fredag 12 mars 2010

Det var då det.

Ont.

Jag har bloggproblem, det händer inget i mitt liv som är nåt att skriva om eller också minns jag det inte. Det sägs ju att det är närminnet som först försvinner så då tänkte jag att jag måste tänka långt tillbaka i tiden för att komma på något dramatiskt som hänt. Antingen har jag inte varit med om något dramatiskt eller också är mitt långttillbaka i tiden minne lika dåligt som närminnet för det mest dramatiska som jag kom på var när jag nästan bröt lilltån!

Jag var kanske i elvaårsåldern, det var sommar och vi var nere vid badstället som låg en knapp kilometer från mitt hem, det var för långt att gå tyckte vi så därför cyklade vi, vilket visade sig vara tur denna gång. Det var inte bara slöhet att vi cyklade till badet, för att komma dit måste man ta sig på en smal stig genom en liten skogsdunge, den kallade vi för "pissmyrskogen", anledningen var naturligtvis att det kryllade av myror där, när man gick hann dom klättra upp på en men dom hade inte en chans när man cyklade, jag undrar hur många skadade och döda myror man lämnade efter sig när man blev badsugen.

Nu var det inte det som var dramatiken utan att jag råkade stöta lilltån i en grästuva när vi sprang och lekte, lilltån bröts ur led och stannade kvar i rät vinkel ut från foten. Det var liksom kört med att ta på sig skon så jag cyklade hem med tån spretande rakt ut. Så kom nästa chock, när jag kom hem var inte mina föräldrar hemma, vem skulle nu hjälpa mig? Jag lade mig på en säng och tyckte synd om mig själv, efter någon timme kom dom hem och då blev det än värre, när min far fick se tån började han skratta vilket jag tyckte var vanvördigt, men det såg säkert roligt ut med en tå som pekade i nordväst.

 Min mor tyckte synd om mig och ringde till syster Inga ( det är inte samma syster Inga som jag är gift med) för att få goda råd, det fick hon, det var bara att ta tag i tån och dra rakt ut för att sedan lyfta tillbaka den på rätt plats. Vi körde igång, min far höll fast mig, min mor slet i tån och jag skrek, men tån kom på plats. Sedan lindades foten om så inte tån skulle sprätta ut igen, det fick jag gå omkring med några dagar sedan var det över.

För att illustrera dagens blogg har jag i dag brytit ut samma tå och fotograferat den varefter jag bröt tillbaka den, det gjorde fruktansvärt ont men man är ju cool nu för tiden så jag skrek inte, och vad gör man inte för att få en dramatisk blogg.

Hans, med nyfotad lilltå.

1 kommentar:

Elisabeth sa...

Du är så himla modig. Tänk att utsätta sig för det bara för vår skull! Jag är stolt och lite rörd på samma gång. :)

Kram E.