Ispromenad.

Luleåbor på hal is.

Stefan och jag beslöt oss för att ta en promenad i går, det var lite folk på stan men vi hade i alla fall bestämt oss för att gå till Gültzaudden för att kolla om det var några isskulpturer på gång, det var det men inga som man behövde offra allt för mycket tid på så vi beslöt att fortsätta på promenadvägen runt Luleå.

Efter ett tag förstod vi varför det inte var några människor i stan, dom var ju på isen allihopa. Vi var nästan dom enda som gick på land, alla andra var ute på isvägarna som kommunen plogat runt centrumhalvön med utstickare till Mjölkudden, Bergnäset och Gråsjälören. Det var nästan otroligt, det kryllade av folk på isarna, jag räknade inte men det måste varit tusentals! I och för sig så är det skönt med en ispromenad men inte om man måste tränga sig fram så vi fortsatte landvägen.Klicka på bilden så kanske ni kan räkna dom.

Efter att ha förundrat oss en stund över folkvandringen som nästan såg ut som masshysteri gick vi hem.

Hans, som lyckades få motion utan att beträda is.

En potta.

Pottstolen.

Vi har köpt en pottstol! Inte för egen del måste jag skynda mig att skriva, än så länge håller jag mig kvar på en vanlig toalett utan att ramla i golvet. Nä så här är det, vårt senaste barnbarn kommer på besök om några veckor och vi tyckte att vi skulle erbjuda henne en oanvänd potta för att visa att vi uppskattar att hon ger sig tid att träffa oss. Vi har ingen använd potta heller men det vet ju inte hon, jag tror inte hon skulle fatta det heller om man sa det till henne, oss emellan är hon lite barnslig, men det kanske man är när man är sju mån. och en vecka gammal.

Stefan och jag har varit till kolonilotten i dag, det var någon energisk människa som skottat upp en väg ända från vägen och nästan fram till vår stuga, tack för det Ingela om det nu var du, vissa spår pekar mot dig. Jag är den enda som gått den vägen tidigare, jag har bara plumsat i snön utan att tänka på att man kan skotta väg, även om jag tänkt tanken tror jag inte jag orkat göra det, det hade nog varit slöseri med arbetskraft tidigare eftersom det snöat så ofta så allt snöat över eftersom, men förhoppningsvis kanske det inte blir så mycket mer snö i vår, men man vet aldrig.

I alla fall skottade Stefan och jag bort en massa snö från vår altan, även om det är lika mycket kvar, men vår herre ska väl också ställa upp får man hoppas. Stefan tyckte det var mysigare att titta på när jag skottade än att själv skotta, efter ett tag lyckades jag delvis med ett vedträ i höger hand övertyga honom om att det var hans tur att skotta, han hade rätt det var mysigare att titta på.

Hans, som hoppas att pottan blir uppskattad.

Det var då det.

Ont.

Jag har bloggproblem, det händer inget i mitt liv som är nåt att skriva om eller också minns jag det inte. Det sägs ju att det är närminnet som först försvinner så då tänkte jag att jag måste tänka långt tillbaka i tiden för att komma på något dramatiskt som hänt. Antingen har jag inte varit med om något dramatiskt eller också är mitt långttillbaka i tiden minne lika dåligt som närminnet för det mest dramatiska som jag kom på var när jag nästan bröt lilltån!

Jag var kanske i elvaårsåldern, det var sommar och vi var nere vid badstället som låg en knapp kilometer från mitt hem, det var för långt att gå tyckte vi så därför cyklade vi, vilket visade sig vara tur denna gång. Det var inte bara slöhet att vi cyklade till badet, för att komma dit måste man ta sig på en smal stig genom en liten skogsdunge, den kallade vi för "pissmyrskogen", anledningen var naturligtvis att det kryllade av myror där, när man gick hann dom klättra upp på en men dom hade inte en chans när man cyklade, jag undrar hur många skadade och döda myror man lämnade efter sig när man blev badsugen.

Nu var det inte det som var dramatiken utan att jag råkade stöta lilltån i en grästuva när vi sprang och lekte, lilltån bröts ur led och stannade kvar i rät vinkel ut från foten. Det var liksom kört med att ta på sig skon så jag cyklade hem med tån spretande rakt ut. Så kom nästa chock, när jag kom hem var inte mina föräldrar hemma, vem skulle nu hjälpa mig? Jag lade mig på en säng och tyckte synd om mig själv, efter någon timme kom dom hem och då blev det än värre, när min far fick se tån började han skratta vilket jag tyckte var vanvördigt, men det såg säkert roligt ut med en tå som pekade i nordväst.

 Min mor tyckte synd om mig och ringde till syster Inga ( det är inte samma syster Inga som jag är gift med) för att få goda råd, det fick hon, det var bara att ta tag i tån och dra rakt ut för att sedan lyfta tillbaka den på rätt plats. Vi körde igång, min far höll fast mig, min mor slet i tån och jag skrek, men tån kom på plats. Sedan lindades foten om så inte tån skulle sprätta ut igen, det fick jag gå omkring med några dagar sedan var det över.

För att illustrera dagens blogg har jag i dag brytit ut samma tå och fotograferat den varefter jag bröt tillbaka den, det gjorde fruktansvärt ont men man är ju cool nu för tiden så jag skrek inte, och vad gör man inte för att få en dramatisk blogg.

Hans, med nyfotad lilltå.

Mirja.

Sonja Åkesson.

Sista två dagarna har vi varit ovanligt aktiva, det är nyttigt så inte mossan hinner få fäste mellan tårna. På måndag var vi till stadshusets sessionssal och lyssnade på representanter för Luleå Kommun, Lulebo och Riksbyggen som berättade om olika boendealternativ när man börjar bli gammal och gaggig, vi hade nog inte så mycket där att hämta, nog för att vi börjar bli på gränsen till gaggiga men däremot så har vi inte tänkt flytta härifrån och när dom bär ut oss så har man nog ingen åsikt om var man hamnar.

