Eldsvåda.

Kolonistuga!

I nyheterna i morse sa man att en kolonistuga på Luleås koloniträdgårdsområde brunnit ned, det kändes lite så där men jag tänkte att om det var vår stuga som brunnit skulle vi nog fått veta det, så vi tog det lugnt.

Efter ett tag ringde en kolonist som visste vilken stuga som brunnit, det var inte vår. Hon var däremot orolig eftersom hon var nära granne med den brunna, hon visste att hennes var oskadd men undrade om hon vågade gå där eftersom hon antog att elkabeln in till den nedbrunna kanske låg på marken och gjorde omgivningarna strömförande. Jag försökte trösta henne med att det var ett omöjligt skeende, men sedan jag pratat färdigt började jag fundera, jag hade ingen aning om hur det såg ut på platsen, hade hela stugan brunnit upp? Eller var det bara en del?

Det är klart om en del av stugan var kvar så kunde det ju finnas elledningar som hängde och slängde och att dom mot allt som jag trodde på kanske var strömförande. Om nu detta från min sida sett helt omöjliga skedde vem skulle då anklagas om någon skadades, förmodligen jag eftersom jag fått den prestigefyllda uppgiften att tillsammans med en annan kolonist vara elansvarig och det var mig hon ringt till.

Så det var bara att ta bilen och åka dit, allt var lugnt förutom att regnet vräkte ned, stugan var helt nedbrunnen, jag såg inte ett spår av några elledningar och när jag gick till fördelninsskåpet så var säkringen utlöst och naturligtvis ledningarna ofarliga.

Hans,så kan det bli när man måste ta det säkra före det osäkra, man blir blöt.

Änglatrumpet.

Min fru är kortare.

Nu är vi med Änglatrumpet igen, varför jag skriver så är att det har hänt förr, vi har avverkat ett antal under årens lopp, det beror på att dom alltid blir för stora, när dom försöker växa upp genom taket är dom liksom ohanterliga så då brukar vi göra oss av med dom. Den här börjar närma sig slutet på sin växtperiod, den har cirka trettio cm kvar innan den kör toppen i taket och då står den ändå på altanen som har lite högre takhöjd än resten av lägenheten.

Den här "trumpeten" har vi planterat för ett år sedan då var den femton-tjugo centimeter hög, det kan man kalla växtkraft. Det är tur att inte pelargoniorna växer så fort då skulle vi vistas i en djungel nu. 

Hans, som nog skulle satsa på änglatrumpet om jag av någon anledning behöver ett "fikonblad". 

Tur vi har bilder.

Under bordet.

Här ser ni hur vårt yngsta barnbarn äter smulor under köksbordet, nu är hon inte tvungen till det för att överleva, se det bara som ett mellanmål.

Det är ju nu en dryg vecka sedan vi kom hem från Frufällan och visst saknar vi er, men vi har mycket bilder som vi kollar på ibland så vi glömmer inte bort er.

Här är det i dag lite tråkigt väder, det har regnat i natt och det skadade nog inte om man ska tänka på växtligheten, det är länge sedan det kom regn. Vi hade vissa planer på att åka till kolonilotten men man är inte så ivrig nu när det är gråmulet och tio grader plus. Jag går runt och tittar ut åt alla vädersträck, det verkar i alla fall klarna upp så det blir nog att plocka fram cyklarna och dra en vända till kolonilotten, man får motion i alla fall.

Det finns saker att göra på lotten nu, i dag tror jag att vi sätter morotsfrön, sedan finns det mycket grävning i trädgårdslandet, nu känner jag att jag börjar bli lite inspirerad så jag tror att jag stänger ned datorn och hämtar cyklarna från cykelförrådet, man får inte slöa till då blir man lat.

Hans, som säger hej på ett tag.

Sjukdomsbilden.

Nästan återställd.

Efter att nästan hela veckan ha befunnit mig med ena foten i dödsriket står jag åter med båda fötterna på jorden, det känns liksom stabilare. Jag är inte helt fri från förkylningen som var den aggresivaste jag upplevt i mannaminne, nu är det mitt mannaminne vi pratar om och det är inte så långt, luckorna i minnet ökar.

Jag har känt sedan i går hur krafterna återvänder, (se bild) man märker hur musklerna sväller upp, snart är jag lika muskulös som jag var i förra veckan. Nu ska jag inte skriva mer om sjukdom och elände, det finns  betydligt roliga saker.

Denna inifrån sett härliga morgon(det är kyligare än det ser ut) klev vi upp och upptäckte att vi fått in små svarta myror i lägenheten, vi har sett någon enstaka på altanen tidigare men i nattens mörker har dom tydligen gjort en större invasion.

Det blev myrjakt, det borde ha filmats men som tur är så gjordes inte det, tänk er själva, ett halvnaket, äldre, lönnfett par krypa omkring på alla fyra och döda myror(till att börja med bar jag ut dom men jag såg några som direkt kom in igen och då blev jag arg och den stora jakten började) efter ett tag kom vi på att detta var ett primitivt sätt att bekämpa inkräktarna så då tog vi till dammsugaren.

