Tomteträff.

Gammal Tomte.

 

Nu har det varit första advent och då var vi på stan och kollade julskyltningen, det var lite kallt så när vi kom till Norrbottens Museum fick vi se ett tält som såg ut som ett lämpligt ställe att värma sig på. Vi gick in i tältet, där brann en brasa så det var varmt och skönt men förstå vår överraskning när det visade sig att vi hamnat i jultomtens tält! Jag visste inte ens att tomten tältade, men det gör han, i alla fall under julskyltningen i Luleå.

 

Han satt just och pratade med några barn som besvärade tomten med att tigga julklappar, "vad får jag till julklapp, får jag en ny docka" sa en liten flicka, jag tyckte det var pinsamt, sitta och tigga på det sättet. Men som tur var mumlade tomten bara i skägget så hon hörde inte vad han svarade, man ska inte fråga på det sättet då blir det ju ingen överraskning på julaftonen.

 

Det var rätt så små barn så jag kunde med lätthet tränga mig fram till tomten, jag frågade minsann inte vad jag skulle få till julklapp utan jag tänkte att jag skulle vara lite seriös och mera vuxen än ungarna så det enda jag kollade upp var om min önskelista kommit fram, tomten verkade ha dålig koll, han började söka i en säck full med önskelistor men jag hade inte tid att vänta på besked, min fru ville fortsätta att titta på skyltningen på stan. Så går det när man tar med dom.

 

Det var lite kallt ute så efter ett tag gick vi hem och min fru kokade mjölkchoklad som vi drack, det var det bästa på hela det kvällsäventyret.

 

Hans, som tyckte tomten var onödigt gammal.

Fötterna upp?

Isväg.

 

Kommer just hem efter en promenad på stan, det gäller att hålla tungan rätt i munnen, enligt gammal hävd är det ett sätt att hålla balansen, det var viktigt i dag, vi har bara is över allt. Undantaget innomhus, men ute är det halt så man knappt kan gå. Det har regnat och vi har minusgrader vilket gör att vi kan åka skridskor på stan om vi vill, det vill vi inte, så därför försöker vi gå, det är inte lätt det heller, visserligen har man sandat, men det är många ytor som sandbilen missat så nog bör man se var man sätter ned fötterna.

 

Det gick bra för mig när jag nyss var ut på en onödig promenad, jag ska ut en gång till i dag, min fru måste ut på ett ärende och det är klart jag följer med och håller henne under armarna så hon kommer helskinnad hem, kvinnor är ju bräckliga föremål och man är ju lite rädd om dom eftersom dom kan vara bra att ha ibland, och då bör dom också vara hela.

 

Jag gissar att dom har fullt upp på Sunderby sjukhus en sån här dag, hoppas spik och gips räcker tili. Det beror ju på hur länge halkan består, jag håller tummarna för att den försvinner under natten.

 

Hans, som bara ska gå ut i nödfall så länge det är halt.

Spårsnö.

Spår i snö.

 

Ibland åker vi ut till kolonilotten för att kolla läget, det händer inte så mycket på lotten förutom att hararna verkar trivas där, det är otroligt mycket harspår över hela tomten. Hararna verkar hungriga i år, eller gnager dom bara för gnagandets skull? Jag har en teori om att man ska lämna alla växter som man har på tomten till nästa vår, "det mår dom bra av" säger jag, men om jag ska vara ärlig bottnar nog det hela i att jag är så lat på hösten, det är inte lika kul att rycka upp gamla växter på hösten som det är att sätta nya på våren, därför har jag samordnat det så att jag rycker upp vissnade växter på våren med en hand och sätter nya med den andra.

Sedan är det ju en annan sak också, djuren har ju nåt att äta, även om jag har svårt att förstå vad det är som gör att dom vräker i sig en massa vissna, frusna gamla blommor, men jag kanske inte har varit nog hungrig. Det är mest harar enligt spåren, på andra plats kommer rådjur, råttor och möss, och en gång var det en älg sam smakat på ett äppelträd, det var inte så populärt, men jag förlät honom, han har ju ingen susning om hur dyrt det är att köpa nya.

I alla fall tuggas det nästan på allt, en del växter är speciellt eftertraktade, det ser man på att dom (i huvudsak hararna) gräver sig ned vid vissa växter för att komma åt att äta en bit under markplan. Dom får jobba för brödfödan minsann, och jag som tycker att det är lite jobbigt ibland att gå till ICA, då ska ni veta att vår närmaste affär ligger tvärs över gatan!

Olika faller ödets lotter, jag behöver ju inte heller att som en hare vara rädd för att en räv ska fånga mig med ett bett över magen, så stortrutade rävar finns inte.

Hans, som tycker att nog har man det bra!

Vårkänslor!

Kanadagäss.

 

Det är inte jag som fått vårkänslor, möjligen canadgässen som jag såg i dag på min nästan dagliga promenad, det är ju på våren man brukar se gäss och andra vårfåglar, på hösten ser man dom bara när dom i perfekt plogformation på hög höjd flyger söderut. Men inte dom jag fotade vid stranden på Gultzaudden i dag.

Vi har ett otroligt vackert väder i dag, nollgradigt med strålande sol och ingen vind, jag förstår att gässen tog en vilopaus i Luleå på sin väg mot sydliga trakter, jag är inte just nu riktigt säker på hur långt dom flyger, inte så långt tror jag, det är inga Afrikaresenärer i alla fall. Gässen vet nog mer om vädret än jag, ja till och med tror jag dom är lite säkrare än väderlekstjänsten så dom vet nog hur länge dom kan vila i Luleå utan att frysa fast.

Nu har jag googlat lite på Canadagäss, deras ursprungliga häckningsområde är Nordamerika, men har genom introduktion fått stor population i Europa och det är nog dom som vi ser i dom här trakterna. Gässen som håller till i Sverige flyttar inte längre än tio till etthundra mil, dom tar inte så högtidlig på flytten heller eftersom om det behövs kan dom vara i Stockholm på två dar, därav den lugna och fridfulla tillvaron idag när jag såg dom. Dom såg ut som om dom tänkte: "bry dig inte, vi hinner," när jag passerade.

Jag har också läst att dom flyger på mellan trettio och tvåhundra meters höjd när dom flyger över land, men över vatten flyger dom bara någon meter över vågorna.

Hans, som nu delat med mig av mitt digra vetande om gäss.

Trädet.

Så här såg en del av trädet ut som jag skrev om i mitt förra inlägg.

Skådespel.

Trädfällare.

