trä, det har dom hållit på nu i flera år så det finns ett stort antal vapen i förrådet, jag ansåg att svärdkvoten är fylld så jag funderade vad vi skulle satsa på nu, så sa jag "gör en fågelholk" ett förslag som gick hem.

Jag hade en måttsatt ritning som jag plockade fram och pekade på några bräder som han fick använda, sedan gick jag och klippte gräs samt lite andra småplock kring tomten. När det var dags att åka hem hade Max kapat till alla delar till en fågelholk så vi bestämde att nästa dag skulle vi åka tillbaka och göra den färdig.

Nästa dag tog det inte lång tid så var holken ihopskruvad och klar, jag är imponerad! Det blev en mycket fin fågelholk, den pojken har anlag för att snickra, själv sa han "äsch jag har ju gått på slöjden". Jag kanske glömmer att när man är tretton år så kan man nog en hel del vilket bevisas av att det nu sitter en mycket välgjord fågelholk i ett träd i Frufällan. (För den är väl uppsatt?) En sak, det var jag som gjorde plåten runt ingångshålet och det höjde värdet väsentligt.

Hans, imponerad morfar.

Regn.

Blommor behöver omvård även i regn.

Nu är vi ensamma igen, våra sommarbesökare från Borås har startat hemresan och vi upplever en tystnat som vi inte haft på två veckor, det är skillnad på en familj på sju personer och en på två, både i rörelser och ljud. När då vi två som är ensamma igen inte är bara mogna människor utan övermogna och dom som besökt oss bland annat bestod av tre barn mellan ett och tretton år så förstår ni skillnaden.

Det är nyttigt med lite liv ibland så nog saknar vi er men samtidigt får vi väl erkänna att tystnaden har sin charm den också. Problemet är att vi ses för sällan så det blir intensivt, flytta till Luleå så kan vi ses varje dag om vi vill.

Vi bestämde att vi skulle till kolonilotten i dag så fort vi vaknade, tyvärr gick det inte så fort att komma iväg så det hann börja regna vilket inte ingick i ritningarna. Nu är vi ju gamla och tröga så det gick inte att ändra sig när väl siktet var inställt, så vi åkte till lotten i ösregn. Inte var det så hemskt, vi hade regnkläder och jobbade på där ett bra tag, det kändes friskt och vi gjorde mycket nytta. Sedan var det skönt att komma hem också och få på torra kläder.

Hans, numera torr igen.

Storforsen.

Barnbarn vid forsen.

I går var vi till Storforsen, för vår del var det länge sedan sist så det var absolut läge även om det inte var vår idé utan Thomas en av våra besökande Boråsare som föreslog resan.

Samma Thomas har en Mitsubishi Grandis som verkligen är en rymlig bil, vi fick plats alla sju som är vår nuvarande storlek på familjen, till råge på bekvämligheten så körde Thomas fram och tillbaka till Storforsen så jag bara åkte, vilket är lite ovanligt när jag är ute och åker bil nu för tiden då det är jag som kör. Jag förstår min fru som slutat köra bil, det är skönare att bara åka med.

Jag ångrar inte att vi åkte dit, Storforsen är imponerande och mäktig. När man kommer nog nära är det som att det drar i benen, man får en känsla att om man gick lite närmare följde man med nedför forsen och det vore nog ingen behaglig upplevelse. Vistelsen har blivit betydligt bekvämare sedan jag var där första gången för cirka 45 år sedan, nu har det byggts träbryggor med räcken nästan hela vägen efter forsen, då för länge sedan skuttade man mellan stenar och klippor för att förflytta sig, nu är jag inte så skuttbenägen så det var skönt.

Nog forsar det minsann! Tur att det finns räcken eftersom vi hade en livlig sjuåring i sällskapet, att balansera på klipporna vid forsen skulle nog blivit stressigt utan räcken. Två av deltagarna i utflykten såg forsen för första gången, Alex blev imponerad, han hade nog inte i sin livligaste fantasi (och hans fantasi är livlig) trott att han skulle få se något så dånande och kanske lite skrämmande scenario. Nelly som inte sett forsen tidigare heller tog det lite mer colt, hon kände sig väl trygg i vagnen eller också kanske man inte tar in det på samma sätt när man fyllt ett år för två dagar sedan.

