Kallt.

Inte skönt.

I dag var dagen när jag i enlighet med vad jag bestämt för några dagar sedan skulle börja med långa promenader för att återfå lite av min förlorade kondition. Den ambitionen gick över sedan jag tittat på termometern, tjugosju grader! Visst man kan klä sig, men näsan då? Det är inte snyggt med en blåfrusen näsa, dessutom har jag förlagt mina långkalsonger, min fru säger "du går inte ut utan långkalsonger" då blir jag ju inne, jag har ingen aning om var dom finns....

Jag kommer ihåg att jag skulle ta på dom vintern -73 när det var trettio grader kallt men upptäckte att jag förlagt dom, därför stannade jag inne den gången sedan har jag aldrig hittat igen dom. Om jag ska vara ärlig så gillar jag inte långkalsonger, jag tror inte jag använt sådana sedan jag gjorde rekryten! Mina långa slanka ben är numera härdade så dom lider inte av att få röra sig fritt inne i jeansen.

Varför har jag sådant motstånd mot långkalsingar då, jag vet inte, kanske för att dom sitter åt, eller för att dom är fula, eller kan det vara för att när man råkar gå in till någon som befinner sig i ett rum med vanlig normal rumstemperatur och man känner hur svetten börjar rinne nedför benen, då otrivs man.

Det är bra att jag inte hittar dom så jag har nåt att skylla på när dom kommer på tal. Så är mitt förhållande till långkalsonger, hellre stanna kvar inne i rumsvärmen än att dra på dom.

Hans, jag vet ,jag är lite knäpp ibland.

Kultingar.

Grisbarn.

Nu har suggan i Stadsparken fått barn, för några dagar sedan nedkom hon med två stycken välartade grisbarn, så kallade griskultingar. För mig blev nedkomsten en total överraskning, jag hade ingen aning om att kommunen ställt ut en dräktig isgris men så var det tydligen.

Nu är det väl ingen risk att man får se kultingarna växa upp, risken är väl i stället att dom längre fram i vår kommer att tyna bort, men så är livet, även om det i isgrissammanhang är betydligt kortare än vad vi tänker oss för egen del. Jag tror att det blir suggan, eller grismodern, för att inte låta vanvördig, som kommer att leva längst, hon har liksom mer att ta av.

En sak är säker, när blidorna och senare våren kommer så ska inte jag ta mina promenader förbi den faderlösa grisfamiljen, det känns för sorgligt att se dom tyna bort, nu är ju jag ovanligt känslig för att vara människa, jag tror säkert att det kommer att finnas folk som skrattar åt förfallet när grisarna blir mindre och mindre.

Hans, som gillar smågrisar.

Julafton.

Glada tomtar som jag hittat på nätet.

Julafton har varit, nu är det juldagen. Tanken var att jag skulle blogga på julafton men det kom saker emellan, bland annat en jultomte. Senare på kvällen borde det varit läge att sätta sig här och skriva något spirituellt om julaftonen men jag var så erbarmeligt trött av julaftonfirandet så jag gick till sängs och sov till i dag. Jag börjar förstå att jag inte är Stålmannen längre.

Julaftonen så här i efterskott då, jo den var bra, vi tillbringade julaftonen hos Ulf och Pia i Gammelstad, det blev att stoppa i sig en massa god mat, jag för min del har inte riktigt fått tillbaka matlusten än (vilket förmodligen alla som såg mig äta protesterar mot) men faktum är att jag var mätt men magen stod inte i elva hörn, eller med andra ord jag var inte överdrivet mätt som jag brukar vara när det finns mycket och god mat, det känns faktiskt bra, jag tror jag ska försöka leva så i fortsättningen, men det skiter sig nog när jag blir helt frisk.

Tomten kom också, han var snäll och mycket rolig, han bad om hjälp att dela ut klappar, det blev så många som ställde upp så efter ett tag upptäckte vi att tomten satt sig på en stol i bakgrunden och följde julklappsutdelningen med stort intresse. Det var ju inte meningen så vi plockade bort några amatörutdelare och återinsatte Tomten igen så det blev ordning på utdelningen.