 

Torsdag den här veckan upptäckte vi att det sent på kvällen blev en massa aktiviteter längre ned på Stationsgatan som ju är den gata som passerar utanför vårt köksfönster, vi blev naturligtvis nyfikna, oj, oj. oj, händer nåt i vår närhet?
Där var en bärgningsbil, en skylift, en massa folk, och dessutom hade man spärrat av gatan.

Vi ställde oss vid fönstret och kollade på aktiviteterna, vi upptäckte rätt så snabbt att gubbarna som var där samlades vid tre stora träd som sod på den smala gräsremsan mellan gatan och Skatteverket, som är det hus som täcker nästan hela kvarteret. Till att börja med trodde jag att dom förberedde sig för att bygga ut huset, jag sa till min fru att du ska se att dom har fått in så mycket skatt så dom måste utöka lokalerna. Jag tänkte "att få se om det rinner ut pengar om dom tar hål i väggen", det fick jag aldrig se, dom tog inte hål i väggen.

Vi kom snart underfund med att dom koncentrerade sig på träden som stod på gräsremsan mellan huset och gatan, det blev såsmåningom det mittersta trädet som fick mest uppmärksamhet, man kapade ner bitar av trädet (uppifrån). Jag förstod att det, eftersom det var ett högt träd, som måste göras lägre för att inte krossa husen på andra sidan gatan. Sedan började man kapa trädet längst ned, eller enligt min mening rätt så högt upp, men dom kanske gillar höga stubbar i kommunen. Allt gick bra, efter ett tag dråsade trädet i gatan med ett brak, så var underhållningen slut.

Alla som läser det här tänker nog att vi har för lite att göra när vi offrar en halv kväll på att titta på ett träd som kapas, men vad då? Så mycket händer inte framför vårt köksfönster så vi försitter en sån chans till underhållning. Sedan gick vi till sängs och somnade bums nöjda med vår upplevelse. Just innan vi somnade sa jag till min fru "jag har också fällt ett träd en gång" varefter jag lugnt somnade medans hennes beundrande blickar smekte min kropp.

Hans, som tar till vara på tillfällena.

Ljusfestival.

Flora kulle.

 

Nu har vi haft ljusfestival i Luleå igen, det har varit rätt så häftiga belysningsinstallationer här och där. Vi har varit ut och kollat först på fredag, sedan hoppade vi över lördag men söndag kollade vi igen. Då var vi till södra hamn där det bland annat skulle släppas upp 750 ballonger, vi såg på förberedelserna men eftrsom det blev lite kallt att stå där så gick vi hem, lite dumt eftersom det enligt tidningen varit ett fantatiskt skådespel.

 

Men det fanns flera andra arrangemang, tillexempel på Flora kulle där man lindat in träden med tyg och sedan belyste dom med strålkastare, snyggt.

 

Ljusfestivalen är häftig men kostar tydligen pengar, i dagens tidning stod det att kommunen tycker att det blir nog så dyrt så dom överväger att bara ställa till med festival vartannat år, det innebär att nästa år blir det tydligen ingen ljusfestival i Luleå. Men om två år.. då jäklar.

 

Den som lever får se, men jag tycker det är värt pengarna, nu kan det ju i viss mån bero på att pengarna går inte från min plånbok, inte direkt i alla fall, det är klart någon promille av min pension går väl till ljusspelet.

 

Hans, som tycker att lite extra ljus i vintermörkret behöver vi.

Nu blommar det.

Blommor på Storgatan.

 

Nu har vi ljusfestival i Luleå, 31 oktober - 3 nov har vi någonting som heter "Luleå i nytt ljus". Det är en ljusfest som arrangerats några år, och det ska vi ut och titta på i kväll, kanske i morgon också. Dom stora fantastiska blommorna som syns på bilden har jag fotat i dag, dom finns på Storgatan utanför gamla Åhlens, visste ni att vi numera har en hänvisning till en plats som kallas "vid gamla Åhlens", vi har nämligen ett nytt stort Åhlens lite längre ner på Storgatan. Tänk att det finns en massa ställen i Sverige som inte har något Åhlens alls, stackarna.

 

Nu kanske någon undrar, "vad har dom där blommorna med en ljusfest att göra", jo håll i er nu, det finns belysning i blommorna så lite senare när det blir mörkt kommer alla blommor att lysa, visst är det colt?

 

Klockan nitton i kväll ska vi få se på Ljus-och ljudshowen på Stadshusets fasad, vi kommer också att få se lysande dansuppvisning varje kväll, vi kan fota oss i Gigantomaten på Storgatan, då går man in i ett litet rum, det ser ut som ett utedass, men det är det inte utan en fotoatelje! Där sätter man sig och tar en bild som "hör och häpna" projekteras  på en vit duk på andra sidan gatan i storlek kanske tio gånger fem meter, tror jag, jag minns inte riktigt storleken, men storleken har man ju hört har ingen betydelse, vilket senare rön har visat att det är bara någon som kommit på, för att försvara sin egen litenhet.

 

I alla fall blir det en massa jippon på stan och vi som bor mitt i smeten kommer att kolla på allt vi hinner med. Det är sådana här tillfällen man tycker synd om alla som inte haft förstånd att bosätta sig så nära centrum som möjligt.

 

Hans, som nu ska kasta sig ut i nöjeslivet.

 



Hertsöträsket.

En höstbild av Hertsöträsket.

 

 

Lördagen den nittonde i oktober månad bestämde jag och Stefan att vi skulle ut på fotosafari, det brukar vi göra någon gång då och då, nu bestämde vi att vi skulle åka till Hertsöträsket och dokumentera isläggningen. Sist vi var till träsket var i våras, då åkte vi dit för att fota vårfåglar, helt misslyckat, vi såg inte en enda fågel, jo en gråsparv vid bilen när vi skulle åka hem. Nu var det större villebråd vi hade tänkt oss så gråsparven räddade inte den dagen.

 

Vi hade stålsatt oss mot alla besvikelse som att vattnet kanske dunstat bort under sommaren, eller att det inte alls skulle finnas någon is, det var ju isläggningen vi skulle dokumentera. Så blev det inte, istället var allt perfekt, isen täckte cirka två tredjedelar av träsket resten var öppet vatten. Dessutom var vädret perfekt, solen sken hela tiden vi var där, visserligen blåste det lite kallt men det var vi beredda på och hade kläder för det vädret.

