Matmarknad!

 

Nu är den bästa marknad som någonsin varit i Luleå över, på lördag kväll var den slut. Den här bilden är från fredag kväll när dom flesta gått hem.

 

Tidigare på dagen var det nog publikrekord för marknader, i Luleå i alla fall, vi är nu drygt sjuttiofemtusen invånare i stan, jag tror att sjuttiotusen av dom var på marknaden på fredag och åt sig igenom alla stånden. Det var lite trångt, men det var roligt att se all mat och smaka på så mycket man orkade.

 

Vi hade planerat att äta middag på marknaden på fredag, det gick inte bra, köerna till alla stånd där man sålde mat var kilometerlånga (lite överdrivet) men långa var dom. Vi tycker inte om att stå i kö så vi gick hem och åt fil! Men lördag förmiddag innan alla hunnit dit då åt vi lunch, det var lika gott som det såg ut.

 



Hans, som inte smakade just detta men det är vackert på bild.

Marknad i stan.

Den fjärde till sjunde september råder det ingen brist på mat i Luleå, ingen kan säga att dom svalt ihjäl på grund av matbrist, vi gästas nämligen av en marknad som i huvudsak är en ren matmarknad, det är klart man måste ha pengar, maten är inte gratis, men det finns mycket gott.

Det ligger en doft av mat över hela Luleås storgata och eftersom det är den internationell turnerande marknaden "Geraud" så finns det mat från många länder. Jag tycker att det är den häftigaste marknad som någonsin funnits i Luleå, ja inte bara i Luleå, jag har aldrig besökt en trevligare marknad.

Jag gillar oliver, tänk att hamna framför ett stånd som består av minst tjugo olika sorterts oliver, för att inte säga ost, det finns alla sorter i alla möjliga smaker och utseenden. I ett annat stånd finns det etthundratjugo sorters Engelsk fudge!

Det enda problemet för mig är att försäljarn också är från minst femton olika länder och eftersom jag inte är så språkbegåvad så är det teckenspråk som gäller, då menar jag inte riktigt teckenspråk utan att vifta med armarna och prata svenska, men det går att handla på det sättet också, kanske för att alla som står där är sugna på att sälja, och vi som går där gärna vill köpa.

I alla fall lär det vara första gången denna typ av marknad är norr om Uppsala så lite nytt är det för både dom och oss. Jag hoppas att dom kommer tillbaka nästa år, och om dom får sälja så mycket som det verkar så är det nog stor chans att vi får se dom igen.

Hans, som tycker att ni som inte besökt marknaden än ska lägga på ett kol, i morgon är sista dagen.

 

Godis så långt ögat ser!



Uglan.

Jag kan stava till uggla men jag skriver ugla av en anledning, vi har ju en dotter och hon kan antagligen stava till uggla nu men när hon var liten så pratade hon ibland om en uggla men uttalade uggla som uglan, det tyckte jag lät så roligt så jag började också säga ugla så jag har nog ibland trott att det är rätt uttal för uggla.

Om man ska vara noga så tror jag med till säkerhet gränsande visshet att detta är en sparvuggla. Denna sparvuggla satt helt plötsligt på en pinne vid vårt trädgårdsland på kolonilotten i sommras, just när jordgubbarna mognade som bäst och jag var fruktansvärt irriterad över att trastarna pickade på våra jordgubbar. Om dom då nöjt sig med att äta upp hela jordgubben men det gjorde dom inte, däremot gillar dom att smaka på alla mogna gubbar, det är inte aptitligt för oss att äta på jordgubbar som är halvätna av trastar.

Men så kom ugglan och som ett trollslag försvann alla trastar från trädgårdslandet, detta visar att ugglan har respekt med sig. Jag har nu beslutat att ugglan ska få bo hos oss i fortsättningen, jag ska linda in den i en filt så den inte fryser ihjäl i vinter och nästa sommar sitter den på sin pinne igen.

Visst är det roligt när naturen fungerar helt med egen kraft, eller nästan med egen kraft.

