ICA

ICA-butiken som försvann. 

Lavinfara.

Vår närbutik är försvuunen! Vi har en ICA-butik som vi ser från fönstret, eller såg, nu är den borta, skymd av snömassorna. Det har snöat på sistone, vi har snö så det räcker men det är det ingen idé att tjata om, vår herre bryr sig inte. Jag hörde en gång en historia om snöfall, det hade snöat en hel vecka, en gubbe var ute och skottade, efter ett tag tittade han upp mot himmlen och sa "det ska du veta att orkar du snöa så nog orkar jag skotta".

Jag tycker det var kaxigt gjort men jag tror att gubben hade dåliga odds, det var som nu, vår herre bryr sig inte, och det är klart det går ju inte att bry sig om alla då skulle det nog bli ett väldigt hattande. Tänk bara, före jul tjatade alla om att det var tråkigt att vi inte fick någon snö, nu kommer den, kanske lite sent men den kommer.

Jag bor nu mera i lägenhet så egentligen ska inte jag bry mig, jag har skottat så mycket snö innan jag flyttade in till stan så jag har gjort min plikt, det är skönt, nu behöver man inte gå ut om man inte vill så varför ska man bry sig. Det skulle vara för ICA i så fall, det är så nära mellan snöhögen och ICAs ingång så kommer det fyra eller fler samtidigt så får man ställa sig i kö för att komma in.

Vi har ju så nära så jag brukar skicka min fru till affären och hon är så tålig så hon klagar inte. Nog om detta, om två månader är all snö borta och vi får börja klippa gräset, det måste till och med jag göra så det blir jobbigare än snön. Snö är vackert, allt skräp översnöat, inga leriga skor, inget behov av att vattna gräsmattor och blombänkar, ingen möjlighet att sätta potatis som man i och med det slipper gräva opp, nä snö gör nytta.

Hans, som trivs inomhus.

Det blåser!

Jag tog den här bilden för att illustrera hur det blåste och hur snön virvlade omkring när jag tog min motionsrunda. Om man ser på den av den anledningen så är bilden totalt misslyckad, inte ser man någon virvlande snö! Lite såg man när jag förstorade upp bilden i datorn, men den här lilla skruttbilden ser mest ut som ett misslyckat försök att få er att tycka synd om mig.

För lite synd var det om mig, jag hade motvind halva sträckan när jag gick runt motionsslingan som officiellt heter Hälsans Stig. Ibland när man lyfte benet för att ta ett steg framåt kom det en vindstöt så man blev stående kraftigt framåtlutad, det hördes ett fladdrande ljud och när jag tittade bakåt såg jag mitt
upplyfta en meter långa ben fladdra i vinden, det krävdes en kraftansträngning för att få markkontakt igen.

Som tur var fick jag medvind sista biten hem så jag var rätt så utvilad när jag knöt av mig vinterkängorna. Dom kräver nästan en egen blogg för att ni ska förstå vad jag har att kämpa emot men jag tar det här: mina vinterskor är av storlek  förtiosex (anledningen till storleken är att jag ska ha mina fötter i dom när vi är ute på promenad) och väldigt klumpiga, dom har dessutom en sula som är onödigt tjock och grovt mönstrad, den är perfekt när det är nollgradigt och lös snö. Men sedan när det blir den väderlek som dom egentligen är avsedda för, alltså vinter, då är dom livsfarliga! Sulorna som förmodligen är av plast fryser i kyla så dom blir snorhala, man kan inte gå med dom! Ser ut som Bambi på hal is och kommer förmodligen att en iskall dag bryta benen och ligga kvar och frysa ihjäl.

Hans, som tycker, att inte är det alltid så lätt.

Lovet slut.

En snorgubbe

Tiden går fort när man har roligt, i går åkte vårt barnbarn hem till södra Sverige igen. Vi har haft i förhållande till vårt vanliga lugna för att inte säga stillastående liv en intensiv vecka som avslutades på tisdag med fyra timmar på Teknikens Hus. Jag vill påstå att för min del hade det nog räckt med halva tiden medan Alex (vårt barnbarn heter så) enligt honom själv nyss kommit dit och kunde tänka sig ett par timmar till. Nu tror jag inte riktigt på det eftersom övertalningsförsöket att stanna ett tag till var lite lamt.

Jag har läst att Teknikens Hus lider brist på pengar vilket förmodligen är anledningen till att det enligt mitt tycke börjar bli lite risigt, inga som helst nyheter (jag har varit där många gånger) och en del grejer som var trasiga och av den anledningen inte gick att använda över huvud taget. Det är synd, när det var nytt och fräscht var det betydligt trevligare.

Jag förstår inte vitsen med att låta det förfalla, om det verkligen är på grund av brist på pengar så måste det ju fixas på något sätt. Jag fick för mig att det fanns ett visst mått av trötthet hos en del av personalen också, dom kanske har för lite leksinne kvar.