 

Vi traskade iväg på dom fina träspångar som finns hela vägen, man skulle nästan kunna gå där i tofflor utan att bli blöt om fötterna. Det är fantastiskt bra ordnat, med bryggor ut i vattnet, bänkar att sitta och vila på om man blir trött, en c:a femtio centimeter bred stig av bräder, man behöver inte snava omkring i mossan eller blöta ner skorna. Med andra ord är det serverat för stadsbor som kommit på att dom ska ut i naturen, ni som inte varit där åk dit någon gång, det är fint där, och gratis! Det finns stugor och bivacker där man kan stanna och fika, fikat måste man ta med själv.

 

Det blev en reklamblogg om Hertsöträsket men det är det värt, vacker natur som har gjorts tillgänglig av kommunen, så åk dit när det är vackert väder.

 

Hans, som anser att vi hade en bra dag.

 

 



Vinter?

Första snön.

 

Nu har det snöat för första gången i höst här i Luleå, inte mycket, jag fick leta för att hitta en fläck att fotografera. Jag har gått på min icke obligatoriska promenad och höll på frysa ändan av mig, det var minus en grad! Jag tror man börjar vara slut som artist, för några år sedan skulle jag väl nästan gått samma promenad i badbyxor utan att frysa, men inte nu. Nå, sedan jag fått upp farten gick det bra, och när jag kom hem var jag rödblommig om kinderna och riktigt varm.

 

Man kommer inte ifrån att det känns som att det inte är länge till dess man får plumsa fram i snömassorna när man går på promenad. Men vi är ju vana att ta oss fram i snö så det ska nog gå bra i år också. Nog om detta.

 

Ni ska få en onödig upplysning, på måndag la jag på vinterdäcken, mycket bra "tajmat" eftersom det snöat och varit minusgrader i natt, nu är det visserligen en plusgrad och snön ser man inga spår av, men i alla fall, det är på gång och jag är beredd.

 

Hans, som inte behövde snöskor på promenaden.  

 



Nytt boende.

Stefan gör pannkakssmet i sitt nya kök.

 

Nu har Stefan flyttat igen, det har varit ett evinnerligt flyttande på sista tiden men det är inget som vi kan påverka. När han flyttade hemifrån fick han lägenhet på ett gruppboende som hette Hansenska, därifrån var det inte någon snabbflytt, han har bott där i drygt tjugotvå år! Sedan kom kommunen på att det skulle läggas ned och alla måste flytta därifrån, det hade inte Stefan eller vi något emot, han var rätt så less på det boendet och vi tyckte nog också att det började bli på tiden att det lades ned, anledningen till att det lades ned var att räddningstjänsten  inte godkände det. Det förstod vi också, ett gammalt trähus i två våningar med bara en utgång från övervåningen där Stefan bodde, en trappa som om det började brinna skulle, enligt räddniongstjänsten, bli som en skorsten som skulle vara omöjlig att använda vid brand.

 

Stefan fick flytta till ett hyreshus på Tallvägen där det sedan tidigare bodde sex tjejer, där trivdes han, vilket jag förstår. Men döm om vår förvåning när vi fick ett meddelande om att nu måste han flytta därifrån för att räddningstjänsten dömt ut det! Det var för brandfarligt! Där bodde Stefan på tredje våningen med endast en möjlighet att ta sig ut, en trappa som enligt räddningstjänsten skulle fungera som en skorsten om det började brinna, är det någon som känner igen anledningen att han måste flytta. Det förstod vi också, men kunde inte kommunen undersökt utrymningsvägarna innan dom fick flytta dit?

 

Nu kom nästa bud om boende, Stefan skulle få flytta till ett nytt boende på det nya området Kronan som ligger där tidigare LV7 låg. Nu uppstod ett nytt problem, Stefan sa att han inte ville flytta dit, han skulle bo kvar i Gammelstad där han bott hela sitt liv och känner dom flesta och dom flesta känner Stefan, så vi tyckte ochså det var en dum flytt, men kommunen sa att det fanns inget i Gammelstad så det var bara att flytta. Jag vet inte hur det skulle ha gått till eftersom Stefan fortsatte att säga att han inte ville dit, till saken hör att han är fruktansvärt envis så inte vet jag, hade dom tänkt binda  och köra dit honom.

 

Men strax innan flytten fick han ett meddelande om att det blivit ett boende ledigt i Gammelstad! Alla blev glada, i alla fall vi och Stefan, det var bara att flytta dit, vilket vi satte igång med, Stefan verkade glad som en lärka och ville till och med flytta dit en dag tidigare än som var tänkt, det gick bra, allt var frid och fröjd, vi tyckte ochså allt verkade bra, fin lägenhet, bra personal, bra grannar i boendet, i två dagar var det bra! Sedan kom Stefan och sa "jag trivs inte där, jag vill flytta därifrån" och på den vägen är det! Vi förstår ingenting, han kan inte förklara varför han inte vill bo där, vi kan inget göra, det finns inget annat. Det enda vi hoppas på är att han ska börja trivas efter ett tag, vi får se.

 

Hans, som tycker att det inte alltid är så lätt.

 

 



Höst.

Stadsparken i Luleå.

 

Fantastisk höst i år, färgerna i naturen är rent otroliga, vädret kan knappast vara bättre. I går hade vi sol hela dagen, i natt har det regnat lite och nu är det mulet men inget regn så en höstpromenad kommer att sitta fint. Av någon anledning har det inte varit någon riktig kyla i höst, i alla fall inte inne i stan så mer löv sitter kvar i träden än vad som brukar vara vanligt. Även om det ser ut på bilden som att det mesta ligger på marken så är det mycket kvar om man höjer blicken mot trädkronorna.

 

Nästa större förändring i gräsmattans utseende är att den blir vit, vad jag förstår blir det inte länge till vi ser grönt gräs, den som lever får se.

 

Nu ska jag sluta skriva för i dag och gå till någon frisör som kan klippa mitt hår, det är enligt mig hög tid för att det ska hinna växa ut till dess att det blir riktigt kallt och därmed förhindra att jag fryser skallen av mig.

 

Hans, som inte längtar efter snö nu för tiden.

Öl.

För mycket öl.

Jag återkommer till Kroatien, dom har ett gott öl där som heter Karlovacko,
det är lättdrucket i värmen, själv vet jag när det är lagomt vilket inte alla vet, här tre av våra medresenärer som druckit nog så mycket. Hur kan jag komma med det påståendet? Dom är ju suddiga, jag kan på heder óch samvete garantera att det är dom inte i vanliga fall, men titta på bilden, dom är ju helsuddiga! Helt klart för mycket öl.

Nåja det gick bra i alla fall, jag var ju med, jag släpar alltid hem mina reskompisar så dom inte blir liggande i rännstenen. Till deras försvar ska jag säga att så där suddiga var dom inte varje dag utan detta var ett olycksfall. Annars var dom trevliga, ja det var dom när dom drack öl också men det är klart dom var lite svårsedda när dom var suddiga.

