Löständer.

 

Jag såg i dagens tidning en bild som jag blev väldigt rörd över, visst är den gullig? Inte själva bilden kanske, men den fantastiska idèn som änkan fått, att spara löständerna efter gubben för att få titta på hans leende i stunder av ensamhet. Det är kärlek det, eller kanske ett desperat sätt för att man känner sig väldigt ensam när man är ensam.

 

Nu skulle ju min fru få vissa problem om hon skulle fastna för idén eftersom mina tänder sitter fast, än så länge i alla fall. Men man behöver ju inte härma efter alla goda idéer som man läser om i pressen.

 

På tal om något helt annat, herregud vilket tråkigt väder vi har, den här årstiden ska ju solen lysa från en molnfri himmel och vi ska ge oss ut på skaren och åka spark. När jag var ung, (vilket inte är så länge sedan om man ser det i jämförelse med när Adam och Eva var unga), så brukar vi cykla till skolan på skaren! Nu kanske en del som läser detta tror att vi inte hade någon väg att ta oss till skolan på, men så eländigt hade vi det inte, men det var roligare att cykla på skaren.

 

Som alla som läser det här förstår så händer det inte så mycket i min närhet just nu. Det är med andra ord svårt att komma på nåt att blogga om.

 

Hans, som nu ska äta frukost, mest för att jag har lite långtråkigt just nu.