Ensamma mamman 6

Minnesluckorna accelerar.

Surväder.

Bergnäsbron i dis.

I dag tog jag min nästan dagliga promenad i ett väder som var, i alla fall på våra breddgrader, ovanligt fuktigt. Diset, dimman eller det kanske var molnen låg ända nere vid fotknölarna, det kändes nästan som om jag vadade fram i ett molnlandskap. När jag sedan fått upp farten bildades det virvlar efter mig. En fördel var det med survädret, det gick lätt att andas, inte för att jag har några andningsbekymmer men jag vet att när jag gått en bit tänkte jag "vad det känns lätt att andas" av det drar jag slutsatsen att det gick lättare än normalt.

Jag hittade i alla fall hem, där stod min fru och lagade lunch så det var bara att sätta sig vid dukat bord, hon är som gullig.

Som ni ser försöker jag desperat hitta på nånting att skriva om men jag måste nog ge upp, min hjärna går på lågvarv så det virvlar inte runt alltför mycket därinne, till råga på eländet går inte texten i det här förb. programmet att justera så den blir som jag vill, så jag ger upp.

Hans, lite låg i dag.

Min första kärlek.

Nånting i den här stilen tror jag hon såg ut.

Det här blir en mycket personlig blogg, jag tycker själv att mycket som jag skrivit varit väldigt opersonligt därför blir det nu något helt annat. Jag ska berätta om första gången jag var kär.                                                                             

   

Hon var en ung dam på ca nitton år med långt blont hår som bodde en bit från där jag framlevde mitt liv just då. Hon hette Allis och brukade cykla förbi där jag bodde nästan varenda dag och redan första gången jag såg henne var jag kär. Varje dag brukade jag vänta på henne och varenda gång när jag stod där vinkade och log hon mot mig. Jag var överlycklig. 

Men säg vilken lycka som är beständig, en dag när jag stod där och hon kom cyklande hade hon sällskap av en ung man som jag visste hette Olle, dom pratde och flamsade och hör och häpna, hon såg mig inte ens! Efter den första chocken gick jag bedrövad hem.

Jag bodde då hos mina föräldrar vilket inte var så ovanligt vid den tiden, när jag kom in i köket stod min mor vid spisen och lagade mat, hon såg att jag var lite deppig och frågade hur det var, "jag har just bestämt att jag ska göra slut med Allis" sa jag, "men varför det" frågade hon, jag suckade tungt och sa " jag tror hon börjat fria på Olle".

Min mor vände sig mot spisen och började röra i en gryta, jag såg att axlarna skakade och trodde hon blev ledsen, hon hade lätt för det, men när jag gick fram för att trösta henne såg jag att hon fnittrade tyst för sig själv (hon hade lätt för det också) jag måste säga att det kändes i mitt sexåriga hjärta, först en Allis som glömt mig och sedan en mor som skrattade åt det.


Det har gått över nu, Allis har jag ingen aning om var hon tagit vägen och min mor förlät jag när jag fått lite distans till det hela eller om det var när jag fick mat, jag minns inte riktigt det är ju snart sjuttio år sedan.


Ja det var det det.


Hans, som rotat i mitt minnes minnen.

Ensamma mamman 5.

Så är det när minnesluckorna blir fler än minnena, jag vet.

Återfall.

Snödriva.

Återfallet består i att jag återigen skriver om snö, jag lovade för några veckor sedan att det var sista bloggen jag nämnde ordet snö, i alla fall fram till nästa vinter. Men det sket sig som mera ordfattiga personer brukar säga, jag visste inte då att vi skulle få en halv meter till av vit finkornig snö.

Snödrivan utanför vår altan är enorm, vi ser inte längre ut när vi sitter i soffan! Å andra sidan ser dom på utsidan inte oss heller så nu kan vi bära oss åt hur vi vill utan att skämma ut oss. Det är klart vi är inte helt isolerade, om vi reser oss upp så ser i vart fall jag personer som passerar på gatan, min fru som är något kortare får nöja sig med att hon ser typ basketspelare.

Jag har ett problem med  bloggen och undrar om det finns någon som kan ge goda råd, jag kan inte vänsterjustera texten vilket stör mitt ordningssinne något alldeles kopiöst. Det började när det blev förändringar i teckenraden som finns över där man skriver, tidigare låg vänster, centrera och högerjustering på rad, nu ligger dom under en gemensam knapp som man klickar på för att få fram dom och så långt går det bra men det är bara centrera som funkar, ja det funkar inte heller för det blir alltid centrera även fast jag inte gjort något. Är det jag som inte fattar? Vad gör jag? Hjälp mig någon!

Hans, på dåligt humör när det inte funkar.

Långfredag.

I dag, långfredag tog min fru och jag en promenad längs Storgatan. Vi passerade Stadsparken och beundrade hönsfamiljen som kommunen placerat ut.

Tuppen är magnifik, betydligt stiligare än hönan vilket ju är vanligt inom alla djurarter, inklusive människan.

Dom små kycklingarna är väldigt gulliga vilket också är samma sak  hos människan, dom nyfödda människobarnen uppfattas också som gulliga, det är dom ibland men inte alltid, ibland är det nånting som man säger för att muntra upp föräldrarna.

Jag för min del tycker gulligheten hos små barn börjar visa sig först efter cirka sex månader, då är nästan alla barn rätt så gulliga för att sedan efter sjuårsåldern sakta börjar tappa lite av sin charm. Inte alla men variationerna blir större och med tiden blir en del människobarn rätt så odrägliga, frånsett det sista så är likheten mellan människor och hönsfåglar stor.

Många människotuppar blir faktiskt stiliga när dom blir stora medan människohönsen i många fall behåller gulligheten sedan kycklingåldern, men är i övrigt mer lika höns än vad riktiga höns är. En annan likhet med höns är att dom är väldigt måna om sina barn och för all del även om sina tuppar ibland.

Hans, som har lätt att se likheter.

Döden, Döden.

Sakta vi går genom stan.

Jag läser just nu en bok av Björn Ranelid som heter ”Ansikte av eld”, huvudpersonen i boken heter Greta och är drygt nittio år! Plötsligt kom jag på att jag är ju snart där! Det blev som en uppenbarelse, jag är en gammal gubbe, det är någonting som jag inte tänkt alltför mycket på tidigare. Om jag nu eventuellt skulle bli lika gammal som Greta så har jag inte mer än tio femton procent kvar av livet, inte är det så mycket.

 Det sägs ju att man ska titta framåt men det verkar kort perspektiv så jag föredrar nog att titta bakåt, inte för att det är så upphetsande, jag har tydligen levt ett fridfullt liv, inte har jag varit med om några hemskheter av klass, och å andra sidan sett inte många större upphetsande glädjefnattsaker heller även om dom kanske överväger med någon procent. Med andra ord ett fridfullt liv, andra kanske skulle kalla det slätstruket.


Men i stort sett är jag nöjd, och om nu någon tror att jag är rädd eller orolig för den korta framtiden så glöm det, jag är inte det minsta orolig, det kanske har att göra med min optimism, det är inte ofta som jag varit rädd att något skulle gå käpprätt fel även om det gjort det ibland, men innan det hände trodde jag sånt händer inte mig.

 Så jag är inte orolig trots min upptäckt om korta framtidsutsikter, min enfaldiga optimism säger mig att det gäller andra, inte mig.
 
Hans, med korta men optimistiska framtidsutsikter.