Det var en bra dag för alla tror jag, för egen del är jag helnöjd.

Hans, lika imponerad varje gång vid Storforsen.

Medeltiden.

Alex lär sig skjuta pilbåge.

Ja det blev att leva i medeltiden hela fredag, det var rätt så intressant, många var klädda i medeltidskläder dock inte vi, jag har rätt så gamla kläder men inte från medeltiden, bara gamla.
Barnen var väldigt moderna med t-shirt som inköpts på Luleå marknad dagen före så dom var långt från medeltiden, i kläder inte i själen, dom verkade anpassa sig snabbt.

Ska man klaga på något så var det maten som vi köpte, det var inte medeltidsmat, men den var dyr och absolut inte värt sitt pris så den hade vi mått bättre av att inte stoppa i oss.

Men i övrigt roade vi oss med att titta på medeltidsklädda människor, riddare som slogs med svärd så att det dammade från rustningarna, sedan dog dom på löpande band. En grej som jag tyckte såg lite löjlig ut var att om någon fick ett svärdshugg i benet så gick dom ned på knä och fortsatte att fäkta, dom hade inte en chans. Men vad vet jag det kanske var så på medeltiden och alternativet var kanske att dom blev ihjälslagna även om dom inte spjärnade emot och då är det kanske en chans att kämpa även om dom var halvdöda. Jag för min del skulle då legat ned och vrålat om någon hackat av mig ett ben med ett gammalt rostigt svärd.

Vi var där nästan hela dagen och jag för min del tyckte att det var värt att leva en dag i medeltiden, våra sommarfåglar som var med var lite uttråkade ibland men sedan hände det något och då kvicknade dom till.

För övrigt har det varit bra väder till i går då det var mulet hela dagen och några droppar regn då och då, i dag var det mulet till att börja med men jag och pojkarna åkte ut till kolonilotten där det var uppehåll omväxlande med störtskurar på en minut men om man var snabb hann man in i stugan utan att bli allt för blöt

Nu väntar vi på att föräldrarna till våra semestrande barnbarn ska komma hit, dom är i faggorna, det ska bli skönt att få lägga över ansvaret till dom som är vana, för nog känns det som ett ansvar minsann, men vi har klarat av det.

Som synes blir det inte mycket tid över till bloggande, eller också kanske det är så att det blir mindre tid över för det sommartid även utan barnbarn.

Hans, som ser att tangentbordet behöver dammas av.

Förändring.

Hem från marknaden.

Söndag den 11/7 förändrades vår tillvaro, vi blev dubbelt så många i familjen! Två av våra barnbarn från södra sverige kom flygande till oss, dom var väntade och välkomna, vi till och med hämtade dom på Luleå Airport, man ställer ju upp på sina ättlingar. Men visst blir det annorlunda när familjen fördubblas.

Barn rör sig mer och framförallt hastigare än vi är vana när vi bara har varandra att titta på, en annan sak, vad barn pratar mycket! Med andra ord, livet har blivit livligare, hoppas det påverkar oss så det blir lite aktion här hemma, för ska man vara ärlig nog går det rätt så lugnt till hemma hos oss nu för tiden.

Vi har planerat en del aktiviteter för veckan men det sket sig direkt, redan första dagen såg vi att det var marknad i Södra Hamn och dit måste vi, sedan fick vi ett sällsynt besök av en brorsdotter till mig, med det menar jag inte att dagen var förstörd, tvärtom vi hade trevligt och fick dessutom träffa hennes barn som vi inte sett sedan han föddes för åtta månader sedan, så det var på tiden. Men dagen försvann snabbt så trots att vi var uppe länge så tycker jag att det blev dags för sängen onödigt snabbt.