I dag har vi varit till Kulturens Hus och lyssnat på Mirja Burlin som sjöng och skådespelade om Sonja Åkesson.  Föreställningen heter Sonjas ansikte och manuset är skrivet av Agneta Elers-Jarleman som inte säger mig ett dugg eftersom jag aldrig hört talas om henne, men det hela är helt och hållet baserat på Sonja Åkessons texter som jag måste erkänna att jag inte heller har hört så mycket om men gärna kan tänka mig att jag får träffa igen, ja inte bokstavligen, hon dog 1977.

Mirja Burlin har jag däremot vetat om i nästan tjugo år så man kan väl säga att det var för att vi såg att hon skulle uppträda som vi gick dit.

Det var en mycket bra föreställning och man kan nog säga att Mirja Burlin trots att hon inte är så stor fyllde scenen, hon hade hjälp av pianisten Fabian Kallerdahl som spelade och sjöng ibland. Sonja Åkessons poesi är inte det minsta sprallig, hon hade nog ett jobbigt liv med friskt ombyte av karlar och flera barn varav ett dog i treårsåldern. Mirja Burlin framförde texterna på ett starkt sätt som verkligen berörde.

Hans, lite omruskad om hur livet kan vara för en del.

Söndagspromenad.

Iskulptur i Stadsparken.

Jag har tagit en söndagspromenad (bra motion) enbart i syfte att få röra på mig och insupa lite friskare luft än inomhus. (bra för lungorna)

När jag gick förbi Statsparken tittade jag på isskulpturer(bra kultur) jag vet inte vad skulpturen enligt bild föreställer eller symboliserar, om någon vet det så kan den personen skriva in det som en kommentar i bloggen. Det är liksom tre isblock som skruvats ihop medels en gängstång och två muttrar, det är kanske det statyn föreställer! Vad som imponerad på mig var gängningen och muttrarna, dom är ju av is! Klicka på bilden så ser ni tydligare.

Sedan hamnade jag på Museet och såg en konstutställning.(mer bra kultur)

Efter det gick jag för att enligt order från min fru köpa tre liter mjölk(bra för benstommen). Eftersom jag hört att mjölken är sju öre billigare per liter på Konsum än på ICA så gick jag dit (bra för ekonomin) trots att det är längre väg att gå (bra för konditionen).

Hans, nöjd med sju braiga saker.

Teaterkväll.

Programmet.

Den här veckan har det varit stillsamt förutom torsdag då det hände lite grand, på förmiddagen åkte jag till kolonistugan för att skotta ned snön från taket på stugan. Alla tidigare spår från vägen och till stugan hade snöat och blåst igen, det var bara att börja plumsa i snön. Det var jobbigt, när jag kom fram trodde jag att jag skulle avlida på grund av hög hjärtfrekvens, med facit i hand så var det en överdriven slutsats.

Jag skottade taket, det är lätt att skotta neråt, jag antar att det varit betydligt tyngre att skotta upp snö på taket men det är ju liksom mindre vanligt, kanske just beroende på att det är tyngre. I alla fall fick jag ned snön men tyvärr hamnade en stor del av den på altangolvet så det var bara att skotta samma snö ett varv till viket var betydligt slitsammare, men det gick det också. När jag kommit hem vred jag svetten ur kläderna och duschade så då kändes det hyfsat igen.

Senare på kvällen åkte vi tillsammans med Birgitta, K-H och Karin till Norrbottens Teatern och såg Glada Änkans Röv, ja det var inte bara röven vi såg utan hela kabare´n. Den var bra, man får väl säga att den där Staffan Westerberg han har mycket mellan öronen. Det var både en rolig och ibland rätt så allvarlig föreställning som jag tror dom flesta uppskattade.

Nöjda efter teaterbesöket blev vi sedan hembjudna till Karin på vin och smörgårdstårta, det var också lyckat så det blev rätt så sent men vi hade nära hem så det gick bra. När vi kom hem var det natti, natti och sova hela natten som gällde.

Hans, mycket nöjd med torsdagen.

Hjälp!

Utsikt från altanen.

Nu är vi insnöade, det kanske vi alltid varit så för undvikande av missförstånd så tar vi om det från början, nu är vi snart översnöade. Gode Gud nu räcker det, staketet på bilden är cirka en och sjuttio högt vilket betyder att jag har huvudet över snön om jag traskar runt på gården, men min fru hon har problem, henne ser man inte mycket av om hon nu skulle drista sig ut.

Jag råkade titta ut genom fönstret, Gud hör bön och ser till de sina, det har slutat snöa! Det gick snabbt, jag tror jag blir religiös. Det blir inte mycket utevistelse när det är ett sånt busväder som i dag, jag dristade mig ut tidigare i dag p.g a att jag måste, det blev en promenad på ungefär femtio meter, sedan var jag inne i en kvart och tänkte att jag skulle gå hem i mina egna fotspår, dom var översnöade! Jag kände mig på nåt sätt som att jag var utsuddad, som om jag inte fanns, det var inte roligt, men jag hittade hem i alla fall.

Jag har tittat ut igen, det har börjat snöa igen! Vår Herre gjorde bara en paus och den var inte lång, han kanske kliade sig bakom örat ett ögonblick, eller också hör inte jag till dom som han lyssnar allt för noga på.

Nu ska jag inte skriva något mer om vädret i den här bloggen, händer det inte nåt intressantare så slutar jag.

Hans, som kanske i vissas ögon är ett svart får.