Ros.

 För fyra år sedan fick Inga den här rosen av Stefan till morsdag, i dag ser den ut så här, lite tilltufsad men den lever ju i alla fall, den har tillbringat vintern på vår inglasade altan.

Samma ros i september förra året, lite frodigare, lite mer blommor men det är ju en halv vår och en hel sommar till dess den får vara med om nästa september så den kanske är frodig då igen, jag återkommer med ett nytt foto i mitten av september. Jag kommer att kalla det avsnittet, "en ros som överlevde sommaren 2011", kommer det ingen bild så gjorde den inte det.

Hans, som tycker det är bra med datum på bilder eftersom minnet aldrig klarat av att att minnas fotodatum.

Bordbesvär.

Balkongmöbler.

Stefan har köpt ett bord och två stolar som han ska ha på sin balkong, i dag hälsade jag på honom och kom på den som jag tyckte då, lysande idén att "vi tar och skruvar ihop bordet nu" sagt och gjort, vi satte igång med ett jobb som jag trodde skulle ta tio minuter, efter en timma var vi inte klar!

Det var fyra ben som skulle skruvas fast i bordsskivan med åtta skruvar, lätt som en plätt, trodde jag. Det var inte lätt, benen spände på nåt sätt när man skruvat fast dom med fyra skruvar, sedan skulle det dit fyra skruvar till lite närmare golvet, det gick inte. Jag försökte skruva dom första fyra löst, hårt, mitt emellan, men hur jag än mixtrade så blev benen för långt ifrån varandra för att skruvas ihop med resterande fyra skruvar.

Nu fanns det bara ett sätt kvar, rått, brutalt våld, jag är inte för våld så det blev Stefan som fick stå för det, han kanske inte heller är för våld men han lyder order så han tog i så han blev röd i ansiktet och ögonen höll på att åka ut från huvudet och lyckades efter ett tag trycka två ben så nära så jag kunde sätta dit skruvarna, hälften vunnet men sedan var det tji, vi fick lossa dom kvarvarande benen i andra ändan för att få dit dom skruvar som fattades, men skruvarna vi lossat gick inte att få tillbaka, så är läget nu, jag åkte hem.

Bordet kan stå upp men jag vet inte vad som händer om man ställer en kopp kaffe på den sida där benen inte är fastskruvade. Lite misslyckad känner jag mig men jag ska göra ett nytt försök när jag vilat upp mig.

Hans, tacka vet jag IKEA, där passar allt ihop.

Förnedrad.

Här går det undan...eller?

Nu är mitt självförtroende nere i skoskaften, i dag när jag cyklade hem från kolonilotten hade jag naturligtvis motvind, det kändes motigt, men jag trampade på och tyckte att jag kommit upp i en icke föraktfull hastighet när det plötsligt knastrade i i småstenarna som ligger kvar efter vinterns halkbekämpning och en cyklist passerade mig i hög fart.

Först reagerade jag inte, jag är inte fulltränad än efter att bara cyklat två gånger i år, men sedan fick jag se att det var en gammal kärring som cyklat förbi mig med full fart, men vad f-n! Så får det väl inte gå till? Nu vill jag inte höra nåt om att man säger käring till någon man är kär i, i detta fall var det inte så, ni kanske observerade att jag stavade med två r, då menar man kärring.

Naturligtvis tänkte jag att jag skulla cykla i kapp henne och säga att så där gör man inte, men nu kom nästa förnedring, jag cyklade som en dåre ... tyckte jag, och jag kom inte närmare, hon drog ifrån ändå mer liksom bara för att dj-las. Till råga på eländet var hon inte lika välbyggd som jag, hon var ganska fet. (jag hoppas hon läser detta och känner igen sig)

När jag insett det lönlösa i den vansinniga jakten så stannade jag och klev av cykeln och låtsades meka lite med den utifall någon lagt märke till mitt tillkortakommande, sedan cyklade jag sakta hem.

Hans, som börjat titta på moppar.

Cykelpremiär.

Bildbevis.

För första gången i år fick cykeln göra lite nytta, vi bestämde oss för att cykla till kolonilotten i dag. Anledningen till att det blev så var att det dels var på tiden att både vi och cyklarna fick lite motion, dels var det solen som lyste från en molnfri himmel, sedan kände vi för att cykla och eftersom vi inte i alla fall ännu är satta under förmyndare så var det bara att dra iväg.

Cyklarna som stått varmt och torrt i cykelförrådet hela vintern var liksom beredda, lite frisk luft i däcken, på med hjälmen och iväg. Vi brukar inte följas på transportsträckor (bara när vi promenadcyklar) anledningen är att min fru känner sig stressad om hon ska hänga med mig. Följdaktligen åkte jag iväg först, det var skönt att cykla, jag hade medvind så det gick liksom av sej själv.