Hans, som hjälpt till en del i harmonin som uppstått i jordgubbslandet.

Ostindienfararen.

Ostindienfararen Göteborg.

 

Nu har vi haft celebert besök i Luleå hamn, torsdag den tjugoandra anlände ett skepp som heter Göteborg till Luleå och vi var där och tog emot det.

 

Skeppet är en kopia som byggts i modern tid av ett skepp som fanns på sjuttonhundratalet, det hette redan då Göteborg och gick på grund och förliste vid inloppet till Göteborgs hamn den tolfte september sjuttonhundraförtiofem. Skeppet var fullastat på väg hem efter sin tredje resa till Kina, en resa som tog trettio månader.

 

På nittonhundraåttiotalet bestämdes att vraket skulle undersökas, det fanns inte mycket kvar men man beslutade att återskapa skeppet. Nittonhundranittiofem började man bygga och den sjätte juni tjugohundratre, och det var klart och invigdes av drottning Silvia den tredje september tjugohundrafyra. Tjugoandra maj tjugohundrafem provseglade skeppet för första gången, det gick bra och bevisade att man på tjugohundratalet kunde bygga ett skepp som är en kopia av ett sjuttonhundratalsskepp.

 

Första resan till Kina började den andra oktober tjugohundrafem och varade till den nionde juni tjugohundrasju. Resan var enligt besättningen en otrolig upplevelse, jag tror att det är tredje gången den kommit till Luleå, den här gången med kronprinsessan Viktoria som passagerare.

 

Vi stod där och tog emot både skeppet och Viktoria, men det blev lite långtråkigt, sista tio meterna in till kajen tog en halv timme, det var tydligt att det är försiktighet som gäller när man lägger till med stora träskepp.

 

På söndag kväll åkte den från Luleå och nu har jag ingen aning om var den är, men den klarar sig säkert lika bra utan att jag håller reda på den.

 

Hans, som tycker att det blev många årtal, men så är det i historia.

Lingon.

Sparsamt med lingon.

 

Nu har vi plockat lingon för första gången i år, det har pratats mycket om att det är dåligt med lingon i år, inte är det så dåligt!

 

Vi läste i tidningen att man körde omkring med bussar fulla med bärplockare, dom stannade vid något lingonrikt skogsavsnitt, öppnade dörrarna till bussen och bärplockarna vällde ut, hips, vips så var alla bär plockade på den platsen.

 

Tänk om dom hittar "vårt" ställe sa vi nervöst, så det var bara att rusa ut till bilen med plockare och hinkar, sen iväg till det ställe vi plockat lingon de sista tio åren, vi tänkte att hellre plockar vi kart än att vi blir utan! Nu var lingonen inte så kartiga som vi befarat, inte var det så lite heller så efter ett tag av

gnetande och en knäckt rygg så åkte vi hem med tjugo liter röda lingon.

 

Nu känns livet lättare, även om vi inte plockar mer i år så är vi i alla fall inte utan lingonsylt i vinter, det finns ju ett sätt till, man köper i affären...blää.

När vi klev upp i morse kändes det inte så kul när man rätade ut ryggen men redan nu känner vi oss som vanligt, så det blir nog fler gånger i lingonmarkerna. Ett plus i år är att lingonen är så tidiga så att älgjakten inte kommit igång så man slipper tänka på hur det skulle kännas att få en kula strax bakom höger framben (arm).

 

En sak som vi upptäckte var att vi är inte arton längre, du milde tid vad man blir trött, vi okade knappt sitta framför tven i går kväll och då är det dåligt, vi sa faktiskt till varandra, "undrar hur många år till vi orkar plocka lingon", men den dagen den sorgen.

 

Hans, som just upptäckt att solen skiner, man kanske skulle gå ut. (Men inte i lingonskogen.)

 



Fotboll.

Tre generationer fotbollspelare.