Så är det i främmande länder, man är inte som hemma, men om man vore så kunde man ju lika gärna vara hemma.

Hans, som dricker öl med stor fösiktighet.

Kroatienåterblick.

Sommarstuga.

 

Ja nu är man sommarstugeägare! Den här köpte jag i Kroatien! Nä nu handskas jag lite vårdslöst med sanningen, men jag ville köpa, men tyvärr kom jag inte längre än att jag dräglade lite över tanken. Vi åkte båt en dag när vi var i Kroatien och då såg jag denna stuga, kan man tänka sig ett bättre läge? Men det är klart jag skulle inte bosätta mig där om jag hade småbarn, men att jag skulle få det, är lika fantasifullt som att jag skulle äga denna sommarstuga.

 

Det var i alla fall ett bra initiativ att ge sig ut på havet några timmar, mycket fina utsikter fick vi se, havet låg lungt, inga vågor över huvud taget, med andra ord en lugn och fridfull båtfärd, perfekt för en stressad pensionär.

 

Nu ska jag strax gå ut på promenad i Luleås omgivning där vädret är nästan lika bra som det var i Kroatien, och varför skulle det inte vara det?

 

Hans, som kanske kommer att älta den här resan någon fler gång.

 

 

 



Kroatien.

Hamnen i Vodice.

Om nu någon saknat mig här på bloggen så beror det på vissa omständigheter, ja jag är inte i omständigheter som det brukar heta, utan omständigheterna beror på att jag inte varit hemma hela tiden.

 Söndagen 15/9 klockan 18,40 steg vi på ett plan på Kallax Airport för direktflyg till Split i Kroatien. Med vi menar jag förutom jag, min fru, Ulf och Pia, Stefan, och Pias föräldrar, sammanlagt sju personer. Där gjorde resebyrån ett klipp.

Efter tre-fyra timmars resa landade vi i Split och sedan var det en timmes resa med buss innan vi var framme vid hotellet, inget att klaga på än så länge.
På måndag blev det bad och sol mest hela dagen. Tisdagsmorgonen började kall och blåsig men det blev varmt efter ett tag, vi promenerade till Vodices centrum. Vodice är stan där hotellet ligger.

Resten av veckan förflöt på liknande sätt, sol, lite bad, promenader och restaurangbesök, en öl då och då, lite shoppande och mycket slöande. Nu pratar jag om mig själv, om någon annan hade en annan agenda får dom skriva om den, om den tål offentlighetens ljus.

Jag ska inte tjata mer om det, vi åkte hem på söndag den tjugoandra.
Sedan har vi haft fullt upp med att hjälpa Stefan flytta till sitt nya boende som verkar bli bra.
 
Hans, som snabbt har aklimatiserat sig till höstvindarna här hemma.

Bagge.

 

 

 

 

Bilden ovan föreställer en dyngbagge, alltså en skalbagge som smörjer kråset med dynga, eller för att alla barn som läser min blogg ska förstå... den äter bajs, visst låter det gott, bajs är najs tycker den.

 

Att jag nu kommit på tanken att skriva om ett sånt äckel-päckel beror på att det i dagens tidning fanns en liten notis som handlade om just dyngbaggar. Det är nämligen så att tre forskare vid Lunds universitet har tillsammans med en sydafrikansk kollega fått "nobelpris". Dom har uppmärksammats för ett udda och kul inslag i forskningsvärlden, nämligen att dyngbaggarna kan använda ljuset från Vintergatans stjärnor för att hitta rätt i nattmörkret!

 

Visst är det otroligt! Det hade jag ingen aning om. Om man säger så här: mycket ska man höra innan öronen trillar av.

 

Hans, som nu är lite mer upplyst.

Matmarknad!

 

Nu är den bästa marknad som någonsin varit i Luleå över, på lördag kväll var den slut. Den här bilden är från fredag kväll när dom flesta gått hem.

 

Tidigare på dagen var det nog publikrekord för marknader, i Luleå i alla fall, vi är nu drygt sjuttiofemtusen invånare i stan, jag tror att sjuttiotusen av dom var på marknaden på fredag och åt sig igenom alla stånden. Det var lite trångt, men det var roligt att se all mat och smaka på så mycket man orkade.

 

Vi hade planerat att äta middag på marknaden på fredag, det gick inte bra, köerna till alla stånd där man sålde mat var kilometerlånga (lite överdrivet) men långa var dom. Vi tycker inte om att stå i kö så vi gick hem och åt fil! Men lördag förmiddag innan alla hunnit dit då åt vi lunch, det var lika gott som det såg ut.

 



Hans, som inte smakade just detta men det är vackert på bild.

Marknad i stan.

Den fjärde till sjunde september råder det ingen brist på mat i Luleå, ingen kan säga att dom svalt ihjäl på grund av matbrist, vi gästas nämligen av en marknad som i huvudsak är en ren matmarknad, det är klart man måste ha pengar, maten är inte gratis, men det finns mycket gott.

Det ligger en doft av mat över hela Luleås storgata och eftersom det är den internationell turnerande marknaden "Geraud" så finns det mat från många länder. Jag tycker att det är den häftigaste marknad som någonsin funnits i Luleå, ja inte bara i Luleå, jag har aldrig besökt en trevligare marknad.

Jag gillar oliver, tänk att hamna framför ett stånd som består av minst tjugo olika sorterts oliver, för att inte säga ost, det finns alla sorter i alla möjliga smaker och utseenden. I ett annat stånd finns det etthundratjugo sorters Engelsk fudge!

Det enda problemet för mig är att försäljarn också är från minst femton olika länder och eftersom jag inte är så språkbegåvad så är det teckenspråk som gäller, då menar jag inte riktigt teckenspråk utan att vifta med armarna och prata svenska, men det går att handla på det sättet också, kanske för att alla som står där är sugna på att sälja, och vi som går där gärna vill köpa.

I alla fall lär det vara första gången denna typ av marknad är norr om Uppsala så lite nytt är det för både dom och oss. Jag hoppas att dom kommer tillbaka nästa år, och om dom får sälja så mycket som det verkar så är det nog stor chans att vi får se dom igen.

Hans, som tycker att ni som inte besökt marknaden än ska lägga på ett kol, i morgon är sista dagen.

 

Godis så långt ögat ser!



Uglan.