Det var skönt på kolonilotten eller rättare sagt på altanen där solen gassade så man fick börja knäppa upp och ta av. Efter ett tag var det dags att cykla hem, då var det motvind, farten hem blev något lägre, och betydligt jobbigare, när jag tog stigningen upp mot Malmuddsviadukten kändes benen lite som kokta makaroner innan det blev nedåt igen, men då var jag nästan hemma så jag klarade det. Strax efteråt dök min fru upp så hon klarade också motvinden.

Hans, som planerar att cykla fler gånger i år.

Kollonilotten.

Kolonistugan.

Nu börjar vi längta till kolonilotten, vi har nyligen varit där för att vattna blommorna, nä nu får ni skärpa er, vi har inga blommor ute i trädgårdslandet, men inne i stugan har vi fullt med övervintrade krukväxter, mest pelargonior, där har vi förvarat våra pelargonier i flera år nu, dom trivs bra i stugan.

Vi håller en temperatur på cirka åtta grader hela vintern inne i stugan och det räcker till inte bara för pelargonier utan en del fuchsior och någon annan växt som jag inte minns namnet på just nu. Vi åker ut dit någon gång i månaden för att kolla läget, det är inte så mycket att göra där, dom dricker inte så mycket vatten vintertid, men nu när vårsolen börjar lysa in genom fönstren behöver krukväxterna vatten oftare.

Min plan för i dag var att jag skulle cykla ut till kolonilotten och pyssla lite grand med saker som beöver göras, då menar jag inte att jag ska börja gräva i blombänkar och trädgårdsland, men det finns annat att göra, sedan är det en annan sak, jag behöver inte så mycket jobb så är jag nöjd nu för tiden.

Men dom planerna sket sig så att säga, jag kollade ut genom köksfönstret så fort jag vaknat och skippade cykelfärden direkt, det var faktiskt glashalt på gatan vid sjutiden, nu vet jag att det inte varit så hela dagen men tillräckligt länge för att min längtan efter en cykelfärd skulle dö ut. Men man får inte ge upp snart blir det vår på riktigt.

Hans, som optimistiskt pumpat cykeln.

Dåligt sparkföre.

Skitväder.

Snacka om planer som går fel, i går var vi till kolonilotten för att kolla läget, det var ett fantastiskt väder, solen gassade från en molnfri himmel, det var nästan sommarvärme på altanen till kolonistugan, nästintill att sola med bar överkropp men inte riktigt. Vi stannade inte så länge, jag minns inte varför men det var något om att "vi har inte tid", hur kommer det sig att i och med att man blev pensionär tog all tid slut, beror det på att man rör sig så långsamt eller planerar man för mycket, inte vet jag men jag röstar på det första.

I alla fall så bestämde jag då att i morgon som är nu i dag då skulle jag plocka fram cykeln och cykla ut till lotten och sedan stanna i solen så länge det kändes skönt. Man kan väl säga att det blev ridåfall när jag tittade ut i morse, helmulet, snöblandat regn och ett före på gatan som inte lockar till cykling precis, så det blir ändrade planer, jag kan om jag får arbetslust göra nåt nyttigt här inne och medan jag väntar på att arbetslusten ska dyka upp så sitter jag här och bloggar.

Min fru är konkretare i sina planer, hon har just klivit ur duschen så hon ser väldigt ren ut, om någon timme ska hon till tvättstugan och tvätta alla våra smutsiga kläder och det lär ta en stund, efter det har jag inte kollat upp vad som ska hända men det finns säkert något på gång, hon är liksom mer strukturerad än jag.

Nu börjar jag bli lite trött i pekfingrarna så det får vara bra för ett tag.

Hans, som är glad att jag inte måste gå ut.

Planer för plantor.

Plantor.

Nu har min fru fått vårkänslor! Det är inget som jag drar nytta av även om jag förstår vad alla snuskhummrar tänker, det är faktiskt tvärtom, hon har mindre tid för mig på grund av alla frön som ska petas ned och sedermera pysslas om när dom grott. Jag tycker hon är duktig, själv har jag också satt frön en gång i tiden men jag har blivit så lat så det är tur att jag har en fru annars skulle det bli blomfritt på kolonilotten.

I dag har vi möte i kolonilottoföreningen, det börjar röra på sig, vi ska närvara, man måste ju ha koll på vad som händer för om knappt två månader så är vi där och börjar peta i jorden, men det är klart tre månader senare fryser allt bort så man kanske skulle fundera på om det är lönt att sätta nånting.

Det var dumt tänkt, tro om jag lider av en depression i dag, nä så illa är det inte jag tänker bara för långt fram i tiden, alla faser i det här med odling har ju sina goda och mindre goda sidor men jag tycker nog att dom goda överväger, det är kul att  pyssla med växtlighet.

Hans, som inte bloggat på snart en vecka p.g.a. tidsbrist, det är stressigt att vara pensionär.