När vi inte såg fler myror drack vi kaffe och diskuterade hur jaktlyckan varit.

Hans, ännu upphetsad efter den stora myrjakten.

Jag lider.

Sjukling!

Jag har drabbats av en våldsam vårförkylning! Det är inte kul, mina ögon är simmiga, jag hostar, kraxar som en korp och det rinner ur näsan hela tiden, en näsa som numera är röd och svullen och som jag vid fotograferingen försökt täta lite diskret eftersom jag inte tror att snorränder gör sig på bild.Till råga på eländet fryser jag också, därav vinterklädseln.

Det hela började i går morse men jag tog för givet att det kanske rörde sig om några timmar, i värsta fall en dag, så i morse klev jag ur sängen med nyfött mod och en glad uppsyn men redan efter några steg upptäckte jag att förkylningen var långt ifrån över, snarare hade den i nattens mörker klöst sig fast i min kropp med än större beslutsamhet.

Jag måste säga att detta var en chock, jag...av alla människor drabbas av en tvådagarsförkylning! Visst är det sjukt, ja sjukt är det ju att vara sjuk, men jag menar "jag", det finns ju runt nio miljoner till att välja på. Det är ingen ordning på bacillerna nu för tiden.

Jag har emellertid bestämt mig för att nu får det vara slut på dumheterna, i morgon när jag kliver ur sängen är jag frisk! Det blir skönt, jag ser redan fram emot det.

Hans, som hoppas vakna i morrgon med klarblåa ögon och fri passage i näsa och hals.

Frufällan.

Alex studsar omkring.

Nelly i gungan.

Än är det liv i gubben även om det i dag inte är så mycket, jag vaknade i morse med en obehaglig, ont i halsen, snorig och hostig förkylning, jag är svårt besviken, jag trodde att sådana fjantiga sjukdomar bara drabbade dom svaga och orkeslösa men nu är jag ett levande exempel på att det kan drabba även dom starka.

Om nu någon upptäckt att jag inte förekommit i bloggen på drygt en vecka så beror det inte på förkylningen som jag har just nu, det går bra att skriva ändå, även om tangenterna blir lite hala av all snor som droppar ned på dom. Nä, jag har varit bortrest, min fru och jag åkte till Frufällan (en plats som ingen som inte varit där vet att den finns). Jag har i alla fall inte känt till dess existens innan vår dotter flyttade dit, platsen ligger en bit norr om Borås, och där har vi tillbringat en vecka.

Familjen som vi besökt består av vår förtjusande dotter, hennes nästan lika förtjusande man och dessutom det mest förtjusande av allt, deras otroligt förtjusande tre barn där den mest förtjusande av alla är Nelly snart två år, jag tror inte jag trampar någon på tårna genom detta uttalande eftersom hennes två äldre bröder verkar dela min uppfattning om sin lillasyster. Blir inte den ungen bortskämd så är det konstigt.

Resan dit var av mig välplanerad på så sätt att man brukar säga att dom där nere är tre veckor före oss med våren, fiffigt tyckte jag, då blir det två vårar på rad, så blev det inte, visserligen var det lite grönare där och några fler tulpaner och påskliljor som blommade men i övrigt precis lika mycket vinter som här.

Nu är vi hemma precis lika osolbrända som när vi åkte dit men vi fick ju umgås inomhus med barnbarn och deras föräldrar så vi är nöjda.

Hans, som tycker att vädret i södra Sverige är bättre i väderleksrapporten än live.

MC.

Motorcykel?

Ja då har man sett några hundra motorcyklar, i dag var den årliga motorcykelträffen, jag är dåligt uppdaterad, vet inte vad träffen kallas, vet inte hur dom kör, vet inte hur många det var, vet inte var slutmålet är. Men av en tillfällighet fick jag veta att det var något på gång med en massa motorcyklar nere i södra hamn, dom skulle köra därifrån vid kl. tolv och enligt uppgift avsluta det hela i Piteå. Allt detta var hörsägen och dessutom lyssnade jag inte så noga.

På söndag morgon poppade dessa ofullständiga uppgifter upp i mitt huvud så jag sa till min fru att jag ska gå och titta på en massa motorcyklar, "var då" frågade hon, "jag vet inte" sa jag men jag tror det är södra hamn som gäller. Så jag tog på mig kepsen och gick ut, redan i trapphuset hörde jag mullret av motorcycklar, när jag kom ut såg jag dom också, fast på ett par hundra meters håll så det var inga detaljer men jag gick mot dom så det blev närmare och närmare, Klockan var inte tolv så jag hade fel tid men det brydde sig inte dom om, dom bara körde på så det var tur det var många annars hade jag missat allt, men jag är nöjd, jag såg nog några hundra och det räckte.

Det var många modeller både på cycklar och förare så visst var det sevärt men det blåste kallt så jag var nöjd när dom sista passerade så jag fick gå hem.

Hans, som kanske drömmer om motorcyklar till natten.