Jag kan stava till uggla men jag skriver ugla av en anledning, vi har ju en dotter och hon kan antagligen stava till uggla nu men när hon var liten så pratade hon ibland om en uggla men uttalade uggla som uglan, det tyckte jag lät så roligt så jag började också säga ugla så jag har nog ibland trott att det är rätt uttal för uggla.

Om man ska vara noga så tror jag med till säkerhet gränsande visshet att detta är en sparvuggla. Denna sparvuggla satt helt plötsligt på en pinne vid vårt trädgårdsland på kolonilotten i sommras, just när jordgubbarna mognade som bäst och jag var fruktansvärt irriterad över att trastarna pickade på våra jordgubbar. Om dom då nöjt sig med att äta upp hela jordgubben men det gjorde dom inte, däremot gillar dom att smaka på alla mogna gubbar, det är inte aptitligt för oss att äta på jordgubbar som är halvätna av trastar.

Men så kom ugglan och som ett trollslag försvann alla trastar från trädgårdslandet, detta visar att ugglan har respekt med sig. Jag har nu beslutat att ugglan ska få bo hos oss i fortsättningen, jag ska linda in den i en filt så den inte fryser ihjäl i vinter och nästa sommar sitter den på sin pinne igen.

Visst är det roligt när naturen fungerar helt med egen kraft, eller nästan med egen kraft.

Hans, som hjälpt till en del i harmonin som uppstått i jordgubbslandet.

Ostindienfararen.

Ostindienfararen Göteborg.

 

Nu har vi haft celebert besök i Luleå hamn, torsdag den tjugoandra anlände ett skepp som heter Göteborg till Luleå och vi var där och tog emot det.

 

Skeppet är en kopia som byggts i modern tid av ett skepp som fanns på sjuttonhundratalet, det hette redan då Göteborg och gick på grund och förliste vid inloppet till Göteborgs hamn den tolfte september sjuttonhundraförtiofem. Skeppet var fullastat på väg hem efter sin tredje resa till Kina, en resa som tog trettio månader.

 

På nittonhundraåttiotalet bestämdes att vraket skulle undersökas, det fanns inte mycket kvar men man beslutade att återskapa skeppet. Nittonhundranittiofem började man bygga och den sjätte juni tjugohundratre, och det var klart och invigdes av drottning Silvia den tredje september tjugohundrafyra. Tjugoandra maj tjugohundrafem provseglade skeppet för första gången, det gick bra och bevisade att man på tjugohundratalet kunde bygga ett skepp som är en kopia av ett sjuttonhundratalsskepp.

 

Första resan till Kina började den andra oktober tjugohundrafem och varade till den nionde juni tjugohundrasju. Resan var enligt besättningen en otrolig upplevelse, jag tror att det är tredje gången den kommit till Luleå, den här gången med kronprinsessan Viktoria som passagerare.

 

Vi stod där och tog emot både skeppet och Viktoria, men det blev lite långtråkigt, sista tio meterna in till kajen tog en halv timme, det var tydligt att det är försiktighet som gäller när man lägger till med stora träskepp.

 

På söndag kväll åkte den från Luleå och nu har jag ingen aning om var den är, men den klarar sig säkert lika bra utan att jag håller reda på den.

 

Hans, som tycker att det blev många årtal, men så är det i historia.

Lingon.

Sparsamt med lingon.

 

Nu har vi plockat lingon för första gången i år, det har pratats mycket om att det är dåligt med lingon i år, inte är det så dåligt!

 

Vi läste i tidningen att man körde omkring med bussar fulla med bärplockare, dom stannade vid något lingonrikt skogsavsnitt, öppnade dörrarna till bussen och bärplockarna vällde ut, hips, vips så var alla bär plockade på den platsen.

 

Tänk om dom hittar "vårt" ställe sa vi nervöst, så det var bara att rusa ut till bilen med plockare och hinkar, sen iväg till det ställe vi plockat lingon de sista tio åren, vi tänkte att hellre plockar vi kart än att vi blir utan! Nu var lingonen inte så kartiga som vi befarat, inte var det så lite heller så efter ett tag av

gnetande och en knäckt rygg så åkte vi hem med tjugo liter röda lingon.

 

Nu känns livet lättare, även om vi inte plockar mer i år så är vi i alla fall inte utan lingonsylt i vinter, det finns ju ett sätt till, man köper i affären...blää.

När vi klev upp i morse kändes det inte så kul när man rätade ut ryggen men redan nu känner vi oss som vanligt, så det blir nog fler gånger i lingonmarkerna. Ett plus i år är att lingonen är så tidiga så att älgjakten inte kommit igång så man slipper tänka på hur det skulle kännas att få en kula strax bakom höger framben (arm).

 

En sak som vi upptäckte var att vi är inte arton längre, du milde tid vad man blir trött, vi okade knappt sitta framför tven i går kväll och då är det dåligt, vi sa faktiskt till varandra, "undrar hur många år till vi orkar plocka lingon", men den dagen den sorgen.

 

Hans, som just upptäckt att solen skiner, man kanske skulle gå ut. (Men inte i lingonskogen.)

 



Fotboll.

Tre generationer fotbollspelare.

 

Nu har jag varit på årets fotbollsmatch, med årets match menar jag inte att det var den bästa match som spelats i år utan vad jag menar är att jag brukar bara gå på en match varje år, och det här var detta års. På bilden syns den som var anledning till att jag gick på fotboll, Fredrik, som spelar fotboll i Alviks IK. Jag behöver väl inte förklara närmare vem som är Fredrik, dom två andra är en stolt fader och en ändå stoltare farmor, stoltheten beror på att Avik vann med 1-0.

 

Det var inte Fredrik som gjorde målet men han kanske medverkade till nollan eftersom han spelar i försvaret. Jag har alltid trott att Fredrik skulle bli fotbollspelare, men då såg jag honom som en vindsnabb anfallare som skulle göra mål i varje match, så blev det inte. När han började i laget så blev han försvarsspelare! Lite besviken blev jag, jag hoppas att tränaren läser detta så att han förstår att Fredrik är felplacerad. Föreningen hade också tjänat pengar på att han blivit anfallsspelare då kanske jag gått och tittat två gånger varje år.

 

Nu sköter han sig med den äran på försvaret också, men det är ju för att få se mål man går på fotboll och då vore ju dom målen ändå njutbarare om det är någon som man känner som gör dom.

 

Om någon eventuellt saknat mig och mina visdomsord sista veckorna så vill jag tala om att jag har haft semester, den är inte lång för oss pensionärer så nu är jag tillbaka på banan.