Nu märkte jag inte att Alex hade synpunkter på utrustningen, han tyckte att det var kul hela tiden, det kanske är jag som har för lite leksinne kvar så när jag tröttnat på leken blev jag kritisk i stället för glad.

Vi har åkt skidor under veckan också, det tyckte jag var jobbigt, kan det vara så att jag är otränad? Inte bara, snön är ju så fjunig i år så man sjunker ända ned till gräsrötterna, dessutom vem tror ni fick spåra hela tiden? Jag tror att det dessutom är försent att börja träna för Vasaloppet, och då menar jag inte för i år utan för alltid. På skidorna är jag nog slut som artist, när jag tänker efter så är det nog tio år sedan jag sist plockade ut skidorna från vindsförrådet!

Det var en upptäckt som var lika överraskande som när jag för så där en tre år sedan dammade av skridskorna och drog ut på isvägen för att åka som i fornstora dagar, det gick inte bra det heller.

Hans som går från klarhet till klarhet. 



Sportlov.

Rutschkana i Stadsparken.

Nu har vi sportlov! Ja inte vi, men ett av våra barnbarn från Borås har sportlov och till vår glädje har han beslutat tillbringa det hos oss. Det blir lite liv och rörelse som vi inte är vana vid, men det är nog hälsosamt, jag tycker att vi piggnar till i alla fall under förmiddagen, sedan när det är dags att sova så är vi dödströtta och somnar i samma stund som huvudet hamnar på kudden.

Det blir mycket ovana aktiviteter, i dag ska vi till kolonilotten, det är väl inte så ovant, det händer då och då, men nu ska vi ta med oss skidorna och enligt vår gästs planer ska vi åka i den rätt så höga och branta backe som finns på kolonilottoområdet. Han har redan varnat mig att jag inte ska klättra så högt upp i backen så nedfärden blir för hög eftersom jag då kan ramla och göra mig illa, han har aldrig sett mig åka skidor!

Kanske han förstår att jag mest lever på gamla meriter och av den anledningen kanske överskattar mina färdigheter, dessutom kan det bli ett större och klumpigare fall om jag står på öronen än om han med sin låga höjd över havet ramlar omkull. Nå vi vet snart. Rapport kommer senare om jag inte bryter armarna.

Nu ska jag hämta skidorna på vinden, dom blir nog överraskade när dom får komma ut i snön.

Hans, som snart vet hur det går.

Nekrologer.

En bok jag läst i.

Boken är skriven av en som heter Jonas Hallberg som tydligen vet allt, jag däremot har ingen aning om vem människan är. Han ställer frågor om olika saker och svarar själv på dom, och dom svaren ska vara riktiga.

Jag ger ett exempel från boken: Är nekrologer sanna? Nu behöver man inte läsa den boken för att bilda sig en uppfattning om svaret på den frågan. Jonas skriver i alla fall att "Det dör aldrig några knölar" sägs det ibland, men det är klart det gör. Men den som skriver nekrologer tycker det är bättre att skriva: "för den som kom Harry nära, fanns det under den råbarkade ytan en varm och vänlig själ som  med en stillsam, knappt skönjbar humor visade både omtanke och medkänsla".

Men egentligen borde det stått att: "Harry av många uppfattades som en självupptagen knöl".

Alltså kan man inte påstå att alla nekrologer är sanna men det var det jag menade att det behöver man inte läsa en bok för att fatta, ibland tror man på det som står men ibland kanske man känner människan som det skrivits om för bra för att man ska tro på det som skrivits. Det är som med allt annat, känner man till fakta är det lättare att tro eller inte tro på saker som skrivs och för all del sägs om människor döda eller levande.

Hans, som tycker att det är synd att man inte får läsa och godkänna sin egen nekrolog.

PS. Namnet Harry är bara ett namn, ingen jag känner. DS.



Minus 34

Utsikt från Tutti-Fruttihusen.

Nu verkar det vara vinter, i dag minus 34 grader, det är tur man är född i Norrbotten då är det en temperatur som känns behaglig, naturligtvis i första hand för att jag har bestämt mig för att vara innomhus i dag. Nu när jag sitter och skriver detta har jag inte hunnit längre i påklädningsceremonin än att jag är iklädd ett par randiga kortkalsonger och en orandig svart T-shit, inte är det så kallt, tack gode gud för centralvärmen.

När man tittar ut ser man att det är kallt, i första hand för att de få människopr som går förbi ser ut som dom håller på frysa näsan av sig, i andra hand för att allt ser nedfryst ut, träden står med stela grenar utan att röra på sig, till och med snön ser kallare ut en sån här dag.

Nu har jag avhandlat kylan för i år, nu ska jag skriva om nåt viktigare, jag mår bra och har gått i ide, i första hand till dess att det blir femton grader varmare.

Det gick inte bra, jag var tillbaka till vädret direkt så jag tror att jag lägger av för i dag så ni slipper läsa mitt ostrukturerade svammel.

Hans, inte så spirituell för tillfället.

Politik 2.

Skränet ökade till dess att chauffören lämnade bussen.