I dag blev vi bortbjudna till Gammelstad där det var meningen att vi skulle sola oss och grilla medan barnen lekte i solskenet och allt skulle vara så där underbart som i "Barnen från Bullerbyn", inte blev det riktigt så, vi han knappt komma dit så försvann solen och det började regna. Men allt övriga blev av men på deras inglasade altan, jag ska inte klaga, man har fått på sig rätt så mycket sol den här sommaren så det var skönt med lite skugga. Barnen fick låna videofilmer när vi åkte därifrån så dom har suttit framför teven sedan vi kom hem, vi är så att säga i olika världar.

Men i morgon då jäklar ska vi följa programmet, det är medeltidsvecka på friluftsmuseét Hägnan med start i morgon och det ska vi kolla på även om det blir snöstorm med drivis.

Hans, som vill följa planerna.

Värmeslag?

En riktig klippare.

Det är ej vetenskapligt bevisat men jag är övertygad om att tisdagen den sjätte juli var den varmaste dagen i år här i Luletrakten. Jag cyklade tidigt ut till kolonilotten för att klippa gräset och började normalt påklädd, men det blev varmt, när skjortan var sjöblöt efter en stund åkte kläderna av, jag slutade avklädningen vid en anständig gräns, shortsen, och för att inte få solsting, kepsen.

Nu var det bara att klippa vidare, svetten rann i strida strömmar nedför kroppen och eftersom det inte fanns allt för mycket kläder som hindrade den att strömma ända till marken så blev det per automatik så att jag fick gräsmattan vattnad på köpet. Jag undrar om jag inte uppfann evighetsmaskinen just då, jag klippte gräset kort, svetten rann och vattnade så gräset växte fortare, jag klippte av det, svetten rann ....

Onsdag var det lite svalare så evighetsmaskinen tappade farten, så gick den uppfinningen i graven.
På kvällen blev det pådrag av annan art, vi fick telefon från en av oss närståendes arbetsplats där man var upphetsad över att den av oss närstående ( jag kan inte skriva så om den till oss närstående, det är för invecklat men eftersom jag inte vill avslöja dennnes identitet så kallar jag denna man eller kvinna för Frank, som fåret Frank som jag skrev om tidigare, alla jämförelser i övrigt är oförskämda.) 

I alla fall så blev det pådrag, arbetsgivaren hade ringt efter ambulans och vi åkte till Sunderby sjukhus för att möta upp. Vi var inte allt för upphetsade eftersom frank ( med litet f så ni inte tror att det är hans riktiga namn) har en tendens att svimma i tid och otid. Vi träffades i en korridor när ambulanskillarna, som var väldigt trevliga, kom med frank på en bår och in i undersökningsrum tre, vi gick också in, samtidigt kom det in en manlig och en kvinnlig sjuksyster, (manlig sjuksyster hi hi ) dom tog en massa prover, det gick snabbt, så är det när proffs jobbar, men sedan började det!

"Systrarna" gick men sade att det kommer en läkare strax, det var det längsta strax jag upplevt, det gick en timme, det gick en till sedan gick det en halv till och sedan kom det in en liten smal flicka, hon såg ut att vara i fjortonårsåldern och presenterade sig som doktor nånting som jag glömt, så är det att bli för gammal alla under trettio år ser ut som barn.

Fjortisen var seriös och gjorde massor av test och undersökningar sedan sa hon att nu ska vi bara ta några blodtryck, men det gör någon annan så vänta en stund. En lång lång stund senare kom hon tillbaka och tog trycken själv så det var nog ingen annan som hade tid. Slutet av det hela var att allt var frid och fröjd, frank var frisk som en nötkärna och det hela antagligen berodde på hög värme på jobbet i samband med dålig vätsketillförsel. Dom andra på jobbet (som inte svimmade) drack flitigt medan frank tyckte det var onödigt. Så kan det gå.

Vi åkte hem efter drygt fem timmar! Frank fick också åka hem. Det var den tråkigaste eftermiddag jag upplevt på lång tid, tänk er fem timmar i ett undersökningsrum, på en rund rostfri pall med stora runda hål i sitsen, ni har säkert sett en sån, den var obekväm, inget att göra, bara ha tråkigt. Den ende som verkade trivas var frank, han sov på sin säng mellen doktorsbesöken. Jag försökte köpa kvällstidningar, kiosken stängde halv sex!

