Döden, Döden.

Sakta vi går genom stan.

Jag läser just nu en bok av Björn Ranelid som heter ”Ansikte av eld”, huvudpersonen i boken heter Greta och är drygt nittio år! Plötsligt kom jag på att jag är ju snart där! Det blev som en uppenbarelse, jag är en gammal gubbe, det är någonting som jag inte tänkt alltför mycket på tidigare. Om jag nu eventuellt skulle bli lika gammal som Greta så har jag inte mer än tio femton procent kvar av livet, inte är det så mycket.

 Det sägs ju att man ska titta framåt men det verkar kort perspektiv så jag föredrar nog att titta bakåt, inte för att det är så upphetsande, jag har tydligen levt ett fridfullt liv, inte har jag varit med om några hemskheter av klass, och å andra sidan sett inte många större upphetsande glädjefnattsaker heller även om dom kanske överväger med någon procent. Med andra ord ett fridfullt liv, andra kanske skulle kalla det slätstruket.


Men i stort sett är jag nöjd, och om nu någon tror att jag är rädd eller orolig för den korta framtiden så glöm det, jag är inte det minsta orolig, det kanske har att göra med min optimism, det är inte ofta som jag varit rädd att något skulle gå käpprätt fel även om det gjort det ibland, men innan det hände trodde jag sånt händer inte mig.

 Så jag är inte orolig trots min upptäckt om korta framtidsutsikter, min enfaldiga optimism säger mig att det gäller andra, inte mig.
 
Hans, med korta men optimistiska framtidsutsikter.