Som vanligt hade vi kommit överens om att skära ned på antalet julklappar och som vanligt såg man inte skymt av den nedskärningen. En företeelse som jag har förståelse för eftersom jag tycker det är roligare att ge bort klappar än att få.

Nu har väl jag i år på grund min tillfälliga ynklighet  inte precis bidragit till julklappsskörden.

Hans, som tror på Tomten.



Vinter.

Snöbild.



Man kan väl knappast klaga på snödjupet? Nu skojar jag med er, det är klart att vi inte har så här mycket snö jämt över hela Norrbotten. Ni förstår, denna snö är från Stationsgatan, ihopskrapat och uppskottat i en hög mitt framför vårat köksfönster.

Men även om vi inte har så mycket snö så nog har vi snö alltid, så vi har vinter, minus femton till tjuga grader varje dag, tur att man har sitt lilla hem där man kan sitta och kura. Enligt väderspåmän och förståsigpåare så lär det bli en riktig vargavinter i år, vi får väl se, hitintills stämmer det, sedan första snön kom så har vi inte haft den minsta lilla plusgrad, som helgardering, vad jag kommer ihåg i alla fall.

Av förklariga skäl är jag inte så aktiv utomhus  nu för tiden men jag var ut på en liten promenad i går och höll på frysa öronen av mig, nu finns det säkert folk som säger "man kan ju knyta nåt om öronen som håller dom varma". Och hur töntigt ser inte det ut? Då går man väl hellre med förfrysna öron resten av vintern.

Slut på vinterfunderingar. Hans. 

Advent.

Adventstake.

Det är inte bara advent utan i dag är det den fjärde advent, med andra ord så är det snart adventat färdigt för i år.

Adventstaken på bilden är rätt så stor, jag såg att det är en liten dörr på gaveln där en människa kan krypa in, förmodligen för att justera höjden på ljusen eftersom dom "brinner" ned. För att det inte ska bli några missförstånd så brinner inte ljusen på riktigt, ni fattar väl, dom skulle ju blåsas ut om det blir snöstorm, så är det inte med låtsasljus dom brinner dag och natt i stiltje och storm utan att bry sig.

Det är kommunen som fixat dit staken, jag tycker den är fin, bra gjort kommunen. Staken står(lite porr) på Fritz Olsson tomten, vilken tur att man rev Fritz Olssonshuset var skulle den annars ha stått. Det var ju en del diskussioner om man skulle riva Fritz Olssons, jag tyckte det, så rätt jag hade och så fel ni som ville ha rucklet kvar hade, adventstaken är snyggare.

Nog om advent, snart är det jul.

Hans, som snart ska börja vänta på tomten.

Grisigt.

Julgris?

Ja nu har årets isdjur kommit på plats i Stadsparken i Luleå, man kan väl inte med bästa vilja i världen säga att det är en av dom vackraste isdjuren under årens lopp.

Vad man däremot kan säga är att isdjuret är gräsligt grislikt. I år är det tjugosex år sedan man började med isdjur i Stadsparken och alla har skapats av den konstnärliga parkarbetaren Hans Englund från Råneå.

Till alla som inte sett grisen live så att säga ska jag berätta att den är 3,9 meter hög och väger fjorton ton! Så det är ingen liten griskulting. Nu är det inte julskinkan utan kylan som avgör hur länge grisen får leva.

Hans, imponerad av den grislika isgrisen.

Lägenhet.

Torsdagen den sextonde var vi och tittade på Stefans

nya lägenhet, fotot ovan är från sovrummet där inte

alla grejer har kommit på plats ännu.

 Här provsitter Stefan möbler i vardagsrummet.

                                              Köket med matplats.

Vardagsrummet från hallen, en linslus tittar fram.

Vi tycker att Stefan har fått en fin lägenhet, han verkar

själv nöjd med den så det blir nog bra.