 

Vi får det lite hektiskt ett tag framöver, i dag ska vi gå och träffa kungen  och drottningen i Statsparken, hoppas man kommer så nära så man kan klappa kungen, men om man gör det kanske Säpo kastar sig över en och då blir man nog skrynklig, bäst att låta bli.

 

Om en vecka ska vår kronprinsessa komma hit och inviga hamnen som fått sig en ansiktslyftning, då kanske jag kan klappa Daniel, det är nog riskfriare.

 

Hans, eftersom de kungliga är i närheten, tillfälligt rojalist.

Storfiskare.

Middagen räddad.

 

Jag skrev om sommarfåglar i ett tidigare inlägg, nu har tre femtedelar av dom åkt söderut, kvar blev Max och Alex, på bild ovan ser ni Alex. Han tycker om fiske, varje gång han hälsar på oss står en fisketur på önskelistan, så även i år.

 

Jag förberedde mig genom att köpa ett nytt metspö, inte till mig själv, jag fiskar inte nu för tiden, utan till Alex. Jag har fiskat förr i världen, när jag tänker efter var det nog förr, förr om inte längre sedan jag sist provade fiskelyckan. En annan sak är att är man fiskeguide så ha man ju inte tid med eget fiske, man ska ju göra i ordning spöet, (därför nytt med rev, krok och flöte helt klart, bara att köra iväg till fisken) så långt gick det bra, vädret var fantastiskt, inte ens speciellt mycket mygg, även om min fiskekompis satte på en mygghatt, han hade inte tid att vifta bort myggen.

 

Sedan blev det som vanligt, inte nappade det så mycket som förväntningarna var, det tog ett bra tag innan första nappet och Alex drog upp en aborre som inte var så mycket större än masken, men att se glädjen över den fisken var värd hela hela trippen och lite till. Sedan fortsatte fisket med än större förväntningar, visst nappade det men fiskbarnen får tydligen vara uppe sent för fiskarna som drogs upp var inte mycket större än den första.

 

Men vi fortsatte, Alex röck aborre och jag bytte mask ibland när den började se skamfilad ut. Vet ni att det börjar mörkna på kvällarna? När man bor mitt i stan tänker man inte på det, men det gör det, till sist såg vi inte flötet och då avslutade vi det hela och åkte hem. Jag tror min fiskekompis var nöjd, när jag klagade på fiskelyckan sa han att han tyckte den var bra, hemma får jag aldrig napp sa han.

 

Så där hör ni, åk till Norrland om ni vill ha fisk.

 

 

Hans, som ska ta nya tag nästa sommar, om fiskaren hälsar på.



 

 



Sommarfåglar.

Nelly med nötskrika.

 

Nu har vi sommarfåglar i huset, med det åsyftar jag inte den uppstoppade nötskrikan som vi normalt har på väggen i altanen och som Nelly blivit väldigt intresserad av. Nä sommarfågarna är just Nelly med föräldrar och bröder som normalt befinner sig i södra delen av landet, men nu har dom kommit för att tillbringa en vecka hos oss,.....sommarfåglar.

 

Nelly och jag hade ett intressant samtal om Nötskrikan häromdagen,

hon började med att fråga: är fågeln död?

Jag, ja den är död.

Varför är den död?

Jag vet inte, den var redan död och uppstoppad när vi köpte den.

Kan den inte flyga när den är död?

Nää det kan den inte.

Det är synd om fågeln.

Nä det tycker jag inte den har det bra på väggen där den sitter.

Den är mjuk.

Ja den har mjukt dun.

Hur kan den sitta på en pinne när den är död?

Dom har limmat fast den. (jag tyckte det var grymt att säga att den var fastspikad)

Stackars fågel som sitter fast på en pinne.

Den är ju död så den vet inte var den sitter.

Är den död?

Ja det har jag ju sagt.

Det är faktiskt synd om den.

Där gav jag upp, det är lite svårt att förklara för en fyraåring nödvändigheten av att stoppa upp en död fågel och sätta fast den på en gren som man sedan sätter upp på en spik på väggen. Men dom är inte så dumma dom där fyraåringarna, det var första gången hon fick klappa och smeka en nötskrika, tror jag i alla fall.

 

Man är inte så totalt uppgraderad om deras liv och leverne när man träffar dom ett par gånger om året.

 

Hans, som tycker barn har intressanta frågor.

Födelsedagskalas.

Nybliven tjugoettåring.

 

På onsdag den tionde fyllde Fredrik tjugoett år, det var ju en gång i tiden en viktig födelsdag, då blev man myndig och hade efter den dagen rätt att bestämma över sitt liv. Nu vet jag inte. Händer det något när man fyller tjugoett nu för tiden? Kan någon hjälpa mig? Jag är inte uppdaterad om tjugettårsåldern, ja det är klart man är ju ett år äldre, men annars, har den åldern någon betydelse nu för tiden? Om någon vet, upplys mig.

 

Vi var i alla fall och uppvaktade födelsedagsbarnet, där kom en fråga till, får man kalla en tjugoettåring för "födelsedagsbarn".Själv tror jag det uttrycket gäller livet ut, vad ska man annars kalla dom? Födelsedagsgubbe?

 

Det var en trevlig födelsdagsfest i det otroligt vackra sommarvädret som vi fått uppleva på sista tiden. Födelsedagsgästerna bestod av föräldrar, far-och morföräldrar samt farbror Stefan, naturligtvis fick Fredrik också vara med. Jag tror om jag förstod snacket rätt att han skulle ha en fest med sina kompisar senare, det kanske känns kul om inte den övervägande delen av gästerna är pensionärer när man själv fyller tjugoett.

 

En fördel för Fredrik var att efter den avklarade festen med pensionärgänget så var han i alla fall inte uttröttad, det gick lugnt till, hur han såg ut nästa morgon känner jag inte till.

 

Nu vet i alla fall dom som läst det här att Fredrik fyllt år, om ni tänkt uppvakta honom och glömt det så är det läge att skicka ett "Förlåt mig jag glömde din födelsedagskort" nu.

 

Hans, som alltid har smutsiga fötter nu för tiden, jag går barfota på kolonilotten.

 



Alpmarton.

Blomman på bilden heter Alpmarton.
Klicka gärna på bilden.

 

Nu är jag tillbaka, att jag inte skrivit här på ett tag beror inte som en del elaka människor trott, min för tidiga bortgång. Nä än är det liv i gubben, jag har bara varit lite lat. Nu är det ju full rulle på kolonilotten så vi är där varje dag, det fantastiska vädret vi har och har haft sista veckorna bidrar ju naturligtvis till att vi tillbringar mesta tiden av vår tid där ute.

