Lägenhet.

Torsdagen den sextonde var vi och tittade på Stefans

nya lägenhet, fotot ovan är från sovrummet där inte

alla grejer har kommit på plats ännu.

 Här provsitter Stefan möbler i vardagsrummet.

                                              Köket med matplats.

Vardagsrummet från hallen, en linslus tittar fram.

Vi tycker att Stefan har fått en fin lägenhet, han verkar

själv nöjd med den så det blir nog bra.

Lucia.

Söt Lucia.

Inte kom det någon Lucia till mig i morse, men vi har ju en tv och där fick vi se på lucior i parti och minut i en hel timme, efter det var jag i alla fall rätt så mätt på lucior. Det är klart om det kommit en livs levande lucia in till oss skulle det naturligtvis ha uppskattats, även efter det att jag sett mig mätt på tv-lucior.

Jag försökte med antydningar till min fru men hon hade saker att skylla på så hon kunde slingra sig undan, hur man nu tänker när man slingrar sig undan ett sånt ärofullt uppdrag. Jag tycker inte det är hållbart med "luciakronan är på vinden" det anser inte jag vara en ursäkt till att man inte är lucia utan mest dålig planering. Nästa ursäkt "jag tog inte på mig mitt fotsida vita nattlinne i går kväll" snacka om att slingra sig.

Det gick faktiskt så långt att jag själv började fundera på att ställa upp men eftersom jag är lite sjuk så tänkte jag att "tänk om jag inte orkar fullfölja hela programet", vilket fiasko. Så det blev tv i stället.

Nu ska jag gå och raka mig, sedan blir det frukost, man måste se till så man inte "changserar" alltför mycket även om man inte är i sin fulla kraft.

Hans, vid gott mod.

Ensamma.

Ser du inte att jag äter?

Ja nu har dom åkt, vårt barn och vårt barnbarn som hälsat på hos oss sista veckan, det blev lite tyst, men så brukar det ju vara. Nelly pratar inte så mycket än men hon försöker, ett "läte" lärde jag mig att förstå, det betydde ja, hon sa det nämligen alltid när hon höll med om saker, så det var lätt, dock lite förvirrande ibland eftersom hon säger samma sak när hon menar nej! Nu har hon kommit på en fiffig grej, hon har gett jaet ett efternamn och då betyder det nej. Efternamnet är att när hon säjer ja och viftar avvärjande framför sig så betyder det nej. Skitenkelt! Så borde alla prata så blir det inte så mycket onödigt sagt.

Vi blir inte ensamma så länge, i natt ska Stefan sova hos oss, han har det lite rörigt hemma eftersom han flytter till en ny lägenhet i morgon så dom flesta prylarna ligger i flyttkartonger. Så i morgon får vi åka hem till honom och se hur han bor, jag har inte sett lägenheten än eftersom jag var sjuk när dom andra var på visning, så för mig blir det extra kul.

Nu ska jag äta middag, sedan blir det väl se på tv och sova, förhoppningsvis i tur och ordning.

Hans, bättre och bättre dag för dag.

Gapar stort.

Bananerna är goda i år.

Vi har ju så att säga en mittpunkt i tillvaron just nu så även om man kan tycka att eftersom jag är sjuk så borde allting kretsa runt mig men när ni ser bilden så förstår ni kanske varför det inte är så, och då menar jag inte min fru.

Nu vet jag inte om jag skulle uppskatta att jag får mer uppmärksamhet än vad jag får så jag ser gärna att Nelly är i blickpunkten, vi ses ju så sällan så det är lätt att fjäska lite för henne. Ett stort aber vid det här besöket är att jag får inte lyfta henne! Mina lyftövningar just nu ska helst stanna vid ett eller ett par kilon och Nelly väger väl runt tio så snacka om övervikt, ja inte för henne men för mig.