 

Nu har jag varit på årets fotbollsmatch, med årets match menar jag inte att det var den bästa match som spelats i år utan vad jag menar är att jag brukar bara gå på en match varje år, och det här var detta års. På bilden syns den som var anledning till att jag gick på fotboll, Fredrik, som spelar fotboll i Alviks IK. Jag behöver väl inte förklara närmare vem som är Fredrik, dom två andra är en stolt fader och en ändå stoltare farmor, stoltheten beror på att Avik vann med 1-0.

 

Det var inte Fredrik som gjorde målet men han kanske medverkade till nollan eftersom han spelar i försvaret. Jag har alltid trott att Fredrik skulle bli fotbollspelare, men då såg jag honom som en vindsnabb anfallare som skulle göra mål i varje match, så blev det inte. När han började i laget så blev han försvarsspelare! Lite besviken blev jag, jag hoppas att tränaren läser detta så att han förstår att Fredrik är felplacerad. Föreningen hade också tjänat pengar på att han blivit anfallsspelare då kanske jag gått och tittat två gånger varje år.

 

Nu sköter han sig med den äran på försvaret också, men det är ju för att få se mål man går på fotboll och då vore ju dom målen ändå njutbarare om det är någon som man känner som gör dom.

 

Om någon eventuellt saknat mig och mina visdomsord sista veckorna så vill jag tala om att jag har haft semester, den är inte lång för oss pensionärer så nu är jag tillbaka på banan.

 

Vi får det lite hektiskt ett tag framöver, i dag ska vi gå och träffa kungen  och drottningen i Statsparken, hoppas man kommer så nära så man kan klappa kungen, men om man gör det kanske Säpo kastar sig över en och då blir man nog skrynklig, bäst att låta bli.

 

Om en vecka ska vår kronprinsessa komma hit och inviga hamnen som fått sig en ansiktslyftning, då kanske jag kan klappa Daniel, det är nog riskfriare.

 

Hans, eftersom de kungliga är i närheten, tillfälligt rojalist.

Storfiskare.

Middagen räddad.

 

Jag skrev om sommarfåglar i ett tidigare inlägg, nu har tre femtedelar av dom åkt söderut, kvar blev Max och Alex, på bild ovan ser ni Alex. Han tycker om fiske, varje gång han hälsar på oss står en fisketur på önskelistan, så även i år.

 

Jag förberedde mig genom att köpa ett nytt metspö, inte till mig själv, jag fiskar inte nu för tiden, utan till Alex. Jag har fiskat förr i världen, när jag tänker efter var det nog förr, förr om inte längre sedan jag sist provade fiskelyckan. En annan sak är att är man fiskeguide så ha man ju inte tid med eget fiske, man ska ju göra i ordning spöet, (därför nytt med rev, krok och flöte helt klart, bara att köra iväg till fisken) så långt gick det bra, vädret var fantastiskt, inte ens speciellt mycket mygg, även om min fiskekompis satte på en mygghatt, han hade inte tid att vifta bort myggen.

 

Sedan blev det som vanligt, inte nappade det så mycket som förväntningarna var, det tog ett bra tag innan första nappet och Alex drog upp en aborre som inte var så mycket större än masken, men att se glädjen över den fisken var värd hela hela trippen och lite till. Sedan fortsatte fisket med än större förväntningar, visst nappade det men fiskbarnen får tydligen vara uppe sent för fiskarna som drogs upp var inte mycket större än den första.

 

Men vi fortsatte, Alex röck aborre och jag bytte mask ibland när den började se skamfilad ut. Vet ni att det börjar mörkna på kvällarna? När man bor mitt i stan tänker man inte på det, men det gör det, till sist såg vi inte flötet och då avslutade vi det hela och åkte hem. Jag tror min fiskekompis var nöjd, när jag klagade på fiskelyckan sa han att han tyckte den var bra, hemma får jag aldrig napp sa han.

 

Så där hör ni, åk till Norrland om ni vill ha fisk.

 

 

Hans, som ska ta nya tag nästa sommar, om fiskaren hälsar på.