 

Jag vet inte om det delvis beror på åldern men vi är rätt så möra när vi tillbringat en dag på lotten, en fördel med livet på en kolonilott är att vi är ute hela dagen, i alla fall när det är så fantastiskt sommarväder som vi haft på sista tiden, vi är trötta när vi kommer hem, men vi sover gott på nätterna.

 

Blomman på bilden har vi fått av en kolonilottsvän som heter Harriet, enligt ännu obekräftade rykten så har hennes dött medan våran bará blir vackrare för varje år, om du läser det här så kan du komma och hämta ett skott, Harriet. Om du inte läser det här får du skylla dig själv.

 

Visst är det en ovanlig blomma? Jag tycker den är fantastiskt vacker. Det är annat än i och för sig vackra men allt för vanliga Pioner, Tagetes, Ringblommor och Penseer, som det ju kryllar av, även i våra rabatter.

 

Trots att jag är ogudaktig så ägnar jag vår herre en tacksam tanke då och då för att jag får uppleva ytterligare en sommar, trots min höga ålder frisk och rörlig.

 

Förra hösten köpte jag en ny gräsklippare, en eldriven, den är fantastisk, om man bortser från sladden. Det är jobbigt med sladd till gräsklippare, än har jag inte klippt av den även om det varit nära men det är nog bara en tidsfråga. En av fördelarna är att man behöver inte tanka den, men det har mina intelligenta läsare naturligtvis redan förstått. En annan fördel är att man slipper andas in avgaserna, medan däremot ljudet från den inte skiljer sig så mycket från en bensinmotordriven, vilket överraskade mig, jag har alltid trott att eldrivna motorer är mera tystgående än bensindrivna, men så är inte fallet enligt mina känsliga öron.

 

Det var kul att skriva igen så nu kommer ni nog inte att slippa mig på ett tag.

 

Hans, som känner att det snart är dags att börja med mina memoarer.

 

 



Pride.

Paraden.

 

I dag har vi varit och tittat på Luleås Prideparad, jag tyckte att prideparadörerna såg glada och trevliga ut och varför skulle dom inte vara det. I Stockholm och andra storstäder får dom ju på käften när dom paraderar för att visa sin läggning eller bara går med för att dom sympatiserar med Pridemedlemmarna.

 

I Luleå är vi väldigt snälla och utåtriktade så vi anser väl att det finns människor som inte är som vi fullt ut, det finns ju ingen anledning att tycka illa om dom för det. Dessutom är dom ju födda så, vad gör man åt det, vad jag förstår så går det inte att stoppa tillbaka dom och beställa nya, om det gick skulle det säkert finnas knäppskallar som skulle göra så när dom upptäckte vilken läggning deras barn har, fattar dom inte att man ska vara glad åt att dom är friska, glada och pigga.

 

Nog om detta. I dag har vi varit och städat koloniområdet, det var obligatorisk närvaroplikt så där kryllade av folk som fick områden och arbetsuppgifter tilldelade, allt verkade fungera bra, alla var glada, vi hade tur med vädret och städningen gick som en dans. Efteråt verkade alla vara överens om att det märktes en viss skillnad till det bättre när vi gick runt och kollade. Som slutkläm på städningen fick vi hamburgare och kaffe.

 

Själv fick jag i uppdrag att tillsammans med en annan grävare, gräva runt belysningsstolpar som lutade så att vi sedan med en oerhörd ansträngning rätade upp dessa för att sedan gräva tillbaka jorden och packa den så dom skulle stå rakt den här sommaren, nästa sommar lutar dom åt olika håll igen på grund av tjälen under vintern. Det är ett ständigt återkommande göromål som jag fått mig tilldelat på grund av min tidigare profession, det vill säga händer det något med funktionen i belysningsnätet i samband med grävandet så är det jag som får repa det.

 

Hans. nöjd med dagen.

Skyfall!

Översvämmning

 

I dag fick vi regn? Bilden visar hur det såg ut på Stationsgatan i korsningen med Timmermansgatan kvart i tolv i dag, jag har tagit bilden från vårt köksfönster.

 

Regnet började när jag var inne på OK och köpte en sak, expediten sa "titta ut" det gjorde jag och helt plötsligt var det nästan mörkt ute, sedan kom regnet, det vräkte ned, jag gick ut till bilen, till att börja med var det lugnt, bensinstationer har ju tak över alla mackar så där regnade det inte men jag hade parkerat bilen tio meter utanför taket.

 

Jag stod i skydd under taket och tittade på bilen men eftersom min fru satt i bilen och väntade så blev min längtan för stark så jag gick ut i regnet, jag springer inte så fort nu för tiden, man kan nog säga att i princip springer jag inte alls eftersom jag med ålderns rätt slutade springa för flera år sedan, det ser fånigt ut när äldre gubbar springer, det går inte så mycket fortare heller än när dom går.

 

Men jag har långa ben så efter fem steg så kastade jag mig in i bilen, sjöblöt. Jag fattar inte att man kan bli så blöt på tjugo sekunder utan att ha hoppat ut i en sjö. Nu har vi ju en Volvo så sedan jag kommit in i den så var problemen över. Vi åkte hem, vindrutetorkarna gick som lärkvingar när dom försökte hålla undan regnet, det var bra, jag såg nästan vägen och hittade hem.

 

Eftersom min fru var torr körde jag upp så nära porten jag kunde så hon kom in fortfarande relativt torr, man vill ju inte ha en plaskvåt fru klafsande omkring i lägenheten. Själv körde jag in bilen i garaget avsköljd och nästan som nytvättad. Jag var tvungen att gå trettio meter för att komma in så då var jag dyngblöt.

 

Hans, som tycker att regnet är nog bra för trädgårdslandet.



Än har vi sommar.

Utsikt från en solstol.

 

 

Efter ett litet fösiktigt uppehåll och en liten regnskur fortsätter det fantastiska väder vi levt med i flera veckor, det är bara sol, sol, och mera sol vareviga dag!

I dag har vi varit hela dagen på kolonilotten, man blir trött av att vistas ute så här varma dagar så idag la vi oss i var sin solstol på altanen och somnade båda två. Hur länge vi sov vet jag inte men när jag vaknade och öppnade mina himmelsblå ögon så möttes jag av den här bilden, ( live ) ingen dålig utsikt när man är yrvaken.

 

Det har varit en del vårabeten på lotten men nu tycker vi att det mesta är gjort, det var därför vi sov en stund. Nu är det bara att stilla be om en regnskur varje natt så slipper vi vattningen också, jag avslöjade mina förhoppningar för min fru men hon trodde att jag har för dålig kommunikation så att säga rakt upp så hon trodde inte på dom bönerna från mig, vi får väl se.

