Politiskt inlägg.

Hans, som klippt till i en tidning.

Medelålders +++

Nu har det hänt en obehaglig sak, jag råkade upptäcka den här serien i en tidning, hur kan den vara så autentisk, vi har aldrig berättat för någon hur vi har det här hemma och ändå känner man igen varje replik och varje gest och steg.

Är vi utsatta för hemlig övervakning, varje mening har vi sagt flera gånger om dagen, jag tycker dessutom att vi är lite lik oss, det enda som inte stämmer är att jag har faktiskt ingen pullover, men jag skulle gärna vilja ha en. Ett tips till alla bekanta som stickar, sticka en pullover till mig, gärna grön och gärna innan jag fyller nittio, jag ser mig själv när jag sitter i en grön pullover på nittiårsdagen och tar emot fina presenter, finare och dyrare i en stegrande skala eftersom dagen går.

Hans, som brukar säga att inte är det så farligt så länge benen fungerar.

© Bärnarps/distr. Bulls

Städdag.

Svart dammråtta.

I dag är det fredag och då är det enligt min fru allmän städdag, jag kan väl tycka att fredag är lämplig, men varje fredag? Men idag var det inga protester eftersom jag själv var på ett fantastiskt städhumör, jag var som en jakthund som vibrerade i hela kroppen i ivern att få kasta mig över dammråttorna, nu skulle dom få lära sig att man slår sig inte ner var som helst utan att fråga om lov.

Innan min fru ens hunnit börja planera städningen hade jag plockat ihop alla mattor och rusat ut och skakat dom, efter det slet jag ut dammsugaren ur städskrubben och började dammsuga hallen, men efter en stund slutade jag, delvis för att det inte var så roligt som jag trott, sedan tyckte jag att det såg ut som om min fru kände sig överkörd och överflödig så jag lämnade över dammsugaren till henne, mest för att göra henne glad men även för att inte nedvärdera min egen manlighet, dammsugning är inget karlajobb!

Efter städningen åkte vi ut till kolonilotten för att kolla läget, efter lite plumsande i halvmeterhög snö kom vi fram till stugan, allt var bra så vi kunde åka hem igen.

Hans, som plumsat både i snö och dammråtteansamlingar i dag.



Grodan.

Grodan i Stadsparken.

Nu har årets isdjur kommit på plats i Luleås Stadspark, i år blev det en groda, och varför inte. Det kommer säkert att vara mycket för och emot, men jag gillar den, även om man inte kan säga att den är vacker, men grodor är ju knappast vackra. I dag har jag varit och kollat på grodan som enligt uppgift väger 8,6 ton, så det är inget man kan bära hem till sin egen tomt.

När jag stod och tittade på grodan kom två flickor (typ gymnasieålder) förbi, "men ser du! Vad är det som är i parken? Inte vet jag, men det ser ut som en groda, gud så ful. Om dom nu ska ha ett djur kunde dom väl ha satt dit nåt gulligare."

Där var inte grodan populär men jag vidhåller, jag gillar den. Jag har läst i tidningen att det är det tjugsjunde isdjuret i parken sedan 1986. Så länge och så många isdjur har det varit i parken och alla har utformats av en kommunanställd som heter Hans Englund och bevisligen har konstnärliga anlag. Nu är det bara att hålla tummarna så vi får ha minusgrader någon månad till så inte grodan rinner bort.

Hans, som gillar grodor.

Nu har vi snö Alex.

Snöfall.



Det här fotot är tillägnat vårt barnbarn Alex från Borås som var så bekymmrad under julhelgen för att vi hade så lite snö.

Man säger ju att ett foto ljuger aldrig, det var länge sedan det var sant eller har kanske aldrig varit sant. Om nu någon tror att detta foto är taget i dag så blir han lurad, det är faktiskt taget tidigare. Det har snöat i dag men inte alls så här mycket utan bara några nästan räkningsbara flingor.

Vi har varit på vår nästan dagliga promenad runt Skurholmsfjärden, den slingan har det officiella namnet Hälsans stig men kallas också Blodomloppet, och av någon konstig anledning även Pansjorundan, inte är det väl så mycket pensionärer som går där? I alla fall är det nog nyttigt att ofta gå  den rundan vad den än kallas, jag har märkt en märkbar förbättring på mitt gående på sista tiden, med andra ord har hastigheten ökat.

I dag hann jag upp och gick förbi en som det såg ut spänstig dam, hon var inte så gammal heller, kanske tjugo år äldre än mig men i alla fall. Det var tillfredsställande att gå om någon för en gångs skull, man får bättre spänst i benen. Nu gick det fort över eftersom det strax efteråt var min tur att passeras av en man som sprang! När jag gått ytterligare en bit tittade jag mig bakåt och såg att damen som jag gått om ökat farten och nu flåsade mig i nacken medan den som sprungit förbi mig nu försvann i snödiset ett par hundra meter längre fram.