Jag har lite svårt att förstå att jag skulle bli så ynklig, men så är det. Nu ska jag inte gnälla om det, enligt läkarvetenskapen så är jag på väg åt rätt håll så det här blir nog bra.

Hans, som mår bra efter omständigheterna.

Morfars favorit.

Detta är allvar.

Det är en allvarlig ung dam vi har på besök, det är inget flams här minsann, när hon träffar nya människor undersöker hon dem med ögonen från tårna och upp till huvudet, mycket noggrant, utfaller besicktningen till belåtenhet så kan man få ett leende. Jag ska säga att det värmer ett gammalt nyrepat morfarshjärta när man får ett sånt leende rakt upp och ned.

Annars är här bara bra, vi kommer bra överens med våra gäster och med varandra, det enda är att jag trodde det skulle bli skönt att jag inte skulle få göra en massa saker som jag gjort tidigare, det är inte så, jag har tråkigt, sedan glömmer man av sig ibland och då blir det lite liv.

Men det är bara att köra vidare jag är i bättre form i dag än i går så det här blir nog bra.

Hans, som tycker det är tråkigt att man inte får lyfta sitt barnbarn.

Besök.

Boråsbrudar.

Nu har vi fått gäster från södra Sverige, det är våra favoritbrudar från dom trakterna, delvis kanske beroende på att vi inte känner så många till i dom krokarna, men även naturligtvis för att dom är rätt så gulliga.

Det var meningen att vi skulle åka till dom nu till helgen men nu har jag fått ett sjukintyg där det står att "Pga den genomförda operationen kan patienten ej företa den tidigare beställda resan". Klappat och klart, det är bara att stanna hemma.

Nu skulle jag inte åkt i alla fall, så korkad är jag inte men läkarintyget gör att vi får igen pengarna som vi betalat in så till våren kanske vi beställer en ny resa och åker dit.

Nu tyckte nog Nelly och hennes mamma att deras längtan blev för stor så i dag kom dom och ska stanna några dagar hos oss.

Det var ett bra beslut, vi blev väldigt glada, än så länge tror jag att Nelly glömmer oss efter varje gång vi träffas, eller kanske inte, det tar kort tid för oss att bli bekanta när dom kommer. Jag har en egen teori, hon känner på sig att vi har samma gener och hips vips så är vi kompisar.

Nu är det bara två månader innan jag är frisk (enligt praxis) så vi får hoppas det stämmer, lite bättre blir det men det går fortfarande med myrsteg.

Hans, som inte är så låg som det låter.

Framtiden ljusnar.

Det ljusnar i söder.

Nu känner jag mig lite piggare för varja dag så även om det går med snigelfart så går det inte bakåt i alla fall.

För en vecka sedan den tjugofemte åkta jag tillbaka till Sunderby Sjukhus med full fart, ambulansmännen frågade om dom skulle sätta på sirenerna, jag var frestad att svara ja men insåg att det var lite barnsligt eftersom det i så fall bara var för att jag skulle tycka att det var häftigt, mitt tillstånd krävde nog inte sirener.

Ambulansmännen (och kvinnorna) förresten, vad dom är duktiga! Jag är svårt imponerad, dom tar hand om en på ett proffsigt sätt och dessutom lugnt vänligt och varsamt, dom ska vi vara rädda om.

Bara på min resa från centrala stan till Sunderbyn hann dom ta alla prover som dom som skulle ta emot mig på sjukhuset ville ha, dessutom skicka proverna från bilen till mottagarna. När jag kom dit så visste dom allt om mig, ja inte allt, men allt dom behövde.

Det var bara att skaka hand med en sjuksköterska och en doktor, prata några ord med dom, få en spruta som omedelbart gjorde verkan, (skön känsla) det kändes som bomull i bröstet när hjärtat slog med rätt hastighet igen. Sedan ligga kvar en stund, och åka hem, nu var det inte frågan om några sirener, det var taxi som gällde.

Hans, mer imponerad och nöjd med sjukvården för varje besök.