 

Vi kommer nog att åka dit varje dag så länge vädret är bra, det blir inte så mycket gjort här hemma när det är vackert väder men i bland går vi i skift på lotten, ja den andra har ett skift hemma samtidigt. Så då får vi lite gjort på båda ställena.

 

Nu är vi hemma i vårt lilla bo och ska slappa resten av kvällen, så godnatt och "gott sov" som en inföding sa till oss en gång på en utlandsresa.

 

Hans, nöjd med vädret.

Höst?

Äntligen regn!

 

I går fick vi regn efter nästan tre veckors ständig sol, temperaturen sjönk från 20-25 grader ned till 13 grader, på vår termometer, mitt på dagen. Jag kläckte ur mig "vad skönt, lite mulet skadar inte" när jag tittade ut genom köksfönstret i morse, men det var innan jag varit ut. Vi hade planerat att åka ut till kolonilotten i dag, så då gjorde vi det, det var nästan en chock, efter att i helgen gått omkring i enbart kortbyxor och inget annat och känt hur svetten porlat under armarna och mellan tårna till i dag när vi var klädda i jeans, tröja, strumpor, skor och jacka och ändå frös.

 

Vistelsen på lotten blev under dom förhållandena kort och ändå regnade det inte alls just då. En bidragande anledning var också att vi av någon anledning inte fick upp låset till stugan så vi kom inte in! Låset hade helt enkelt gått i baklås, eller nåt, det gick i alla fall inte att vrida runt nyckeln. Så nu blev det lite extra jobb där, men eftersom mina dagar inte är så överfulla av arbetsuppgifter så har jag tagit det som en utmaning att fixa låset innan den här veckan är slut, det verkar inte allt för övermodigt.

 

Det finns ju en sak med lås som gör saken lite besvärlig. Lås ska man av naturliga skäl inte kunna meka i från utsidan så i första hand måste man på insidan, och som ni förstår är det svårt när dörren är låst! Det vore naturligtvis enkelt om man fick ta till yxa och bräckjärn men nu vill jag inte byta dörr, bland annat av den anledninen att vi nyss målat om den för att den börjat se lite skabbig ut, så det är silkesvantarna som gäller när problemet ska lösas.

 

Hans, som stannar i stan resten av dagen.

Solen bara lyser.

Himlens färg i dag.

 

 

Nu har vi verkligen sommar, det har nu varit molnfritt och sol snart ett par veckor. I dag har det nästan varit för varmt, inte ett moln på himlen men däremot en sol som vräkte sina strålar över oss, man ska ju inte gnälla när det äntligen blivit sommar, men måste den komma med allt den har på en dag, lite fördelninga av strålningen vore praktiskt.

 

Som alla sett har jag inte bloggat på några dagar, det beror på att vi har det som intensivast på kolonilotten just nu, där är vi hela dagarna för att sedan när vi kommer hem sitta helt utslagna till dess att det är dags att sova, då känns det inte som det viktigaste att sätta sig och blogga.

 

I dag har jag klippt gräsmattan för första gången i år, den är lite ojämn, på vissa ställen borde jag klippt för några dagar sedan, medan det på andra knappt fanns något gräs, men så är det ju så här i början på sommaren.

 

Vi målar om stugan och förrådet på lotten, det är ett jobb som inte händer så ofta, faktiskt är det för oss första gången sedan vi köpte lotten som vi tycker att det behövs, med anledning av att vi ägt stugan i nio år så kan jag lova att det inte bara är första utan även sista gången stugan får ny färg med hjälp av oss.

 

Nu är klockan tjugotvå och femton, himlen är lika blå, temperaturen i skuggan är tjugoen grader, ( på vår termometer) och enligt väderlekstjänsten får vi lika soligt och varmt i morgon. Vi har bestämt att sitta helt stilla, gärna i skuggan för att undvika transpiration, eller som jag sa i dag "jag svettas som en gris", svettas grisar? Vet någon det så meddela mig.

 

Hans, som ska sluta klaga på värmen, snart har vi vinter.

Hertsöträsket.

Stefan tittar ut över Hertsöträsket.

 

För andra gången i år drog Stefan och jag ut i skog och mark för att titta på och fotografera vårfåglar, denna gång åkte vi till Hertsöträsket, ett fågelparadis med alla tänkbara arter, storlekar och färger, trodde jag innan vi åkte dit, vi såg inte en enda fågel!

 

Varför finns det inga sjöfåglar i Hertsöträsket? Är vattnet förgiftat eller för kallt för sjöfåglarnas magra ben, inte vet jag, men snopet var det. Helt dött var det inte, vi såg en gråsparv och när vi åkte hem tog vi en sväng ner till Lövskär och där såg vi två fiskmåsar. Det kanske var dom två sista som finns, det sägs ju att fiskmåsarna minskar hastigt i hela Sverige så om några år kanske det är höjden av lycka att få se en fiskmås, och vi såg två.

 

Förutom att syftet med utflykten (att fota fåglar) var fullständigt och katastrofalt misslyckat så hade vi en bra utflykt, det var faktiskt Stefan som tröstade mig när jag klagade på att vi hade så otur när vi var ut på fågelskådning, han sa "men vi har tagit mycke naturbilder" och det var sant, en del väldigt vackra och eftersom sjön låg spegelblank, mycket fridfulla bilder.

 

En elog till Luleå Kommun som ordnat till området vid Hertsöträsket till vad det är i dag, bryggor och spångar runt hela sjön, vill man meta eller kasta efter fisk så är det ingen konst att komma åt det. Dessutom finns det några stugor och flera bivacker om det skulle börja regna när man är där, det gjorde det förövrigt i dag, ett mycket lätt duggregn som inte bekom oss ett dugg. Men Stefan och jag hör ju till den hårdare sorten av mänskligheten, vekare grabbar hade säkert åkt hem.

 

Det gjorde vi också, men inte innan vi avverkat hela området, ( missförstå inte, vi högg inte ned skogen) men vi gick omkring över allt där det gick att ta sig fram, det är ju vår och av den anledningen rätt så blött här och där.

 

En sak till, Kommunen har byggt eldstäder och lämnat fin ved vid varje sånt ställe vilket vi inte utnyttjade, men vi hade kunnat om vi velat, åter ett tillrättaläggande, vi var inte veliga, vi ville bara inte elda i dag, men nästa gång tar vi med grillkorv.

 

Hans, misslyckad fågelskådningsledare.