Jag vill påpeka att jag tror inte dom var lata där, det kryllade av patienter i korridoren och nya kom det hela tiden, systrar och doktorer skyndade småspringande mellan dom men så fort man tagit hand om en kom ambulansen med någon ny. Att kolla på det var ju lite underhållning och tidsfördriv, jag funderade på att gå fram till någon patient och presentera mig som doktor Hans och be att han berättade sitt livs historia men det tyckte jag vid närmare eftertanke var att roa sig nog så mycket på en sjuklings bekostnad.

Hans, som fått lite insikt i sjukvården.

Cykelväg.

Genväg.

I går cyklade jag till kolonilotten, det är inte alltför vanligt men det händer då och då. Jag hade egentligen inte tid men kände att det skulle vara skönt att röra på sig, det var det, varmt och skönt, inget regn, ingen vind att tala om och jag hade inte så bråttom så jag blev inte så utmattad som man kan bli nu för tiden om man tar i lite grand.

Cykelvägen från centrala stan och ut till kolonin är lättcyklad förutom en lång backe på Skurholmen men där är det å andra sidan bra fart på hemvägen. Det är en årstid nu som gör vägen extra njutbar, det är mycket som blommar och om det inte blommar någon liten bit så är det i alla fall grönt, just nu efter regnet frodigt grönt.

En eloge till kommunen för en cykelväg som är bilfri hela vägen utom några passager av gator med biltrafik. Man möter rätt så mycket andra cyklister på den en och enhalv mil långa(tur och retur) färden, det finns alla modeller på dom mötande, en del cyklar i sakta mak och verkar njuta av turen, medan andra verkar ha startat för sent för att hinna fram i tid, jag brukar titta bort när jag möter dom utifall dom får en hjärtattack så ska jag låtsas att jag inte ser dom så slipper jag ta reda på dom.

Efter att ha passerat under Hertsövägen och backen upp mot kyrkogården infinner sig lämpligt nog den lugnaste och mysigaste sträckan fram till kolonilottoområdet, det är definitivt ingen annan trafik än cyklar och gående, skog på båda sidor och just nu blommar hundkäx och smörblommor på vägrenen hela vägen, det är vackert trots att det i princip är ogräs som man ju som kolonilottoägare har lärt sig att tycka illa om, men man får tänka bort från det tills man är framme.

När man nästan är framme finns det en genväg som jag alltid utnyttjar, man tjänar faktiskt förtio meter, det mätte jag med min cykeldator innan den blev stulen.

Hans, cyklar inte längre än nödvändigt.

Hatobjekt!

Fåret Frank.

Nå nu tog jag i, inte hatar jag fåret jag tycker bara det är fånigt. Jag undrar vem som kommit på att man ska frestas att anlita tele 2 för att dom visar upp ett får som kan prata och gå på två ben. Som alla vet heter fåret Frank, förmodligen för att få det mer mänskligt, jag förmodar att det symboliserar deras kunder.

Visst ser Frank enfaldig ut? Se på leendet och tandställningen, för att inte tala om dom utstående öronen och ögonen som tittar åt var sitt håll. Nu rår ju inte fårstackaren för att han ser ut som ett får men måste han ställa upp i en reklamkampanj som nästan hela befolkningen ser antingen dom vill eller inte.

Jag tycker Frank är ett typiskt mobboffer, en mobbningsoffensiv som jag nu startar med parollen "vi vill inte se dig fler gånger".

Kära Frank dra dig tillbaka, flytta utomlands, gräv ner dig, gå upp i rök, gör vad du vill bara vi slipper se dig. Jag har snart nött upp fjärrkontrollen för att byta kanal när du dyker upp.

Jag vet att du har en del som vill ha dig kvar men det kan jag inte ta hänsyn till, du ska bort, jag vill inte se ditt ointelligenta ansikte mer, kan man kalla en fårskalle för ansikte förresten, jag tvivlar.

Nu mår jag mycket bättre när jag har fått spy ut min galla över ett får som aldrig skulle fått födas eller i alla fall efter födelse placerats i ett rum utan fönster och aldrig fått komma ut.Riktiga får tycker inte heller om dig.

Hans, får är inte ens goda kokta.