Promenad.

Mycket folk på isen.

Än är jag inte död sa Janne Vängman, jag förstår att en del funderat, men jag har bara varit lite lat, vilket är anledningen till att jag inte skrivit på ett tag. Sedan sist jag hörde av mig har jag hunnit vara ut och slagit runt med några före detta arbetskompisar, det var på onsdag kväll, vi var sex stycken och vi åt och drack öl några timmar, naturligtvis pratade vi en del allvar och en massa strunt.

Torsdag och fredag minns jag inte vad jag gjorde, det är så nu för tiden, i dag lördag har min fru och jag promenerat runt Luleå. Vi började hemma, gick mot norra hamn, runt udden, och kom så småningom till södra hamn och sedan raka vägen hem. Det är en bra bit, men det var skönt i det väder vi har nu, solen sken och det var en minusgrad, kan det vara bättre? Jag föreslog att vi skulle ta av oss på överkroppen för att öka D-vitaminintaget men min fru var rädd att hon skulle börja frysa om tuttarna så det förslaget föll direkt.

Det känns bra att man kan gå ut utan att frysa näsan av sig så i morgon ska vi ut igen, och nästa dag, och nästa. Jag om någon behöver motion men det är svårt inne, man måste ut , dels för att det känns bättre, dels för att det blir större svängrum.

Hans,som tror att vad det gäller vädret blir det bara bättre.

Takskottning.

Stefan påbörjar skottningen.

I dag har Stefan och jag varit till vår kolonilott och skottat fram kolonistugan och förrådet från snömassorna. Som ni ser kastar sig Stefan över snön direkt vi kommer dit, jag var upptagen med att planera skottningen samt att fota alla tak så man minns hur det såg ut denna vinter.

På de sex år vi ägt kolonilotten har vi aldrig skottat snö från taket men i år verkade det som om det var drygt en halv meter snö så jag började fundera om taket håller! Vi har ju köpt stugan färdigbyggd så jag har ingen aning om hur kraftiga takstolarna är, så lite, även om det inte var mycket var min oro befogad.

Att jag bjöd in Stefan var dels för att få sällskap, dels att skotta tak är inget enmansjobb, man kan ju ramla ned och bryta nacken och då är det bra om någon är med som kan räta ut den.

 Nu visade det sig att det inte var så riskfyllt, vi gick aldrig upp på taket, dels för att gå på ett snöigt plåttak är helt omöjligt, man åker garanterat ned, sedan var det inte nödvändigt, det var så mycket snö så vi nådde upp från markplan.

Allt gick bra, snön var nedriven på nolltid, ingen hamnade under snömassorna och vi hade rätt så kul. Efter skottningen fikade vi medhavd kaffe och macka så det gick ingen nöd på oss.

Hans, som inte känner sig sliten eftersom jag tycker att dom yngre ska jobba.

Jobb på gång.

Så ser vår kolonistuga ut idag.

Vid dagens kolonibesök upptäckte jag att det fanns jobb att göra, om någon dag ska jag dit och skotta taket, det var liksom inte läge i dag, det kom på så hastigt, ett sådant jobb kräver lite planering plus en stor portion arbetslust. Det kanske var det sista som inte var på topp i dag.

Hans, som har ett par dagar på sig att hämta in lite oförbrukad arbetslust, jag har inte tid att skotta snö från taken före tisdag nästa vecka.

Översnöade kolonistugor.

Den längst bort sabbade mitt foto genom att ha skottat taket.

Ett besök på kolonilotten i dag kräver lite kondition, man plumsar i snö upp till låren även om jag måste erkänna att det inte ökat så mycket sedan vi var där för tre veckor sedan men det var ju så det räckte redan då.

Det gick att få upp dörren med lite muskelkraft även om man fick ta i, som jag sagt förut står inte stuga och altan stilla vintertid och ibland är stugan lägre än altangolvet och då är det tvärstopp med att öppna dörren, när det händer blir det problem eftersom vi åker dit för att vattna blommorna som vi förvarar i stugan vintertid.

På tal om blommorna, ja tack dom trivs bra i ensamheten och börjar växa på allvar just nu.



Hans, med skoskaften fulla av snö.

En vecka går fort.

Man blir trött av att resa.

I morse åkte vårt barn och våra barnbarn hem till södra Sverige vad som nu är bättre med det, ja det är klart dom kan gå ut utan att frysa näsan av sig.

Den som sitter på bilden är ett av barnbarnen, modern och storebror är något längre, hon som sitter tyckte att det var okristligt tidigt (ja hon sa så) att stiga upp strax efter sex för att hinna med ett flyg så när vi kom till Kallax Airport så var hon redan restrött och satte sig på golvet medan mamman lämnade in sina väskor och fick erfoderliga papper för att kunna passera säkerhetskontrollen.

Allt gick bra och enligt uppgift är dom nu återförenade med resten av familjen. Och vi då? Jo vi sitter ensamma igen och lyssnar på tystnaden och väntar på nästa gång vi ses. Sånt är livet, varför kan inte barnen gifta sig med grannens ungar. Jo jag vet, det blir inavel.

Hans, som krypit på golvet en vecka.

Jag har en plan.

Vårt yngsta barnbarn.

I dag inräknat är det bara tre dagar kvar innan vår dotter och två barnbarn åker tillbaka söderut, tiden går lite för fort ibland.

Min plan går ut på att när dom andra åker iväg så ska Nelly stanna hos oss i första hand två veckor, går det bra och vi kommer bra överens så har jag planerat att hon får stanna till påsk i alla fall. Jag tror inte att hon själv kommer att protestera eftersom jag tycker att vi är sams för det mesta. Det kommer inte att bli några problem med maten heller eftersom hon är väldigt matfrisk och verkar äta vad som helst och det har vi gott om.

Under tiden hon är här kommer vi att bearbeta henne så att hon efter vistelsen här är helt övertygad om att den bästa plats på jorden är hos oss i Luleå så att även om vi till och från skickar hem henne till sina föräldrar och syskon så kommer hon alltid att längta tillbaka hit, förmodligen kanske även smita ut och försöka ta flyget tillbaka.

Resten av tiden dom är här så kommer jag att klura på hur jag ska lura iväg hennes mor och storebror så att dom "glömmer" henne. Jag tycker förövrigt att hon verkar må bra av luftombyte, även om vi har lite kallt, i dag minus 29 grader så är hon just nu frimodigt ute på stan med sin ömma moder.

Hans, som planerar vidare.

Kylslaget.

Grilltappar!

Nu är det vinter och skidan den slinter, nä det gör den inte alls det är för kallt, i dag minus tjugofyra! Även om man lätt överlever den temperaturen så är det så här, jag har inte plockat fram skidorna än, varför skulle jag då göra det när det är minus tjugofyra.

Eftersom vi har gäster söderifrån på besök så kom jag på att i dag ska vi grilla, jag har hört att det gör dom i landets södra delar stup i kvarten och man vill ju att gästerna ska känna sig hemma. Jag måste säga att det gick väl så där, hamburgarna frös fast i grillgallret så jag fick spetta lös dom, sedan försökte vi äta men det avbröts sedan ett par tänder gått av.

Hamburgarna fick fåglarna och vi åt fil istället, det var hemskt gott och våra gäster var nöjda, det visade sig att när vi började prata mat så åt inte dom heller så exklusiv mat, som vår dotter sa "är man uppfödd på filmjölk så är det svårt att ändra matvanor".

Hans, som gömt undan filén till dess vi är ensamma igen.