Men säg inte att det inte finns en Gud, jag mötte min fru som gått andra vägen så vi skulle mötas, jag stannade och vänslades en stund med henne så att den förbigångna damen i lugn och ro kunde passera och sedan var damen så att säga ute ur historien, vi sågs aldrig mer. Det blev inte någon avancerad petting med min fru heller, jag klappade lite på henne och märk väl med vinterhandskarna på. Detta påpekar jag så ingen tror att vi bar oss åt på något oanständigt sätt på Hälsans stig.

Efter ett tag skilldes vi åt för att någon halvtimme senare återigen förenas i hemmets lugna vrå.

Hans, som idag mött både med och motgångar.

Med livet som insats.

Livsfarlig promenadväg.

I dag på min promenad tänkte och handlade jag lite fel, med en genväg som skulle göra att jag hamnade på gång och cykelvägen runt Skurholmsfjärden startade jag min dagliga promenad, jag kom lite snett och hamnade på bilvägen över Malmuddsviadukten, det upptäckte jag direkt och om jag gått tillbaka tjugo meter och till vänster och rutchat ned på gångvägen som går paralellt med bilvägen så hade jag varit helt rätt.

Nu gjorde jag inte så, jag är ju bara ute för att motionera, ska man då vända och gå tillbaka tjugo meter? Nähä, då blir ju motionsslingan tjugo meter längre och den är ju nog lång som den är så jag fortsatte upp på bilvägen över viadukten. Om ni kommer i samma situation så gör inte så, det är dumt, viadukten är inte tänkt för gående, i alla fall inte vintertid.

Om ni tittar på bilden, först barmark, det är där alla bilar kör, sedan en decimeter tillplattad snö, där var jag tvungen gå för sedan började plogkarmen som slutade mot ett räcke, på andra sidan räcket är det fem meter till marken som i detta fall är en massa järnvägsspår.

Har ni bilden tydligt framför er nu? Jag gick på en tio centimeter bred remsa snö som dessutom sluttade lite ut mot vägen, tio centimeter från mitt högra ben svischade bilarna förbi utan att ha utrymme att väja för mig eftersom dom hela tiden hade möten på en lika smal körbana. Till att börja med var det få bilar men sedan var det full rulle och då var det för sent att vända, jag kände hur fälgmuttrarna liksam nafsade efter mina byxben när bilarna passerade.

En del förare blinkade med belysningen mot mig, andra hötte med näven och jag ökade farten så mycket jag vågade, det var halt också. Så var jag då förbi brådjupet ner mot järnvägsspåren och kastade mig över räcket där jag rutschade i nysnön de ca tre meterna ned till gångvägen, där kom just ett promenerande par, jag kom snabbt på benen och gick före dom så fort jag hann, ni vet hur det är om man ramlar, först "oj var det någon som såg mig" sedan "undrar om jag bröt nåt ben". Jag hann höra en del kommentarer som "var kom den där ifrån" och " tur att vi inte hunnit längre fram då hade han hamnat på oss". Var glada, nu har ni ju fått en nära döden upplevelse alldeles gratis.

Matt i benen av mina egna upplevelser hasade jag mig hem där jag möttes av min fru som fick stora ögon när jag berättade om mina hemska äventyr. Men lite bra hade det med sig jag tyckte hon var liksom ömmare och vänligare än vanligt resten av dagen.

Hans, som haft en äventyrlig dag.

Oengagerad.

Vårsol över Skurholmsfjärden.

Jag har varit lite lat i huvudet några dagar vilket gjort att jag inte skrivit så mycket i bloggen på sistone. Jag har däremot inte varit lat i fötterna så jag är ute på rätt så långa promenader varje dag, det är ju otroligt fint att traska omkring i naturen just nu, speciellt dom dagar solen lyser på ett än så länge vitt snötäcke, man brukar ju säga att solen gnistrar i snön, det är nu den gör det.

I övrigt har jag inte mycket dramatik att komma med, det händer inte mycket när man går runt på stan en timme, det skulle i så fall vara för några dar sedan då jag halkade med båda fötterna samtidigt och landade på ändan, jag hade tänkt skriva ascholet men vet inte hur det stavas så det blev ändan. Det blir en bra smäll när man landar med sina nittiofem kilon på ändan, jag misstänker att den blir gul och blå men det tycker jag inte gör så mycket eftersom det inte är så många som får se hur den missfärgningen ser ut, jag har själv inte sett det, eftersom jag tycker det är ointressant och att det dessutom krävs ett visst mått av vighet, man måste ju stå med ryggen mot en spegel och vrida på huvudet. Nä man kan bli övertränad.

Hans, som ska försöka aktivera både kropp och knopp så kanske jag kan skriva lite intressantare.